Mitt motto lyder ungefär såhär "gör man något ska man göra det ordentligt" och nu lever jag definitivt upp till det kan man säga. Att flytta ca 1000 mil är kanske inte det minsta beslutet i livet direkt?

Den där känslan av att veta att man inte kommer somna i sin egen säng på sisådär ett år, är det något ni är bekanta med? Inte är jag det i alla fall... Inte alls. Det längsta jag varit borta från antingen min familj eller mitt hem är antagligen med mormor och morfar seglandes i ungefär två veckor, högst. Man skulle enkelt kunna säga att jag inte är typen som åker iväg med mina vänners familjer utan av någon anlednin gär det alltid dom som följer med oss. Därav är jag inte så van med det där att vara utan min familj... Men nu gör jag det plötsligt.
Nu gör jag det.

Idag slog det mig, det där ballaste svaret jag borde tänkt på för länge sedan. Det där svaret jag skulle ge alla barnsligt nyfikna blickar, det där svaret som är svaret på allt. Svaret på varför jag inte åker till Spanien som ligger närmare eller det mer "traditionella" eller mainstream USA? Men hörni, det är ju självklart att jag inte gör det. Varför skulle en galning som jag välja ett normalt resmål? Och så en sak till, den där balla saken faktiskt. Jag har ju åkt tåg till Helsingborg! Har man gjort det så ska man väl kunna ta sig till andra sidan jorden utan minsta problem. Eller vad säger ni?

Jag vet att det är rätt, det här jag bestämt mig för.
Jag känner det i hela kroppen, i varje cell, från topp till tå.
Jag vet att det utan tvekan kommer att gå.

Det är galet när jag tänker efter... Jag kan egentligen nästan ingenting om staden jag lever i. Får lite panik, sådär tre dagar kvar till avresa och jag kan inte det beräknade invånarantalet utantill. Lisa, vad hände här? Förresten är jag urdålig på siffror på spanska också, så hur jag ska kunna berätta är för tillfället ett ganska stort problem.

Igår besökte jag och mamma bl.a Vallby Friluftsmusem för att fånga gamla ursvenska byggnader på bild. Att man inte uppskattar och har tänkt på att Västerås faktiskt är en riktigt fin stad, det är synd. Eller jag har i alla fall aldrig gjort det förrän nu, när det är dags att lämna stället. Är inte det lite tokigt? Det är som att man först intresserar sig för något när det är dags att gå... Ändring på det kan jag tycka.

Idag är det dags att ta upp packandet på allvar. Hur ska detta gå till? Önska tjejen som nu faktiskt vet invånarantalet, 138 709 västeråsare, lycka till, för det lär hon verkligen behöva!

Hur packar jag ner hela mitt liv i en resväska?
Vad ska jag prioritera när viktgränsen för bagaget är totalt 30 kg?
Vilka kläder/saker kommer jag få användning för?
Vem väntar på mig på andra sidan jordklotet?
Hur kommer det bli utan min familj, mina vänner?
Vad exakt fick mig att vilja resa?
Vilka otroliga erfarenheter kommer jag skaffa mig?
Vart ska jag få plats med Kaj, mitt favoritgosedjur som absolut måste med?
Vågar jag, kan jag? Ja, det vet jag förresten att jag gör. 

Och sist men inte minst, när kommer jag känna mig redo för avfärd? Redo för hejdån? Redo att kliva av planet och för första gången sätta ner fötterna på en kontinent jag aldrig besökt och ska spendera ett helt år på?
När är man redo?