Fick chansen att se lite tjurfäktning i staden, dock var det endast med små ej fullvuxna tjurar och som tur var dödades dom inte. Jag tror inte att jag skulle stått ut att se det. En man på en häst stack dom med något vasst långt föremål innan matadoren marcherade in på banan och det var fruktansvärt att se blodet sippra ut ur pälsen på dom sårade stackars djuren... Men över lag var det ändå en cool upplevelse, skulle vilja se det hela med stora tjurar och en stor publik.

Lorenzo (italienare, också AFSutbytesstudent) och hans familj bjöd med mig till en närliggande stad som heter Cali för att se en helt fantastiskt cool världskänd salsashow, Delirio. Vi åkte på fredagen den 22:a och sov över i pappans systers lägenhet tills lördagen den 23:e. Klimatet i staden är extremt varmt och fuktigt, mitt på dagen är det nästan omöjligt att andas (okej inte direkt, men det är ansträngande) medan det på kvällen blir en helt underbart behaglig temperatur. Staden är mycket större än den jag bor i, mer utvecklad och modern. Superfin! 

På vägen dit stannade vi till vid ett shoppingcenter och drack juice, kollade på kläder och fick oss en guidad tur av Lorenzos colombianska härliga pappa. Bilresan tog ca 5 h med alla stopp vi gjorde och under hela tiden berättade pappan för mig om olika intressanta saker, blev en vis ung kvinna under den helgen tror jag... 

På kvällen gick vi till platsen där showen skulle äga rum och satte oss vid ett bord nära scenen för att kunna se perfekt. När föreställningen startade kl. 9 var jag en aning sömnig men så fort dom första medverkarna dansade ut på scenen vaknade jag till liv. Om jag innan tyckte att dom "normala" dansarna på klubbar etc rörde sig mycket hade jag helt fel. Det var helt otroligt hur snabbt, skickligt och elegant dom rörde sig. Har aldrig i hela mitt liv sett något liknande! 

Denna show åker runt i olika länder och visar upp sig och om ni får chansen måste ni definitivt åka och ta del av all härlighet, det är en engångsupplevelse. Lovar. Här kommer lite bilder från showen och på mig, Lorenzo, mamman pappan och syrran. Jag är så lycklig över att ha få uppleva det jag upplevde! Tusen tack till familjen. 

I am writing this in English just to make sure that the person I am writing about is going understand if she somehow would discover this someday... Tihi.

I have to say that I have learnt indescribably many things during the stay in this amazing country. But something, the most important thing that I discovered is that you sincerely find true friends in every corner of this planet if you are open to it. The language you speak, the nationality, the skin color, the eye color, the background, these things do not stop you from loving another person. Believe me, I know.

I got the chance to get to know one of the most beautiful girls in the world, Soraya from Germany. We did not have all the time in the world to get to know each other but the time we spent together was simply amazing. I am so indescribably happy that I met her, she feels like a sister to me. She was unfortunately just going to stay here 6 months and left the 4th of February... The night before she left I wrote her a letter and I just could not help but start crying. I was not crying becuase of sadness, it was more some kind of crying becuase I love her so much. Really much.

I just want to say that I wish her a great time until we see each other again, because I am completely sure of that we are going to meet. It does not matter where, I just know that I need more time with her. I also want to thank her for her fantastic and true friendship, I appreciate everything that has to do with her. A whole lot.

"Distance means so little when someone means so much"

I am forever keeping you here with me, in my heart.

Jahapp, då var det bara att inse faktumet att 6 hela månader i Colombia redan passerat. Som tiden springer iväg... Ibland undar jag om jag verkligen uppskattar varje litet ögonblick så mycket som jag borde, om jag verkligen lever här och nu? Men vad är egentligen uppskattning då? Går det att känna och visa sin uppskattning på olika sätt? Genom ett leende, en kram, en varm känsla inuti eller genom att dela med sig av den till andra genom ord? Jag tror att det finns oräkneligt många sätt att känna tacksamhet och jag bestämmer härmed att jag alltid känner att jag uppskattar det som händer mig, på olika sätt.

På Midstay (träff efter halva året som ni antagligen förstår på namnet) pratade vi om problem som uppstått i skolan, med AFS, familjen och vad vi generellt sätt tyckte varit svårt i Colombia. Det var riktigt bra att dom gav oss chansen att höra vad dom andra varit med om, hur dom sett på situationer osv. Något jag insåg var att jag knappt haft ett enda problem... Det som varit svårast för mig att anpassa mig till har varit matvanorna, vilket inte är någonting i jämförelse med vad mina vänner "genomlidit". Vissa av dom har blivit tvugna att byta värdfamilj 3 ggr pga. många olika anledningar. Så jag tänker att bara det att jag känner mig supervälkommen hos min familj är väl något att visa uppskattning och glädje för?

Vi befann oss på ett lantställe med pool och en superfin trädgård, biljard, pingis etc. ca 3 h utanför huvudstaden Bogotá. För att komma dit åkte vi först minibuss till Cali i ca 2 h, en stad som är rätt nära Popayán, för att sedan flyga därifrån till Bogotá. Från Bogotá åkte vi ytterligare buss i ca 3 h. Det var en relativt lång resa men det var det värt för stället vi kom till var riktigt fint med perfekt klimat och jättetrevlig personal.

En av dagarna red vi i naturen, det var nog det bästa med hela resan. Jag kände mig verkligen levande! Vi badade även mycket i poolen, solade och njöt helt enkelt. Jag måste säga att vi är ett härligt AFS-gäng, vi kommer bra överens och har superkul tillsammans. Vissa av dom kommer jag definitivt hålla kontakt med hela livet, det är jag övertygad om.

Tyvärr har jag inga bilder från "långhelgen"... Jag tog helt enkelt inte med min kamera och tänkte inte på att ta kort med telefonen smart som jag är. Men men, det finns ju inte så mycket att göra åt det nu. Det var i alla fall en fantastisk helg med mycket roliga och nödvändiga aktiviteter. Nästa gång vi ses allihopa blir antagligen när det är dags för hemresan... Sorligt men sant.

Tack AFS för att ni alltid finns där för oss. Ni gör verkligen ert jobb med kärlek, det märks och uppskattas!