AFSkontoret här i Popayán har en grej, alla deltagare måste laga mat från sitt land. När min tur kom insåg jag att jag hade lite av ett problem framför mig. Vad i hela fridens namn skulle jag laga? Det finns inte direkt någon speciell mat som är just från Sverige nu för tiden. Vi är alldeles för internationella på den fronten.

Den första fungerande maträtten som ploppade upp i mitt huvud var IKEAS världskända köttbullstallrik med lingonsylt, potatis, brunsås och sallad, men efter alldeles för mycket letande i varenda litet hörn av denna stad efter mina älskade lingon gav jag upp. Det fanns absolut ingenstans. Suck. Lingonen är ju liksom hela grejen... Typ.

När dagen då jag skulle laga kom hade jag åtminstone bestämt mig för att laga det alla barnfamiljer mumsar i sig i soffan framför TV:n på fredagskvällarna. Dam dam dam daam... Tacos! Okej, jag vet att det inte ursprungligen är från Sverige men uppskattat blev det verkligen bland mina mates här i alla fall.

Som efterrätt mumsade vi i oss det bilden här ovan frestar oss med. Jag tror aldrig att jag tidigare fått så mycket beröm angående mina matlagningsskills som jag fick den dagen. Tror att jag ska satsa på att bli kock, tydligen finns det talang här!

Ps. alla ni som vanligtvis klagar på mina brända korvar och alldeles för kletiga spaghettisar borde testa min utsökta tacos. Ds.

En dag fick jag ett meddelande på Facebook. Det var en kille som undrade om jag inte kunde hjälpa till att sjunga i en bar/restaurang. Efter många timmars tragglande lyckades vi tillslut med våra 10 låtar på engelska, spanska och svenska och begav oss till den berömda platsen. Där väntade mina vänner, däribland många från AFS, vilket verkligen gjorde mig glad! Det blev väldigt uppskattat och slutade med att jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig sjunga i ett annat café längre fram. Självklart tackade jag glatt ja, så nu har jag något pirrigt att se fram emot!

Inte direkt den gladaste låt som skrivits, men obeskrivligt tänkvärd & vacker är den i alla fall.

En okänd lärare kom till mitt klassrum och bad att få prata med mig. Jag reste mig lite tveksamt ur stolen och tänkte något i stil med "åh nej, vad har jag nu ställt till med?" men efter ett par sekunder visade det sig att det enda han ville var att jag skulle följa med till hans klass och berätta om klimatet i Sverige. Jag upprepar: det enda han ville. Enligt mig var det inte så lite så att säga, det kom som en chock. Skulle jag, Lisa Maria Dahlin, ställa mig framför en colombiansk klass och på spanska förklara allt som har med Sveriges klimat att göra? Jag som knappt vet ett fnatt...

Det hela slutade i alla fall med att jag stod där 2 min senare framför 7:ans elever som vid synen av mig reste sig ur sina stolar och hälsade goddag. Först när jag sa att dom kunde sätta sig gjorde dom det, ganska häftig känsla faktiskt. Jag började lite taffligt försöka beskriva i general det där annorlunda landet långt borta där det fanns snö. Reaktionen var WOW ungefär.

Dom första minutrarna satt alla knäpptysta där vid sina bänkar lyssnande och tittande på mig men efter sisådär 5 min hände det plötsligt något. ALLA började inse att jag var från ett annat land vilket ledde till tusentals frågor. Jag har nog aldrig svarat på så många frågor under 1 h, helt otroligt vad dom plötsligt undrade saker. Alla skrek i munnen på varandra, värre än en hönsgård skulle nog beskriva det hela bäst haha...

"Escuchenme, no puedo hablar si están gritando" var meningen jag mest använde mig av under denna timme tror jag. Jättesöta var dom verkligen, allihopa. Dom frågade mig allt mellan himmel och jord, om min skola i Sverige, min familj, maten, ekonomin, politiken, vägarna, språket etc. Men så ringde plötsligt klockan, det var dags att gå hem. Och jag säger er att det var första gången jag varit med om att barn inte velat gå hem från skolan. Förmodligen den första och sista.

Jag kände att det jag bidrog med verkligen uppskattades och den känslan tror jag faktiskt är oersättbar. Värmen som fanns där inne i mitt bröst, tanken på att jag kunde förgylla dessa barns tillvaro gjorde hela min dag. Detta fick mig även att tro lite mer på mig själv och min spanska... Jag har tro det eller ej tillräckligt mycket kunskap för att kunna stå framför en klass och spontant svara på frågor på spanska. Hur ballt är inte det?

1. Den där underbara som man aldrig vill ska ta slut
2. Den där mindre underbara som innebär blogguppdatering

Det är så att jag är fri från skolan denna vecka, därav lite uppdateringar i efterhand av vad som hänt den senaste tiden, därav semester nr. 2. Nej nu överdriver jag en aning. Klart att jag njuter av att slippa gå upp 5 varje morgon för att pallra mig till skolan. Det är bara det att jag är van att vara konstant upptagen och nu när jag plötsligt inte är det vet jag inte vad jag ska göra med all tid som getts till mig...

Kan berätta att när jag skriver och sedan läser igenom det igen för att se hur många fel jag gjort inser jag att jag behöver en svenskakurs eller något liknande. Det krävs ansträngning för att hitta passande ord. Hur ska jag klara av svenska C när jag återvänder till Svearike igen om jag redan nu försämrats är frågan jag ställer mig... Hur?

Jag hoppas att ni njuter av hösten som förmodligen anlänt med alla sina fina färger där hemma, kolla och njut lite extra åt mig så gör jag det åt er också. Jag kan lova att det bjuds på allt mellan himmel och jord i detta land.

Idag tog två snälla gossar med mig till stadion här i staden för att få erfara en fotbollsmatch IRL. Popayán spelade mot (hoppas inte att någon colombian läser det här och översätter det i google translate för då är jag körd) minns ej namnet på det andra laget haha... Men det viktiga är att vi vann åtminstone! Om jag vore colombiansk medborgare hade jag skrivit att jag varit en stolt sådan men jag håller mig till att säga att jag är stolt över mitt framtida land.  

  
Grym trumorkester invigde en speciell dag i skolan. 80 år firades igår och idag klädde vi ut oss till olika saker som representerade Cauca. Kan ni gissa vad jag var? Turist, enkelt och bra. Behövde inte ens klä ut mig...

Föreställ dig en underbart fin morgon, strålande sol, klarblå himmel och en sådan där perfekt temperatur att du varken fryser eller svettas. Du går ut genom dörren för att bege dig till skolan/jobbet/farmor etc. och fullkomligt njuter av hur fint och harmoniskt allting känns, den där känslan av allt älska livet följer sig som en skugga. Allt är fulländat. Föreställ dig en helt fantastisk dag helt enkelt.

En timme senare när du sitter där vid skolbänken/skrivbordet/farmors matbord hör du plötsligt hur det brutalt börjar slå på taket av regndroppar, eller bättre sagt, hagelkorn lika stora som din lillfingernagel. Det blir plötsligt svårt att prata med dina classmates/arbetskamrater/farmor som inte hör så värstans bra, i ärlighetens namn så hör du knappt din egen röst pga. oljudet.

När du sedan har befunnit dig klart på platsen och måste bege dig hemåt igen kollar du med skräck i blicken ut genom fönstret och ser att gatan utanför har förvandlats till en flod, palmernas blad nu hänger trötta neråt, personerna som förut så glatt skuttade runt på gatorna har krypit ihop under filtar inne i husen och bilarna kämpar sig fram i vattenmassorna, så är lusten att halvspringa dom där 800 meterna till ditt hus plötsligt inte lika stor längre.

Det är sjukt hur klimatet här växlar. Ena sekunden är det finaste vädret nånsin för att i nästa bjuda på det sämsta. Inte regnar det lite heller. Det är massivt, tungt, brutalt, läskigt nästan. Fast åh så mysigt det är att sova och höra det regelbundna smattrandet mot taket. En sak som är säker är att man i alla fall inte hinner tröttna på vädret här!