La Novena är en tradition dom har här i Colombia. Den består av nio dagar, som man hör på namnet, börjar den 16 december och slutar den 24. Varje dag samlas släkten, sjunger julsånger, ber böner, ägnar tankar åt Jesusbarnet och umgås. Det är en väldigt fin tid tillsammans där man får chansen att lära känna varandra bättre, ha roligt tillsammans och faktiskt visa att man uppskattar varandra.  Enligt oss nordbor kaske det låter lite gammalmodigt/kyrkligt, men jag tyckte faktiskt att det var riktigt mysigt. Om jag ska vara ärlig så saknar jag faktiskt att varje dag bege mig till morföräldrarna för att umgås med min colombianska underbara familj.

Min mamma, jag och min mormor den 24:e. Kärlek!

5 i 5 öppnade jag ögonen, kollade på klockan, hann tänka att jag vaknade precis i tid och klädde snabbt på mig närmsta kläder för att smita ut ur rummet där resten av mina kompisar sov gott. Jag skulle iväg till trädet och klättra igen. Sa jag inte att jag hade bestämt mig för att göra det igen? Redan dagen efter fick jag chansen andra gången.

Himlen var magiskt vackert morgonfin. Det kändes overkligt, såg jag verkligen rätt? Jag och fyra tyska tjejer som inte hade testat dagen innan åkte iväg i en kanot tillsammans med Gari och en annan guide. Jag hade bestämt mig för att denna gång verkligen lyckas ta mig upp för trädet, utan svårigheter, och att faktiskt njuta av varje sekund.

Vi kom fram med kanoten, gick en bit i morgonskogen, förberedde oss mentalt för utmaningen och kom slutligen fram till trädet. Dom andra tjejerna började före mig och hade det ganska svårt… När dom kommit upp en bit selade dom på mig och färden började. Det var helt underbart att arbeta där med kroppen i morgonsolen som inte hunnit bli stekande varm ännu, endast värmde sådär lagom mycket. Om jag blev kär i aktiviteten dagen innan var det bara förälskelse, nu var steget för giftermål taget – jag fullkomligt älskade det.

Vid frukosten åt jag en ananas en av guiderna hade gett mig dagen innan, det var nog det absolut godaste jag någonsin ätit i hela mitt liv. Njöt av varje liten tugga. Efter att vi ätit packade vi ihop det sista och begav oss för sista gången genom djungeln för att komma fram till ribbåtarna som låg och väntade på oss ca 10 km bort. Vi samlade ihop all packning och surrade fast den på båttaken och iväg bar det mot Leticia ännu en gång.

För varje meter vi åkte i båtarna kände jag hur jag inte ville tillbaka till staden, till det vanliga livet, till stressen, orättvisan, pressen, avundsjukan och olyckan. Det var ju här i Amazonas jag kände mig tillfreds med livet, det var ju såhär jag verkligen behövde leva för att kunna vara djupt och innerligt stabil. Men men, av bar det igen. Vad kunde jag göra? Det enda jag visste var att jag skulle tillbaka igen, det var ett måste. Ett stort måste.

I Leticia åkte vi till hotellet vi bodde på första natten för att fräscha till oss och äta mat. Det var faktiskt skönt att kunna duscha av sig bra och fixa till sig lite. Att åka till Bogotá och se ut som en urinvånare från Amazonas kändes inte som den mest lockande idén direkt…

Efter att jag duschat tog jag mig en tur i staden för att köpa lite minnessaker. Köpte ett par typiska masker som dom tidigare använde i danser etc., armband och en väska det står Leticia Amazonas på.

Vi åkte till flygplatsen där vi blev tvungna att vänta ca 3 h, segt. Guiderna vinkade av oss och önskade oss lycklig resa. Gari vände sig mot mig och sa ”tienes que volver, Lisa.” Definitivt. Absolut. Hundra procent säkert. Det var varken första eller sista gången jag satte fötterna där på den okända men ändå så välbekanta underbara marken som tillät mig må fantastiskt bra, som tillät mig känna inre frid, som tillät mig hitta mig själv, som tillät mig leva.

Innan jag lämnar Sydamerika har jag bestämt mig för att återvända, jag bara måste. Och för er som aldrig varit i Amazonas – åk för tusan! Det är en annan värld, en magisk värld. Jag skulle önska att varje person kunde få komma dit bara för att få chansen att uppleva vad jag upplevt. Det är något som alltid kommer finnas med mig där djupt inne i hjärtat. Jag tror ärligt att Amazonas är den absolut finaste platsen på jorden, för mig är den i alla fall det.

Jag tackar innerligt för att jag fått uppleva det jag upplevt. Jag känner att jag äntligen börjar förstå vad jag vill med mitt liv, hur just jag kan leva lycklig. Jag vill att vi börjar tänka mer som urinvånarna där i djungeln, jag vill att vi alla hittar den där inre friden dom känner. Det är dags nu. Ellerhur?

Klockan 5 på morgonen, det finaste mina ögon skådat. 

Där vi sov. 
 
 
Några djur vi såg på väg till trädet.
 

När vi höll på att klättra upp. 

Gari beundrande sitt landskap.
  

Mumsfrukost bestående av min ananas. 

Leo, min adoptivpappa och underbara guide. 


På återseende Amazonas, tack för allt otroligt fint jag upplevt.

Vaknade tidigt, redo att åka vidare till ett nytt ställe, det sista. Åt den smarriga frukosten igen, tog vårt pick och pack och begav oss till ribbåtarna. Idag var det dags att åka till samhället där en av guiderna, Leo, bor. Som vanligt gick jag där med kameran i högsta hugg för att fånga min syn på platsen. När jag kom fram till dit vi skulle gå hade välkomstdansen redan börjat och jag drogs med upp på sementfotbollsplanen på en gång.

Vi hade tagit med oss skrivböcker och pennor till dom små barnen och när vi dansat klart var det dags att lämna ut dom. Dom blev överlyckliga trots att majoriteten av dom inte kunde skriva… Det kändes underbart, värmde i hjärtat att se hur otroligt glada dom blev över en sådan liten sak.

Jag älskade verkligen Leos by, fick träffa hans fru och dotter och det första dom sa var att dom ville adoptera mig. Hade jag inte haft världens mest underbara familj hemma i Sverige hade jag inte tvekat en sekund... Nu tvekade jag två och därför kände jag att det nog var bäst att tacka nej och resa hem igen till Sverige för att ”ta avsked” innan jag återvänder för att bosätta mig där med dom. Hihi...

Vi gick tillbaka till ribbåtarna för att åka vidare. När vi kom fram till stället (Marasha, Comunidad Mocagua Peru) lämnade vi dom stora väskorna i en hydda och vandrade vidare genom la pura selva, nu hade vi äntligen kommit fram till den riktiga djungeln. För varje ställe vi åkte till kom vi allt närmare naturen och jag förälskade mig mer och mer…

Jag, en kille från Tyskland och en guide gick sist av alla och tog foton. Det hela resulterade i att vi halkade på efterkälken och Gari var en aning sur när vi kom fram… Det var lite roligt att se om jag så får säga. Omgivningen var otroligt fin! Dock kan jag meddela att det inte ser ut som man tror med tusentals olika blommor, färger och djur vart man än kollar. Det var antingen grönt, brunt eller en blandning. På sommaren däremot är det större variation av färger, arter osv. berättade dom. Det som var mest speciellt med platsen var inte hur den såg ut, utan den magiska atmosfären, den rena luften, lyckan och friheten man kände. 

Nästa program bestod av att klättra upp 35 meter i rep uppför ett enormt träd för att få uppleva djungeln på ett annat sätt. Till en början var det knixigt, innan man fick till tekniken liksom, men efter sisådär 5 min hade jag läget under kontroll. Det var helt underbart att hissa upp sig själv där mellan trädens gröna kronor, jag älskade det och bestämde mig omedelbart för att detta inte var sista gången jag skulle göra det.

När man tagit sig upp för hela trädet väntade två killar på en träplattform där uppe i trädet för att skicka iväg en med linbana över trädens ståtliga grenar 80 meter framåt. Det var ballt.

Efter att alla hade tagit sig upp för trädet och åkt linbanan gick vi till stället där vi skulle sova. Det var som ett litet pytteområde byggt av trä och palmblad upphöjt ca 1 meter över marken med olika runda rum. Det var superfint och låg ca 20 m från floden. Vi åt riktigt god mat och laddade upp ny energi inför eftermiddagens program.

Min grupp hoppade smidigt ner i en vinglig trevlig träbåt och paddlade över floden till andra sidan för att vandra i djungeln och sedan själva försöka hitta tillbaka. Att vandra där var inte det roligaste på resan direkt enligt min smak men det var fortfarande något jag alltid kommer komma ihåg. Det är en fascinerande skog den där Amazonas…

Vi fick chansen att mata sådana där små söta Herr Nilsson-apor från Pippi. Dom var verkligen supersöta tills en av dom började klättra på mig och smet in innanför flytvästen med sina vassa klor och började vandra på min bara hud…

Senare, när vi kom tillbaka till sovstället, paddlade jag och Selina, en tjej från Schweiz, kanot i säkert två timmar och bara pratade. Hon är en helt underbar tjej verkligen. Vi hade superkul och märkte inte ens att tiden hade passerat förrän dom började ropa på oss inifrån land att det var dags att börja dra sig tillbaka för att äta kvällsmat.

Medan vi väntade på maten började jag och Gari göra ett halsband av dom där torkade bären vi plockat i en av byarna tidigare. Det var meningen att vi skulle göra ett armband tillsammans den dagen men medan vi var inne i undervattensrummet samt nattstrandsrummet hade han redan gjort klart det… Jag blev lite sur och tvingade honom därför att vi skulle göra ett till. Vi satt där och insåg att vi hade ganska många fler bär än vi behövde för ett armband och bestämde oss därför för att göra ett halsband istället. Det blev hur fint som helst.

Efter maten var det dags för krokodilspaning. Vi paddlade runt i det spegelblanka nattsvarta flodvattnet i säkert två timmar sökandes men utan resultat. Himlen var förtrollande vacker med tusentals klara lysande stjärnor, jag kunde omöjligt slita blicken från den. Jag kollade definitivt mer uppåt än neråt (neråt för att försöka se någon krokodil)… Efter dom där två timmarna var jag rejält stel i nacken, dom andra hade tröttnat för längesedan, han som paddlade oss hade ont i armarna och inklusive guiden började snarka, han somnade. Det var utan tvivel höjdpunkten på paddelturen!

När vi äntligen var på fast mark igen traskade vi vidare ut i djungeln i totalt mörker. Vi hade med oss ficklampor för att inte behöva snubbla över varje rot, men inte såg man mycket bättre tack vare dom direkt. Det var så himla annorlunda att gå där utan att se vad som fanns runt en. Energierna fanns där närmare, väldigt närvarande, kände jag för varje steg jag tog.

Vi kom fram till ett läger dom hade byggt upp med presenningar, en släkt eldstad, pinnar uppbundna i träd som formade som ”bänkar” där vi satte oss. Guiderna bad oss släcka alla lamporna och behöll endast en enda liten tänd. Gari började berätta en historia för oss som faktiskt var sann, som tidigare hade utspelat sig just där vi befann oss. Den handlade om en tjej som hade kommit dit till Amazonas med sin skola. Redan från första början när dom kom dit utmärkte hon sig på så vis att hon svor åt skogen och oavbrutet klagade på hur hemskt det var att befinna sig där. När dom kom fram till lägret ville hon inte äta utan ville prompt sova på en gång för att få tiden att gå. Hon gick och la sig och äntligen blev det frid och ro. Natten passerade utan problem och dom steg glada upp för att laga till frukosten.

När frukosten var klar hade Camila, som flickan hette, fortfarande inte stigit upp och dom började ropa på henne att komma dit. När hon fortfarande inte visade sig bad dom en av hennes klasskompisar gå till tältet hon sovit i och be henne komma fram för att äta. När klasskompisen gått och kollat efter henne och kom tillbaka ensam började guiderna oroa sig… Vart var flickan?

Dom bad klasskompisen gå till ”toan” och se om hon möjligtvis fanns där men icke, där var hon inte heller. Nu började klasskompisar, lärare samt guider oroa sig mycket och slängde snabbt i sig frukosten för att sedan börja leta runt lägret. Efter timmar letandes utan att hitta henne återvände dom till den lilla byn av hyddor där vi sov för att leta mer sökhjälp.

Två nätter gick och ingenting. Ingenting. Inklusive guiderna som vuxit upp i djungeln och alltid varit ”tvungna att visa sig macho” grät… ”Hur ska vi kunna fortsätta med dessa expeditioner om flickan har försvunnit?” ”Hur ska vi någonsin kunna sova lugnt igen vetandes att denna flicka inte längre finns trygg hemma hos sin mamma och pappa?” Dom var helt förtvivlade, visste inte alls vad dom skulle ta sig till.

Sökandet fortsatte och fortsatte men utan resultat även dagen efter. Tillslut bad dom visa gamla män, schamaner, som kände till platsen utan och innan, som hade förmågan att kunna kommunicera med naturen, att fara till platsen för att be dom om hjälp att hitta den försvunna flickan.

Redan efter en kort stund vände sig schamanerna till guiderna och frågade ”men varför oroar ni er? Varför ställer ni till det för er själva? Hon finns ju här, hon mår ju bra. Använd hjärnan vi blivit given och leta på rätt ställe istället för att vimla omkring här som snökristaller i en rasande snöstorm.”

Först kunde dom inte alls komma på vad schamanerna menade men efter en stunds tänkande slog det dom – hon måste finnas i ett av dom största träden, i ett av dom där träden som skyddar hela djungeln. Och mycket riktigt, visst fanns hon där, oskadd.

När dom hittade henne satt hon i fosterställning gömd innanför en av dom gigantiska rötterna, utan minsta skråma, utan minsta blåmärke eller rivsår i ett träd ca 7 km bort från lägret, vid foten av det trädet vi hade klättrat upp i tidigare på dagen.

Hon befann sig i något slags konstigt tillstånd… Hon var varken vaken eller sovande, mer som i en dvala. När dom väckte henne var det första hon frågade ”men vart är min lilla kompis?” ”Vilken kompis?” frågade guiderna. ”Men han som följde med mig på toa inatt”.

Hon var inte medveten om att hon hade varit borta i totalt 3 dygn, hon hade befunnit sig i det där tillståndet utan att känna varken hunger eller törst i beskydd av sin ”lilla kompis som följde med henne på toa på natten”. Då kan man ju fråga sig vilken den där "lilla kompisen" var…

Djungeln är modern, huset av jorden. Om du t.ex bjuder hem en nybliven vän till ditt hem och denne börjar kritisera det bedrövligt, hur känner du dig då? Du vill förmodligen inte att denna person ska stanna kvar där under ditt tak om han eller hon beter sig på detta vis och börjar själv bli en aning otrevlig tillbaka, även om du inte vill det.

Det är exakt samma sak med djungeln, hon behandlar dig som du behandlar henne. Om du är en vördnadsfull besökare som uppskattar och med kärlek berör varje liten detalj med din blick så kommer hon automatiskt att känna det och ge dig samma respons. Men om du däremot behandlar henne illa, säger fula saker och med flit förstör så kommer det garanterat speglas tillbaka mot dig själv.

Det som hände med Camila var att hon redan från första stund började förbanna djungeln och med att sin kraft visa hur fruktansvärt hon tyckte att det var att befinna sig där. Det dröjde inte alls länge förrän hon försvunnit, förrän skogen hade tagit henne för att inte endast lära henne, utan även oss andra en läxa.

Behandla djungeln som du vill att hon ska behandla dig. 

Hur kommer det sig då att Camila pratade om sin lilla kompis frågar ni er säkert igen eftersom att jag aldrig gav er svaret… Guiderna berättade för oss att det finns ett väsen som är som härskaren över djungeln. Nu för tiden visar han sig nästan aldrig. Dom har försökt kommunicera med honom, men utan att lyckas. Med tanke på vad som hände med Camila vet dom inte om han är missnöjd med alla besökare och vill därför få det hela på den klara sidan men eftersom att han inte visar sig längre sitter dom i en relativt svår situation. Dom har inklusive bett lärda schamaner prata med honom, men utan att lyckas…

Han är vanligtvis liten och hårig när han visar sig i sin egen skepnad men vet ni vad? Han kan visa sig som vem som helst…
Som din bästa vän, som din lärare eller som en av guiderna… Därför om du t.ex ska gå upp på toa på natten måste du alltid ha sällskap, vara extra försiktig och ALLTID kolla på fötterna på personen för det är där man märker skillnaden. Denna varelse har alltid sina små håriga fötter kvar, oavsett om resten av kroppen kan se ut som vem som helst av dina nära och kära.

Han förvandlar sig just för att kunna lura dig, för att locka dig med sig. Han gör det om han känner hot eller att någon behandlar hans hem på ett fult och nedlåtande sätt. Han skadar dig aldrig, tvärt om skyddar han dig mot allt vilt som finns där, men samtidigt rövar han bort dig ett tag för att lära dig eller din omgivning en läxa…

Turligt nog hittade dom Camila innan kroppen börjat ta skada av brist på näring osv. Det som hände satte skräck i dom alla inklusive oss där vi satt i mörkret mitt i djungeln med alla mystiska ljud runt oss. När dom precis nått slutet av berättelsen och alla var helt inne i den skrek en guiderna till med flit och gud, så rädd som jag blev har jag nog aldrig blivit i hela mitt liv. Stackars Soraya som satt bredvid mig fick sig en rejäl kram…

Kanske tycker ni att jag är galen som faktiskt tror på den här historian, precis som guiderna sa till oss efter att dom berättat den, men jag är övertygad om att det finns väsen där i skogen som man aldrig kunnat drömma om. Jag vet, jag har varit där och känt efter, och en sak säger jag er: det är raka motsatsen mot gråa alldagliga Sverige. Där har alla dessa energier/väsen/spännande saker försvunnit för länge sedan pga. oss. I Amazonas finns dom fortfarande kvar, det är det som gör det så spännande och fascinerande.

Vi reste oss en aning skakiga och gick stigen tillbaka till sovhyddorna igen. Vi såg en cool spindel på vägen tillbaka och en snygg skalbagge, det var alla djur som ville visa sig… När vi kom tillbaka samlade vi oss allihop ute på bryggan i mörkret och lyssnade när Leo berättade om urinvånarnas sätt att tänka, leva, osv. Än en gång kände jag sådan där stark samhörighet med allt som finns där, än en gång växte kärleken och lyckan inom mig sig allt starkare. ”Hur kan det ens vara möjligt att känna såhär?” tänkte jag minst femtio gånger under kvällen…

Klockan 00.30 orkade mina ögon inte hålla sig uppe längre och jag smög mig bort från sagoberättandet och kröp sömnig ner i sängen helt påfylld av liv och magi, fullkomligt nöjd med dagen.

  
Befolkningen i Leos by.

 
Bella från Sverige, jag och den lilla flickan jag gav skrivboken till + hennes familj.
 
 
Jag och en figur som sprang omkring som en tok i välkomstdansen.
 

La naturaleza. 

  
La naturaleza.
 
  
En söt liten pojke med sin katt.

 
Hus i byn.
 

Även här hade någon svensk religiös grupp donerat en skola, coolt. 

Jag med min ananas som en av guiderna gav mig direkt från trädet. Lycklig tjej.
  
 
Min adoptivfamilj. 

En glad Bella framme vid det sista stället! 

Into the wild. 

 
La naturaleza de la selva.
 

La naturaleza de la selva. 

 
I trädet kollandes ner dom 35 m vi klättrade upp med hjälp av repen som hänger där.
 
 
Jag där uppe. 

 
Utsikten över floden. 

Herr-Nilsson apa.
  

Innan den uslingen smög sig in innanför flytvästen... 

 
"Ja jag ger dig allt du vill ha mysi, självklart". Hur söt är han inte? 

 
Vem skulle tacka nej till att ta sig en tupplur här i hängmattan sådär på eftermiddagen? Inte jag i alla fall. 

  
Jag glömde säga att vi faktiskt fick oss en titt på en liten bebiskrokodil. Den andra gruppen som åkte ut och spanade efter oss lyckades hitta en och tog med den in till land... På bilden ser ni Fleming från Tyskland som också bor i samma stad som mig. Stackars lilla krokodilen...

Sådär trött att man knappt inte ens orkar öppna ögonen, sådär seg att man bara vill ligga kvar i sängen – exakt så kände jag mig kl. 06.00 på morgonen när Gari stack in sitt huvud i rummet och glatt sa ”buenos días”. Dock vaknade jag till liv snabbt när jag insåg vart jag befann mig, vad för spännande saker som skulle komma att fylla denna dag.

Vi gick till restaurangen för att få i oss lite frulle bestående av ägg, bröd, frukt och varm choklad. Dock blev vi tvungna att stanna kvar där under palmtaket lite extra länge pga. regnvädret som härskade. När det äntligen blev möjligt att gå ut igen, när det endast regnade normalt, klädde vi på oss allt vad som kallas regnkläder och sprang ner till ribbåtarna. Det var nämligen dags att åka vidare till ett annat urinvånarsamhälle idag.

San Martin de Macayacu hette platsen och av någon konstig anledning kände jag mig som hemma redan första steget jag tog där i geggan. Det kändes så otroligt naturligt att vara där bara. Vi blev välkomnade av en man som pratade spanska, hyfsat i alla fall, och dom andra ”stammedlemmarna” satt nyfiket runt oss och väntade på att få lära oss göra armband. En liten flicka kom fram till mig och ville att vi skulle göra armbandet tillsammans men efter ca 5 min insåg jag att hon inte kunde… Eller hon hade nog rättare sagt glömt bort hur man gjorde. Stackarn satt där desperat och försökte och försökte och jag frågade om hon inte ville att jag skulle hjälpa henne, men hon förstod inte vad jag sa. Efter ett tag började dom andra barnen runt oss lägga märke till att min lilla flicka inte lyckades så särskilt bra och dom skickade dit en annan tjej som var superduktig.

Vi fick göra vasar och andra figurer av lera. En gammal kvinna visade oss hur processen gick till, det var riktigt roligt. Jag gjorde en vas och ett hjärta och medan jag satt där och knepade och knåpade så kom det fram flera stycken av urinvånarna och berömde mig. Dom tyckte att jag var ”en expert”. Dock kan jag inte riktigt säga att det var sant, mina figurer såg inte ut som något en ”expert” hade gjort haha…

Jag köpte ett par armband där i byn som minne och medan jag betalade kom den lilla flickan som hjälpt mig med det första armbandet fram till mig och gav mig det. Jag blev helt tårögd… Inte för att armbandet var det vackraste, men att hon letade efter mig och med all kärlek gav det, det mina vänner var sådär otroligt fint att jag verkligen blev berörd.

En annan liten flicka sökte sig till mig hela tiden men när jag tittade på henne blev hon blyg och smög iväg. Det var som att hon verkligen verkligen ville prata med mig men varje gång hon kom tillräckligt nära svek modet henne. Mot slutet av vistelsen vågade hon äntligen komma tillräckligt nära och jag lyckades få ett kort med henne. Jag vet inte varför, men det kändes verkligen som att vi känt varandra i en evighet. Hon var speciell den lilla fina flickan.

Jag, två italienska tjejer och Gari gick iväg en bit för att plocka några slags stenhårda bär med ett hål i mitten av färgerna svart/grå/brun/beige/vit, jordnära färger helt enkelt, för att senare göra armband av dom. Tänk egentligen vad naturen har att ge oss, varför utnyttjar vi inte den på rätt sätt istället för att totalt förstöra den? Jag blir förkrossad ibland när jag tänker på hur fel vi behandlar henne, Moder Jord.

Jag blev sjukt förvånad när jag plötsligt tittade åt vänster och läste på svenska på en vägg. Jag förstod först inte att det var på mitt språk, så förvånad blev jag. Antar att jag inte direkt förväntade mig att det fanns en skola, mitt i Amazonas, som någon religiös grupp från Sverige hade donerat. Om ni undrar hur jag fick reda på det så frågade jag självklart. Det var så coolt, för varje sekund kände jag bara hur jag älskade platsen sådär djupt och innerligt, mer och mer.

Mot lunchtid blev det dags att säga hejdå till min lilla fina vän, det kändes en aning tungt men vad kunde jag göra? Vi hoppade i ribbåtarna igen och åkte till Puerto Nariño för att äta lunch. Efter lunch begav vi oss till en lite by, som ett museum, som två killar byggt upp just för att kunna visa turister hur floden Amazonas ser ut under vattenytan och för att kunna berätta/visa hur stränderna upplevs om nätterna. Platsen var otroligt fint gjord, välordnad och intressant, men dock fick man tyvärr inte ta kort.

Först var vi alla tillsammans och såg en film om dom Rosa delfinerna och efteråt delades vi in i två gruppe. Den ena gick till undervattensrummet och den andra till nattstranden. Jag hamnade i gruppen som började undervattensrummet. Det var riktigt häftigt, dom hade byggt upp dessa rum i hyddor gjorda av trä och palmblad, det kändes verkligen exotiskt.

I undervattenshyddan berättade killen om dom vanligaste arterna man finner där under ytan, vad dom äter, hur dom lever osv. Trots att jag i princip inte kommer ihåg något alls av vad han sa så uppskattade jag det ändå väldigt mycket. Men det jag uppskattade mycket mer var upplevelsen dom gav oss i hyddan där nattstranden fanns. Allt var nedsläckt, till en början när man gick in i rummet såg man absolut ingenting, men med tiden vande sig ögonen och man började urskilja konturer i alla fall. Så började killen prata på sin annorlunda spanskadialekt pga. språket dom pratar där i byn, jag älskade hans accent. Han berättade om hur hans folk såg på födseln av jorden. Historian var så gripande och speciell att jag började gråta, det kändes så rätt allting bara, som att jag äntligen hittat hem.

Efter historian dröjde jag mig kvar och pratade lite extra länge med killen och han var verkligen en underbar ung man. Hans sätt att vara fick mig att känna hopp om att det fortfarande finns personer på jorden som bryr sig om Moder Jord mer än vad dom bryr sig om kläder, smink, prylar osv. Känslan inom mig som väcktes, känslan av att inse att jag faktiskt inte behöver alla dom där sakerna jag har, gjorde att jag förälskade mig mer och mer i platsen för varje minut. Det var nog där jag bestämde mig för att jag MÅSTE åka tillbaka. Det bara är så. Jag kände mig lycklig där. Hel.

Efter besöket på denna plats traskade vi iväg till ett utkikstorn för att kunna ta oss en titt på regnskogen/byn från ett annat perspektiv. Medan jag väntade på min tur köpte en av guiderna mig en glass gjord på endast frukt, det var nog den godaste glassen jag ätit i hela mitt liv (förutom helado de paila då). När det blev min tur att gå upp hade vyn blivit om ännu vackrare, solen var på väg ner, allt liksom stillnade, fågelsången dämpades, värmen förvandlades till en behaglig temperatur och den där kärleken jag redan kände för Amazonas någonstans djupt inne i hjärtat växte sig ännu större.

Jag stod där uppe och bara andades in livet lycklig över att vara jag, just där, i den stunden, på den plats jag inte visste betydde så obeskrivligt mycket för mig. Jag tog några kort och sedan var det dags att gå ner igen. Gari och jag gick tillsammans därifrån, himlen var sådär magisk att jag knappt vågade andas i rädsla av att förstöra den… Vi gick till byn där ett gäng kvinnor/tjejer spelade hetsig fotboll trots värmen. Fler av AFSarna kom dit och Gari stack därifrån. Jag pratade mycket med man som var med oss men som inte var från AFS utan från Venezuela, han var i samma tillstånd som mig, sådär kär i allting som hade med Amazonas att göra, så vi hade ett givande samtal måste jag säga.

Vi åt kvällsmat och fick rast efteråt. Jag bestämde mig för att ta mig en springtur trots det mindre friska klimatet. Det var riktigt skönt att få svettas, ta ut sig riktigt ordentligt och bara släppa alla tankar och vara i nuet. Bella, volontären som följde med oss och var ledaren va gruppen, väntade på mig där på en terrass så att jag inte skulle behöva gå hem ensam. Hur sött var inte det?

När vi kom fram till huset igen gjorde jag lite sit-ups och armhävningar, duschade och gick och la mig. Jag var sådär skönt trött i både psyket och kroppen och somnade omedelbart efter att jag krupit upp i sängen. En helt fantastisk dag hade passerat, förgyllt mitt liv, gjort mig otroligt mycket mer medveten om vad kärlek verkligen innebär och fått mig att lära känna mig själv bättre, veta vad jag faktiskt vill med mitt liv och sist men inte minst – gjort mig så otroligt mycket klokare.

Jag och den lilla söta tjejen som följde efter mig på avstånd hela tiden. 

Soraya och två av flickorna från byn.

 
Byn.
 

Flickan som jag gjorde armbandet med.
 

Soraya, en liten pojke från byn och jag. 

Puerto Nariño. 
 
 
Puerto Nariño. 

Puerto Nariño. Där dom som besöker byn sätter upp blad från nyheterna osv. Enda nyhetskällan dom har. 

Muséet vi gick till. 

La naturaleza. 

 
La naturaleza. 

La naturaleza. 

  
En av hyddorna där i museet. Inuti var nattstranden uppbyggd.

 
Utkikstornet vi gick upp i.
 
  
Jag där uppe, njöt helt verkligen.

Uppstigning kl. 6 för att hinna duscha innan den utsökta goda frukosten kl. 7. Vi tog vårt pick och pack och begav oss till floden där ett gäng ribbåtar väntade på att få bära oss med sig till en urbefolkningsby.

Jag går där släpandes på min dramaten (smart som jag är tog jag så klart med mig den till djungeln) och det första en av guiderna, Gari, säger till mig och pekar på min väldigt vackra väska ”te quiero ver caminando en la selva con esta” vilket på svenska skulle betyda något i stil med ”jag vill se dig vandra i djungeln med den där väskan”. Dock hade nästan alla sådana väskor så varför han klagade på/retade just mig blir jag mig inte riktigt klok på… Kul var det i alla fall. Staden var ganska nedgången tyvärr. Både personerna och byggnaderna, vägarna, allting, såg trött och gammal ut. Lite tråkigt…

Jag satte mig långt fram i båten för att kunna lyssna när Gari berättade om allt mellan himmel och jord som snabbt som blixten susade förbi utanför. Vi stannade plötsligt för att speja efter Delfines rosados och mycket riktigt så dök ryggarna på dom upp lite här och var, cool upplevelse.

Efter ungefär 1 h färd i båten kom vi fram till urbefolkningsbyn, Tkunas. Vi välkomnades på så sätt att vi fick dansa med dom, lära oss lite av deras omöjligt svåra språk och lyssnade på en man som berättade om en ritual dom gör när flickorna får mens för första gången. Den går till så att dom klipper av henne allt hår, placerar henne i djungeln i 6 månader och lär henne allt hon behöver för att gå in i kvinnolivet. Dock håller dom inte riktigt lika hårt på denna tradition nu för tiden som dom gjorde innan. Flickan får behålla sitt vackra svarta hår och blir endast placerad i djungeln en vecka eller liknande. Jag tycker att det var en liten mystisk men intressant ritual måste jag säga.

Jag fick en tatuering med färg av någon slags frukt där i byn av en man. Han sa att den skulle hålla 10 dagar men mentiras, redan efter 2 hade den i princip försvunnit helt. Dock gillade jag den mycket, ett rödskinn var motivet. Medan jag satt där i godan ro och blev målad på såg några av mina vänner en anakonda. Lite sur blev jag över att jag prompt skulle göra den där tatueringen och pga. det gick miste om anakondan men aja, nu har jag ännu en anledning att vilja åka tillbaka – för att se en anakonda.

Vi ritade teckningar med färg från frukter med barnen från samhället. Hon som hjälpte mig var helt underbart söt och dessutom gav hon mig sin teckning efter. Jag har den här hemma i tryggt förvar. Det var en obeskrivligt fin känsla att sitta där på jordgolvet under palmtaket pratandes på spanska tillsammans med små indianska barn, jag var helt fylld av lycka.

Vi fortsatte i ribbåtarna till byn vi skulle spendera två nätter i: Puerto Nariño. Där åt vi lunch bestående av piraya, mumsigt faktiskt. Efteråt gick vi till huset vi skulle bo i. Det var ett typiskt urbefolkningshus som hette Yurupary. Vi lämnade alla väskor, installerade oss lite primitivt där i huset och bytte om till badkläder. Det var nämligen dags att bege oss ut på floden för att få ta oss ett uppfriskande dopp bland alla läskiga vattendjur.

Vi åkte i en träbåt med tak, den var långsmal och ganska vinglig. Jag fick chansen att sitta längst fram i fören och kunde tack vare det njuta lite extra av naturen. Att kunna andas in den där friska luften, låta ögonen utforska varje planta, känna det svala vattnet mellan fingrarna och bara känna att man faktiskt lever, låter inte det underbart? Exakt så kände jag i den stunden.

Vi kom fram till stället där vi skulle hoppa i vattnet och nästan alla skuttade glatt ner utan en tanke (eller kanske en eller två) på alla luriga pirayor som fanns där under ytan. Vi var där i vattnet i kanske 30 min och det var en cool upplevelse även fast det egentligen var som att bada i vilken flod som helst… Det kändes nog speciellt just för att man visste att det var i Amazonas och inte i exempelvis Mälaren man befann sig.

Vi kom tillbaka till Puerto Nariño, en aning trötta och myggbitna för att äta kvällsmat. Efter maten gick vi för att besöka en liten by där urinvånarna bodde. Även denna gång välkomnades vi med en dans. Jag tror ärligt att vi dansade där fram och tillbaka med händerna på varandras axlar i 30 min i mörkret. Dansen började med att en gammal man och en mongolid liten pojke slog på trummor och sjöng. Efter en stund kom även kvinnorna fram och en av dom hade ett litet barn i ett knyte i sin famn. Dom började dra med oss upp där på golvet och redan efter 5 min hade fler än hälften tröttnat. Efter att vi dansat klart berättade dom för oss att dom i vanliga fall dansar fram och tillbaka sådär i 3 hela dagar. Att dom inte tröttnat är bara ett mysterium… Kanske hamnar dom i trans eller något sådant?

När vi kom tillbaka till huset igen satte jag mig utanför för att kolla på alla små djur i rabatten. Gari kom och satte sig bredvid mig och började prata med mig om sådana där saker som intresserar mig mycket, det var ett helt fantastisk avslut på en av dom garanterat bästa dagarna i mitt liv. Jag sov högst upp i en av våningsängarna i vårat rum med Soraya, min bästa kompis härifrån som är från Tyskland, under. Väggen utåt bestod av myggnät och endast några få plankor. Jag sov som en gudinna där i naturens famn. Underbart.

Leticia.

Leticia. 

 
I ribbåtarna, Leticia.
 
 
I ribbåtarna, Leticia. 

  
På väg till första urbefolkningssamhället.
 
 
Lägger till.
 
  
Framme!

 
Ursöta indiantjejer. 

 
Välkomstdans. 

 
Lär oss språket... Typ.
 
 
Enkelt.

 
 
Kom fram till Puerto Nariño. 

Puerto Nariño. 

Restaurangen där vi åt alla mål. 

 
Där vi bodde. 

 
Huset. 

Vårt rum. Marte från Belgien och Soraya från Tyskland som också bor i Popayán. 

 
Köket. 

 
Toa + dusch utanför.
 
 
En sötispapegoja. 

Jag på floden.
 
 
Floden. 

 
Floden.

Floden. 

 
Wiho, bad. 

Badandes. 

Min fina Sorayis och jag. 

Magiskt. 
 
 
Dansande i urbefolkningssahället på kvällen.  

Steg ur planet i Leticia, Amazonas huvudstad, efter en ca 1,5 h flygresa från Bogotá. Hettan och den otroligt fuktiga lukten som mötte varje centimeter a huden kom som en chock. Om jag innan hade påstått att det var varmt i Popayán insåg jag i denna stund hur väldigt fel jag hade haft. Klockan var sisådär 15.30 men trots detta kände man sig som en stekt kyckling redan efter 10 min i solen.

Vi gick in i bagagehallen för att med svetten rinnandes i pannan släpa iväg väskorna som kom åkandes på det svarta, slitna rullande bandet. När jag äntligen kom ut ur rummet möttes jag av en glad Bella (AFSvolontär från Stockholm) som välkomnade mig på svenska. Känslan av att face to face kunna prata sitt eget språk med någon efter 4 månader var ganska ball. Det kändes skönt men samtidigt weird…

Nästa steg: in i en taxi som skulle ta oss till hotellet vi skulle spendera första natten på. Åkte med en nyfunnen vän från Tyskland samt två andra tjejer jag inte hade en aning om vad dom hette. När vi kom fram blev jag ännu mer chockad än jag blev när jag steg ur planet pga. hettan. Hotellet var helt makalöst fint. Sådär lyxigt som man drömmer om när man ska utomlands. Sådär alldeles för fint.

Vi serverades mat. Fisk, grönsaker och ris såklart (om jag inte nämnt det förut så är det hög tid nu; colombianerna anser att om tallriken inte innehåller ris så är det inte en riktig måltid. Spyr redan på riset… Hur ska jag klara mig resten av året är frågan?). Det var gott med mat, trots riset, var vrålhungrig. Efter maten när alla skolprogramselever samt volontärer (ca 70 st tror jag) hade samlats på hotellet presenterade sig guiderna som skulle vara med oss dessa 5 dagar. Vi hoppade in i 3 bussar och åkte på rundtur i staden. Vi besökte ett godisställe som hette ”Casa de chocolate”, utforskade den brasilianska delen av staden, tog oss en närmare titt på floden Amazonas och hela tiden berättade guiderna spännande saker. Det var en riktigt bra start på resan enligt min uppfattning!

Efter rundturen kom vi tillbaka till hotellet och hade ca 2 h lediga. Pga. den outhärdliga värmen kände jag att jag ville hoppa ner i den lockande poolen med sitt klarblå vatten. Det var ett mycket bra val, äntligen svettades jag inte likt en springande gorilla i en bastu. Dock efteråt när jag gick upp blev jag sådär äcklig och varm igen… Men men, det var i alla fall värt ett försök kan jag tycka.

Vi åt kvällsmat och en efterrätt som inte blev så värst populär. Guiderna berättade planerna inför morgondagen och efteråt gick jag och la mig direkt. Värmen gjorde att man helt enkelt inte orkade lika mycket som vanligt. Det är omöjligt att förklara känslan så här i skrift, än mindre i tal, ni måste helt enkelt åka dit själva för att förstå vad jag menar. Jag somnade gott i min säng tack vare AC:n vi hade i rummet, ivrig att vakna morgonen efter för att se vad för härligheter den dagen skulle komma att bjuda på.

Hotellet i Leticia, poolen.

Utanför hotellet, gatan.
 

Utanför hotellet, gatan.

  
Godishuset vi besökte.