Den där känslan av att redan tredje dagen komma hem, använda sin nyckel för att låsa upp dörren, tända lamporna och öppna kylskåpet för att desperat gräva fram något ätbart... Det är ett tecken på att känna sig hemmastadd, ellerhur?

Att sedan dessutom själv ringa efter en taxi, berätta vart man ska, sitta där i baksätet utan bälte i den alldeles för täta och kaotiska trafiken på vägarna som har väggupp var 20:e meter más o menos helt ensam, det mina vänner är en cool känsla!

Jag kom precis hem från min första spanskalektion tillsammans med italienaren Lorenzo. Nu sitter jag här på min säng, känner den svala kvällsbrisen från balkongen, hör på avstånd barn skratta och syrsor sjunga. Jag kan skymta gatlyktornas mysiga sken genom den skira gardinen och det är som att alltihop ger en sån där mysig utlandskänsla man inte direkt är bortskämd med.

Förut trodde jag att jag visste vad "nöjd" innebar men i denna stund inser jag att jag inte ens var i närheten av att veta hur fantastiskt nöjd man faktiskt kan känna sig. Jag är nöjd på alla sätt verkligen. Alla.

Det var en vecka sedan jag lämnade trygga Sverige och jag har redan lärt mig så mycket nytt! Känslan är helt otrolig. Och med tanke på att jag kommer stanna här ca 50 veckor till så kan man verkligen säga att jag kommer fyllas på med allt det där som fattades hemma, men som finns här. Det går inte en minut utan att jag antingen ser något spännande och ovanlig, känner någon ny lukt, hör eller läser ett nytt ord eller upplever något jag aldrig skulle uppleva i Sverige (som bussresor/taxiturer). Jag hinner aldrig tröttna, tvärt om.

Jag måste bara lite snabbt men detaljerat beskriva bussresorna. Herregud är nog det bästa uttrycket tror jag... För det första är dom inte större än minibussarna i Sverige, väldigt låga i tak, gamla som gatan bokstavligen talat och chaufförerna, har dom verkligen körkort? Det här med tresekundersregeln är nog ungefär lika känt i Colombia som "vi-kör-tills-vi-slår-i-bakänden-på-bilen-framför-sättet" är i Sverige. Trafiken är totala motsatser. Gropar, gupp, hål, trottoarkanter, det spelar ingen roll vad som finns framför, gasen i botten ändå. Det är verkligen tur att jag inte är åksjuk... Det skulle gå illa. Det gäller att hålla i sig så att man inte råkar ramla över någon stackars skrynklig gumma på andra sidan mittgången som precis varit och handlat frukt för ett helt år framåt.

Och hörni, om ni av någon anledning planerar att åka till Colombia skulle jag tipsa er om att färga håret mörkt och skaffa bruna liser eller alltid ha på er solbrillor för det är i ärlighetens namn väldigt jobbigt att vandra omkring ute. Vart jag än vänder blicken möter jag en colombians mörka vackra ögon, leende och flirtande ansiktsuttryck. Jag menar, ett år med all denna uppmärksamhet... Hur ska det gå? Vill inte ens tänka på det... 5 minuter utanför huset och personer i plural säger "linda" eller något likande. I en måttlig grad är det smickrande men efter ett tag alldeles för energikrävande. Och när folk till och med frågar om dom får känna på ens hår, då har det nästan gått för långt. Haha jag vet inte vad jag ska säga... Det är galet!

Qué más? Min spanskalärare är fantastisk. Det märks verkligen att han älskar att lära ut, han kan sin sak. Redan efter en ynklig lektion har jag lärt mig massvis med saker! Okej, det mesta visste jag redan med tanke på att vi börjar med the most basic things, men bara känslan av att sitta där och få undervisning på spansa är så underbar. Nästa vecka måndag-torsdag och veckan därefter har jag två timmar spanska varje dag. Om jag inte blir duktig på spanska är det garanterat något fel på mig.

En sista sak...

Om ni inte gillar bergochdalbanor -
åk inte buss, bil eller taxi i Colombia.

Bara ett litet råd oss emellan sådär.