Känslan när man äntligen, efter hela 364 dagar, får kramas med sina fina brorsor är obeskrivlig.

Alla finner sin lycka på olika sätt men jag rekommenderar er definitivt att resa, så hittade jag min lycka.

 "Travel is the only thing you buy that makes you richer" 

Con éstas tres mujeres pasé todo el año en Colombia, un año inolvidable y completamente maravilloso... 
¿Cómo puedo yo ahora agradecerles a las personas más hermosas de este planeta?
A las que me recibieron con la puerta abierta, con el corazón y los brazos abiertos?
¿Cómo mostrar el agradecimiento que me llena por dentro? 
¿Cómo..?

Aunque no estemos juntas, las tendré aquí bien guardadas en mi corazón por el resto de mi vida. 
Gracias linda familia colombiana mía, las quiero a todas. 

Det kändes ändå ganska konstigt att gå till skolan med vetskapen om att jag inte skulle återvända som "la sueca" någonsin, sitta där och lyssna på lärarna, äta mina frukter på rasterna, prata med alla kompisar och längta tills 13.40 när klockan äntligen ringde och alla praktiskt taget sprang därifrån. 

Jag måste ändå säga att det har varit en otroligt lärorik och intressant tid i skolan. Många nya saker tar jag med mig hem till Sverige igen. I ärlighetens namn så har det inte varit en dans på rosor direkt men det var definitivt värt det. Tack så jättemycket allihopa som gjort mitt colombianska skolår helt OK ändå. 
 

En av dom svåraste sakerna i livet måste vara att ta avsked av varandra... Eller vad säger ni? Det gör sådär ont i bröstet att man inte vet vart man ska ta vägen. Fast samtidigt har jag kommit på en ganska tänkvärd sak. Om avskeden inte alls smärtar det minsta betyder det väl att man inte uppskattat tiden, momenten, allt man varit med om? Man gråter väl för att det är värt det? Man gråter väl för att man djupt inuti känner att det behövs? Man gråter väl av tacksamhet och lycka? Man gråter väl för att det känns så otroligt rätt och vackert att allt det fina inte kan få plats inuti kroppen? Så gråter jag ibland i alla fall. 

Idag fixade AFS en liten avskedsmiddag för oss som kom hit tillsammans den 6:e augusti förra året. Värdfamiljerna, utbytesstudenterna, volontärerna från organisationen, dom som jobbar där m.fl medverkade. Det var så känslosamt att jag helt enkelt inte kunde hålla tårarna inne. 

Varje student fick ett par minuter att prata, tacka, visa sin uppskattning och säga det var och en ville helt enkelt men jag kunde inte. Omöjligt. Jag blev tvungen att gå till toaletten och gråta ur mig tårarna som brände innanför ögonlocken. När jag äntligen samlat mig igen lyckades jag klämma ur mig ett par ord, det som hjärtat ville säga. "Det är inte det att jag gråter på grund av sorg, jag gråter för all tacksamhet jag känner" var ungefär sammanfattningen av vad jag sa... 

Jag sjöng även två sånger jag ville dela med mig, "I will always love you" och "Hallelujah". Det kändes så himla rätt att sätta mig där framför mina älskade vänner med gitarren i famnen och sjunga direkt från hjärtat, dela med mig all samlad kärlek jag bär där inne.

Min underbara familj gav mig även en liten present, en "chiva" som är ett slags tokigt typiskt fordon här i Colombia (fast en miniatyr såklart) med massa små papperslappar med fina/galna minnen från året. Det var det finaste med hela kvällen. Jag blev så fantastiskt glad, helt fylld av en sprudlande glädje. 

Moment som dessa är sådana man inte lätt glömmer. Jag kommer föralltid bära med mig den där underligt smärtande lyckan jag så sant kände i hela kroppen...

Tacksamhet är nog en av dom finaste formerna av kärlek som finns. 

Idag besökte jag världens gulligaste klass. En kompis till mig lär ut engelska under helgerna och bad mig vara med under någon timme för att sjunga ett par sånger, prata med eleverna, berätta lite om Sverige och svara på deras frågor. 
Det var helt underbart att besöka dom! Det blev superuppskattat verkligen, så uppskattat att dom vill att jag kommer tillbaka om en vecka igen så att dom kan ta med sig typisk colombiansk mat och andra saker... Hur sött är inte det? Dom gav mig även chokladbitar och andra små godsaker som för att visa sin uppskattning. Jag visste inte vad jag skulle säga. 

När jag åkte därifrån var jag fylld av en sådan där livsglädje man inte varje dag vaknar upp med. Jag kände mig väldigt tacksam och samtidigt uppskattad, en helt fantastisk känsla fyllde mig helt enkelt. 

Här kommer några bilder: 

Min gulliga familj (Evelyn, mamma, en moster, 3 av mina kusiner och deras pappa) sjunger för mig på min födelsedag.