Känslan av att få ta av sig skorna, vilken frihet. Sitter för tillfället i en helt OK skön fåtölj med benen i kors och datorn vilandes i knät på hotellet Alamedo. Jag och Sabina, tjejen jag åker med som också ska till Colombia och är från Stockholm, har precis ätit en riktigt god hotellfrukost. Eftersom att vi har gratis tillgång till internet här tänkte jag passa på att uppdatera läget lite.

Vi kom fram igår en aning trötta och möttes av fuktigare och varmare luft när vi gick ut från plygplatsen än den luft vi lämnat bakom oss i Sverige. Spanska talades överallt, människor skrattade och pratade, virrade runt på flygplatsen och pratade i mobiltelefoner. Det var med andra ord precis som på Arlanda förutom att svenskan hade ersatts med världens finaste språk. Inte helt fel!

En aning missförstånd uppstod men så småningom hamnade vi utanför det rätta hotellet. Väl här inne fick vi reda på att en person stod på flygplatsen och väntade på oss fortfarande... Trots att vi hade kollat febrilt runt oss när vi kommit av planet lyckades vi inte se någon skylt med hotellets namn eller våra namn. Väldigt mystiskt kan jag tycka. Men som sagt så löste det sig tillslut och vi fick våra nycklar och begav oss i i vårt väldigt mysiga och stilrena rum.

Det var längesen jag sov så gott som jag gjorde i natt. All energi som går åt till att försöka lyckas förstå vad dom säger, hitta rätt, skärpa till sig och vara någorlunda vuxen tär faktiskt på en. Jag hoppas att jag lyckas sova åtminstone ett par timmar på den 10,5 h långa flygresan som väntar... Klockan 15 i eftermiddag smäller det, då fortsätter resan till vårt nästan slutgiltiga mål. Bogotá, huvudstaden i Colombia.

Väl framme i Bogotá kommer vi att spendera 3 dagar tillsammans med utbytesstudenter från andra länder som också åker med AFS, organisationen vi åker med. Det ska bli så sjukt kul att äntligen få träffa alla som vi redan haft åtminstone lite kontakt med!

Det är som att allting är så ovisst och nästan läskigt spännande men samtidigt känner jag mig otroligt trygg. En väldigt speciell känsla jag inte riktigt lyckas sätta ord på... Livslusten är på topp, det är i alla fall en sak som är säker!

Nej nu antar jag att det är dags för mig att ta på mig skorna igen för att vandra vidare på min nystartade häftiga resa mot slutdestinationen Popayán. Måste bara hinna berätta en sak till... Det är så himla underbart att sitta här och både höra människor prata spanska, ha spansk musik strömmandes ur högtalarna och faktiskt så uppskattar jag till och med att TV:n står på, för till och med där får jag chansen att höra spanska. Underbart!

Jag önskar verkligen att ni kunde uppleva det på samma sätt som jag gör...

Hejdå mina älsklingar, inte så att jag inte kommer sakna er... Vi ses om ett år!
Love you ♥

Kan ni fatta?
Det är idag jag reser.
Det är idag mina fötter lämnar svensk mark.
Det är idag äventyret börjar.
Det är idag.

Av någon konstig anledning känner jag mig inte alls särskilt nervös. Antagligen kommer den känslan senare, på flygplatsen eller så. På sätt och vis känns det skönt att slippa plågas av dom där virriga fjärilarna i magen men samtidigt väldigt konstigt och fel. Är det inte meningen att man ska känna nervositet inför något sådant här?

Kanske är det så att jag inte känner något behov av att vara nervös? Ja, så måste det vara. Jag vet att världens mest fantastiska och underbara människor väntar med öppna och kärleksfulla armar på just mig. Dom väntar och längtar efter mig. Känslan... Obeskrivlig.

Ta nu hand om er mina underbara svenska vänner, släktingar och familj. Det känns lika bra att redan nu informera er om att jag kanske inte kommer kunna hålla så extremt mycket enskild kontakt med var och en. Om ni vill följa mitt liv där borta i det exotiska Sydamerika får ni helt enkelt läsa här! Kanske kommer jag inte heller lyckas uppdatera så regelbundet men jag lovar att jag ska göra mitt yttersta i alla fall.

Jag vill kunna njuta av mitt år där borta, inte leva något slags dubbelliv. Sverige finns kvar och det gör faktiskt dom människor som verkligen betyder något också. Och så en till sak: jag finns faktiskt också kvar. Det är bara det att jag inte kommer le mot dig varje dag, sitta bredvid dig i skolan, heja lite knasigt, cykla fram och tillbaka, prata tills du inte orkar lyssna, sjunga falskt och fantastiskt fint tills du får skavsår i öronen, vara sådär positiv när det är dags för idrott ute i spöregnet, kramas och gosas osv. Jag behöver en rejäl paus från allt det där som innefattar mitt vardagliga svenska liv. Och en rejäl paus är precis vad som komma skall!

Så som sagt; detta är mitt år som jag verkligen vill ta vara på.
Gör det ni också vetja mina fina vänner så lovar jag att vi ses snart igen.

Låt äventyret börja, I'm on it!

Kan det vara så att detta är anledningen till att jag vaknar kl. 5 och omöjligt kan somna om?