Sittandes där i bussen på väg till skolan jag ska tillbringa ett helt år i, wow säger jag bara. Känslan var en blandning av glädje, stress, ovisshet, spänning och längtan. Så plötsligt gick vi där, min syster och jag, på gatan utanför skolan med dom andra eleverna i olika åldrar. Alla hade sin uniform, alla utom jag.

Man kan verkligen säga att jag kände mig annorlunda. Inte hade jag uniformen, inte hade jag svart hår, mörk hud eller bruna ögon, inte skorna och sist men inte minst språkkunskaperna... Jag har nog aldrig tidigare känt mig så svensk som i den där stunden när jag för första gången gick in i skolan när andra elever faktiskt också var där.

Det hela började med 30 min väntan. Jag och Evelyn gick runt till olika ställen för att fråga om dom möjligtvis visste vilken klass jag skulle börja i, men ingen hade någon som helst aning för mannen som hade koll på det hade inte kommit till skolan än. Vi satte oss och väntade i ett av rummen tillsammans med massa andra personer och efter vad som kändes som en evighet anlände mannen och visade oss till mitt klassrum.

Känslan när Evelyn vände sig mot mig och sa något i stil med "lycka till nu Lisa, det kommer gå superbra. Vi ses när du slutat, okej?" och kramade mig hårt och länge... Den känslan finns föralltid med mig. Så stod jag där med läraren utanför den vita aningen gamla dörren omringad av colombianska elever.

Första steget in, andra, tredje, fjärde... Och plötsligt var det som att jag var sista tårtbiten alla ville sätta tänderna i. Alla mina klasskompisar stod där framför mig, frågade mig saker i munnen på varandra, studerade mig nyfiket och log som aldrig förr. Det var en magisk känsla ska jag säga er. Jag har aldrig någonsin känt mig så välkomnad som jag gjorde i den studen i hela mitt liv.

Klockan 08.00 ringde klockan och alla intog sina platser. Vår lärare (som för övrigt inte kan vara mycket äldre än oss) började prata om skolan osv. Och vet ni vad? Det otroliga var att jag förstod. Jag förstod vad han sa! Vi gjorde lite "startaktiviteter", övningar och pratade i grupper och efter ungefär 1 h gick vi tillsammans till skolans aula där 5 andra klasser också befann sig.

Jag var den första i min klass led, vilket även innebar att jag var den första att gå in i aulan och tro mig när jag säger er att jag aldrig i hela mitt liv känt mig så uttittad som då. 350 par ögon klistrade på sig, det är en speciell känsla. Dom "betydande" personerna från skolan började prata när uppståndelsen lagt sig och vi intagit våra platser. Dom berättade lite om vad året skulle innebära, förväntningar på oss elever, relationen till gud (min skola är väldigt katolsk, har tom en liten kyrka), glädjen av att vara tillbaka osv.

"Och detta år har vi nöjet att lära känna en svenska, Lisa Dahlin, som är här som utbytesstudent. Kan du vara snäll och ställa dig upp?" Och ja, vad skulle jag göra? Där reste jag mig upp i mitten av aulan med allas blickar vända mot mig. Och förlåt jag ändrar mig, det var NU jag kände mig sådär enormt uttittad som aldrig förr. Det var brutalt men samtidigt gillade jag det. Jag kände mig bekväm, det var inga dömande blickar dom gav mig. Det var mer nyfikna, beundrande och förväntansfulla. Kvinnan fortsatte hälsa mig välkommen och innan jag satte mig ner igen och fick sjudande applåder lyckades jag åtminstone få fram ett "muchas gracias señora", tack och lov...

Bredvid mig under mötet i aulan satt en kille från en annan klass men grejen var att han inte direkt var närvarande. Han satt och sov (om du läser det här mormor kan jag säga dig att han såg ut precis som dig när du sover framför TV:n). Vid ett tillfälle var alla tvugna att ställa sig upp och sjunga och hans kompisar försökte despertat väcka honom. Undra vad han hade gjort kvällen innan?

En tjej från min klass satt och "klappade/kliade" mitt hår genom hela tiden i aulan. Hon verkar vara en helt underbar person, hoppas att vi blir riktigt bra vänner. Hon bor dessutom nära mig! Det mindre bra var att hon tyckte att jag måste träffa en av hennes kompisar som tydligen är jättesnygg. Jag är redan trött på allt som har med killar att göra... Så nej tack.

Rasten var fullsmockad. Det var  jobbigare att ha rast än att sitta inne i klassrummet vid bänken och lyssna på läraren. Alla ville ha min uppmärksamhet, alla. Små barn till personer i min ålder inklusive lärarna. ALLA pratade med mig HELA tiden. Undrar hur många gånger jag sagt att jag heter Lisa och kommer från Sverige osv på svenska idag? Ingen aning, har tappat räkningen.

Jag höll minst 10 olika barn i handen, pratade med säkert 50 olika personer och skrattade mig genom hela dagen. Det var underbart, kaotiskt och så annorlunda. Jag kände mig så otroligt uppskattad! När det var dags att gå hem väntade två alldeles för söta flickor utanför mitt klassrum för att ge mig ett brev där dom hade gjort sitt yttersta för att skriva på engelska att dom tyckte om mig och att det var så kul att dom fick chansen att träffa mig. Eller något i den stilen i alla fall... Det var så jag förstod det hela.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att det inte kunde ha blivit bättre. Om en utbytesstudent kommer till en skola i Sverige och ska försöka passa in måste han eller hon göra allt i sin makt för att lyckas men här krävs det inte mer än att vara svensk... Det är helt fantastiskt att se att det finns folk i andra länder som faktiskt är öppna, välkomande och nyfikna. Dags att ta efter det beteendet kan jag tycka! Eller vad säger ni mina kära vänner?

Jag tror jag ska skaffa ett eget växthus hemma där jag bara ska odla denna utsökt söta

och välsmakande frukt, lätt min favorit! Finns ingen bättre, lovar.

Där går jag ensam på väg till spanskalektionen. Bussen kommer aldrig så jag beslutar mig för att börja gå åtminstone en bit av vägen. Dåligt beslut. Jag hinner gå ca 5 steg innan någon ropar "linda" "hermosa" "mona" eller varför inte "cómo está?" Småskrattandes fortsätter jag min färd för att 5 steg senare få höra exakt samma sak. Tutanden, visslanden och "wows" är en del av vardagen här.

Dom 10 första gångerna någon ger mig en komplimang eller uppmuntrande blick kan jag inte hjälpa att jag börjar le lite smått och faktiskt menar det "gracias" jag kläcker ur mig. Men efter si så där en 30 gånger på 10 minuter har jag fått nog. Om ni någon gång önskat att fler skulle lägga märke till er; åk till Sydamerika! Här får ni garanterat inte en lugn stund. Helt stört.

Det är skrattretande egentligen... Jag kollar åt höger och någon, några, eller varför inte många latinos stirrar förundrat rakt på mig. Jag kollar åt vänster och minst lika många där har fastnat med blicken för att se mig gå vidare. Jag möter någon som bokstavligt talat stirrar så att jag tror att ögonen ska ramla ut, han till och med stannar. Jag kollar bakåt och det första jag ser är en rad med killar stirrandes på mig, allihopa. Jag kollar uppåt och hör uprepande visslingar och sådana där ljud man gör för att ropa på katten från byggarbetare högt uppe på ett tak. Igår kollade jag till och med ner i ett hål i gatan, eller okej det var en brunn, och vad mötte jag där? En leende gloende flirtande colombian såklart.

"Le gustaría tomar algo?" "Cómo se llama?" "Estoy enamorado de usted" är fraser jag hör oftare än godmorgon. Det är nästan skandal... Jag menar, är folk såhär? Vad händer med världen? Som igår på väg hem från spanskalektionen... Först kom en taxichaufför åkandes, stannade framför mig, och försökte övertyga mig om att jag skulle åka taxi istället för buss. Jag svarade enkelt "nope, det tänker jag inte", och satte i hörluren igen för att visa att det var dags för honom att sticka. Mycket riktigt gjorde han det, men endast 5 meter för att sedan backa tillbaka till mig igen i ett tappert nytt försök. Jag låtsades inte om honom över huvudtaget men människan gav inte upp. Han åkte iväg 5 meter, backade tillbaka och började prata igen. Hopplöst. Tillslut tog jag ut ena hörluren igen och kollade på honom med ett lite irriterat ansiktsuttryck. Men brydde han sig om det? Nej, inte det minsta. Han var överlycklig eftersom att han hade lyckats fånga min uppmärksamhet tillslut. Metod spelar ingen roll tydligen, målet är det viktiga. Målet även kallat Lisa. Det hela slutade med att jag motvilligt sträckte in handen i taxin för att ta emot ett gammalt kvitto med hans namn och nummer. När jag skrivit klart detta inlägg ska jag leta reda på den där lappen och slänga den i första bästa papperskorg. You gotta know the game you're playing!

Det gick 3 minuter och bussen kom. Väl på bussen hände exakt samma sak. Folk stirrade, män med sina udda och konstiga strategier att försöka fånga min uppmärksamhet. Busschauffören till exepmel, herregud. Hans blick när jag gick på bussen sa ungefär såhär "du är den absolut vackraste tjejen på jorden. Jag skulle göra vad som helst för att få kalla dig min fru. Snälla gift dig med mig och jag blir den lyckligaste mannen som någonsin levt på denna planet."

Nej nu räcker det. Jag måste få en paus från all jobbig uppmärksamhet när jag väl kan. Det sorgliga är att jag skulle kunna fortsätta såhär hela dagen... Är det verkligen normalt att få höra att man är vacker av 100 olika personer varje dag (jag överdriver inte) när man bara ser ut som vem som helst annan på jorden..? Det är galet.

För exakt 12 timmar sedan ringde min systers telefon. Det var Martha från AFS. Hon ringde för att berätta att imorgon (idag) var det dags för mig att börja skolan. Det kom som en chock då dom på skolan tidigare sagt att det först var den 27 jag skulle börja... Jag blev både nervös och stressad men samtidigt väldigt glad över beskedet med tanke på att jag börjat bli en aning uttråkad under dagarna här hemma.

Panikslagen kastade jag fram representabla kläder eftersom att jag inte hunnit få min uniform än. Sedan la jag mig i sängen för att tappert försöka sova en aning... Förvånandsvärt nog sov jag som en prinsessa och vaknade utvilad men aningen sömnig kl. 05.30 när klockan ringde. Jag hoppade in i duschen, fick inte ens gåshud (för första gången) och kunde nästan njuta av att bli ren. Sedan slängde jag på mig kläderna, käkade frulle och gick till "bussen" med min ena syster. Nu var det dags, nu var jag verklien på väg till skolan. Ballt!

Men när vi kom fram till den enorma orangea byggnaden även kallad Colegio Champagnat var det som pesten själv hade slagit ut. Vi såg ingen. Absolut ingen. Efter en stunds letande hittade vi en annan ingång där ett antal personer stod. Dom tittade förvånat på oss (inte bara för att jag såg annorlunda ut) utan även för att vi tydligen, av någon konstig anledning, inte alls var väntade idag.

Det visade sig att det bara var grundskolan som började. Det hade blivit ett stort och korkat missförstånd. Där stod vi och gapade lite tafatt och hade båda två lust att strypa den där personen som sagt till Martha att den stora dagen var idag. Fel fel och åter fel. Knasigt och tokigt. Totalt.

Vi gick paffa därifrån undrandes vart vi skulle ta vägen... Klockan var 07.16 på morgonen och det började redan hetta av solens strålar. Vi bestämde oss för att gå till AFS kontor för att se om någon befann sig där och kunde förklara det hela för oss, men icke. Till slut lyckades vi få tag på en kvinna som ögonblickligen kom dit och hjälpte oss hitta numret till min spanskalärare. Det var nämligen så att jag skulle ha spanskalektion idag på morgonen med honom men eftersom att jag skulle börja skolan kunde jag inte. Kvällen innan hade den ställts in, men nu helt plötsligt hade jag en hel dag framför mig utan det minsta att göra.

Vi fick efter en stund tag på honom och bestämde att vi skulle ha lektionen ändå klockan 10.00 Vilken kaotisk start på dagen va? Jag kommer garanterat minnas detta hela mitt liv. Nu ligger min syster här bredvid mig i sin säng och sover, helt utmattad. Stackarn blev tvungen att vakna tidigt bara för att följa med mig till skolan... Till skolan som tydligen inte alls ville ta emot mig idag.

Nu är det i alla fall dags för mig att vandra till bussen för att åka till den förhoppningsvis givande spanskalektionen. Ibland händer oväntade saker, ellerhur? Det läde jag mig idag i alla fall.

Om en vecka sitter jag där på en av alla dom blåa stolarna jag såg i klassrummen när jag besökte min skola, Colegio Champagnat Popayán. Om en vecka ligger mina fula blommiga skrivblock uppe på det minimala uppfällbara bordet som sitter fast i stolen. Om en vecka är pennan redo i min hand. Om en vecka kommer jag desperat försöka förstå vad läraren, eleverna och alla andra personerna på skolan säger... Om en vecka.

Jag både längtar så att det kliar i fingrarna samtidigt som en känsla av nervositet börjar gnaga där inne i magen någonstans. Det är så sjukt spännande samtidigt som jag vet att det inte finns någon återvändo. Om jag vantrivs och inte får en enda vän, om alla hatar mig för att jag är annorlunda, om jag blir mobbad, utfryst eller helt enkelt älskad, det återstår att se.

Min syster frågade mig om jag hade många förväntningar på skolstarten men jag svarade att det nog är bäst att jag inte har några förväntningar alls. Då slipper jag bli besviken eller överväldigad. Inga fördomar - inga jobbiga känslor att tampas med. Acceptans och öppet tänkande är vad som just nu finns här i mig. Men jag måste erkänna att det samtidigt finns tonvis med nyfikenhet på vad som kommer hända. Första dagen i en helt främmande och annorlunda skola... Wow.

Det enda jag säkert vet just nu är att det kommer vara helt annorlunda mot JENSEN Gymnasium Västerås.

"Åh nej, fyller jag år nu igen? Dags att bjuda släkten på kalas..." Så sitter alla där vid bordet och äter tårtan och pratar om hur vädret varit dom senaste dagarna. Hur givande och roligt är det på en skala?

Igår bjöds jag med på motsvarande evenemang här i Sydamerika och jag kan lugnt meddela att det var totala motsatsen. Det var givande och roligt. Jag dansade säkert i två timmar med "födelsedagsbarnet" nyss fyllda 54 år. Allting här är så spontant och accepterat, jag älskar det! För varje dag som går inser jag att jag aldrig kommer vara helt nöjd i Sverige igen...

En liten filmsnutt från början av kvällen, senare var golvet fullt av skrattande dansande lustiga par!