Innan jag träffade min familj hade jag målat upp en bild av att dom var helt underbara. Men vet ni vad? Underbara är inte ens i närheten av beskrivningen. Vid första mötet, när jag gick in där genom dörren på AFSkontoret och såg dom, den känslan kommer finnas med mig resten av livet. Värmen, glädjen, längtan, kärleken, välkomnandet, allting omfamnade mig.  Jag bara visste det, att det skulle bli så otroligt bra. Redan från den där första minuten kände jag mig hemma, som om vi alltid varit en familj.

Första timmarna var det svårt att höra vad dom sa. Det gick alldeles för snabbt och var skrämmande otydligt. Men när jag vaknade upp dagen efter var det som att något hade hänt, något hade hamnat på rätt plats liksom. Plötsligt förstod jag till och med vad mamma sa, hon pratar med värst dialekt. Jag kan delta och förstå diskussioner, skämt och allvar. Det är helt otroligt! Vi har verkligen en dialog. Dom frågar mig, jag svarar. Eller så frågar jag och dom svarar. Som sagt, det är en helt fantastisk känsla.

Jag känner att jag redan kan vara mig själv. 
Jag kan vara den jag vill vara.
Jag är den jag vill vara. Äntligen.
Jag älskar mitt liv.