När vi 7 utbytesstudenter som skulle till Popayán kom fram kom fanns det först ingen på flygplatsen. Förresten så vet jag inte om man kan kalla det flygplats direkt… Det var ett litet utrymme med det mest grundläggande sakerna, inte alls speciellt modernt osv. Men faktiskt så var det en del av hela grejen, det var så annorlunda!

Efter ett tag sprang ett par ungdomar med gröna AFStröjor och en flagga där det stod ”Bienvenidos a Popayán” in på flygplatsen och kramade oss och skrattade högljutt. Jag har nog aldrig riktigt känt mig så hemma som då, det var som att jag äntligen visste att det var hit jag ville.

Men i alla fall, här kommer en liten video på några av de första sekunderna i Popayán! Strunta i kvalitén...

Det har varit 3 väldigt fullsmockade och händelserika dagar med både svett och glädje. Med detta menar jag alla armhävningar vi blev straffade med av Juan, han som höll i ankomstlägret, om vi pratade något annat språk än engelska...  Knasigt. Det blev en hel del armhävningar.

Vi har bl.a sysslat med massor av olika aktiviteter som allvarligt snack om vad som är tillåtet, lekt helkonstiga men roliga lekar, ätit colombiansk mat, varit på sightseeing i staden, besökt bergen, gjort egna colombianska tidningar och sist men inte minst blivit jättegoda vänner. Det känns sorgligt att lämna alla om jag ska vara ärlig...

Men det är ingen idé att haka upp sig på hejdån, många sådana kommer jag bli tvungen att "facea" den kommande tiden. Istället borde jag fokusera på allt det underbara som finns runt mig. Så okej Lisa, det är den nya dealen!

Bogotá är verkligen en enorm stad med allt man kan tänka sig. Känslan när man ser en affär som finns i Sverige är så himla speciell, tänk vad globalt vi lever egentligen. Det som jag upplever jobbigt och hjärtskärande är när ett litet, smutsigt, gulligt och undernärt barn med smärta i blicken kommer fram till en och ber om comida eller dinero... Det gör så ont att veta att över hälften av världens befolkning inte har tillgång till så mycket mat, pengar, kärlek och vatten de skulle behöva för att leva ett åtminstone okej bra liv.

Det är dags för ändring på det, tycker ni inte? Det tycker jag.