Alla inlägg under november 2012
Alla klasser i skolan har fått i uppdrag att sjunga julsånger i aulan. Vår coach kom på den fantastiska idén att vi faktiskt kan utnyttja mina svenskakunskaper och ta det hela till en ny nivå - till en svensk julsång-nivå. Det resulterade i att jag bestämde att vi ska framföra "En stjärna lyser så klar". Mina mates överraskar mig, dom gör det riktigt bra! Jag tror i ärlighetens namn att vi kommer göra succé. Tänkte visa er hur man enligt colombianer uttalar svenska ord:
(Kärleken världen behöver
Vet vi att barnet bär
Vår långa vandring är över
Stjärnan har stannat här
Änglarna ger oss hopp och tro
Sjunger om fred på vår jord
Den som gud aldrig övergav
En stjärna lyser så klar
Änglarna ger oss hopp och tro
Sjunger om fred på vår jord
Den som gud aldrig övergav
En stjärna lyser så klar)
Från första början var denna video endast avsedd för ett par tjejer som frågade om jag inte kunde berätta lite om min syn på detta land, erfarenheter osv. Dom behövde det för skolan. Sedan slog mig att jag faktiskt även kunde använda denna video för att ytterligare berätta lite för er om mitt liv här. Det är ett litet annorlunda och ovant sätt att dela information på kan jag tycka, men lite ombyte skadar väl aldrig?
På stationen i Popayán, väntandes på bussen
Framme i byn Coconuco
Centrum i byn
I ett lerbad, det sägs att denna plats är helig och att vattnet kan bota många sjukdomar...
Att vandra där på gatan och veta att man har tillräckligt mycket pengar (och mycket mer) för att öv...
Dessa personer ger inte upp, de fortsätter sin livskamp dag efter dag. De tigger inte av egoism, de tigger av nödvändighet, för sin egen överlevnad. Men du, vad gör du? Deppar ihop eftersom att pappa köpte den där vanliga 47 tumstvn istället för den där 3Dn, blir på dåligt humör för att bussen till Stockholm där du ska shoppa är försenad 20 min, beställer en gigantisk pizza men käkar bara ¼, åker på semester till Thailand varje år, eller som jag just nu - blir galen för att datorn hänger sig.
Det finns så sjukt olika levnadsstandard på jorden. Vi vet det, det gör vi. Men det vi inte gör är att göra någonting åt det. Självklart finns det personer som kämpar av hela sitt hjärta för att ändra det, men jag är övertygad om att vi alla måste gå ihop som ett team för att lyckas förändra tillräckligt mycket.
Jag visste om förhållande, men gjorde jag någonting åt det? Nej. Det är föst nu när jag själv upplever och ser som jag riktigt känner inom mig att det är dags för förändring. Jag vill inte leva i en värld så orättvis som denna. Frågan är bara: hur ska vi lyckas?
Jag tror att vi alla måste uppleva, se med våra egna ögon, och på så sätt bli berörda och vilja bidra till förändring. För så länge det där envisa egot härskar inom oss kommer vi ingenstans. ”Jag har det ju bra i mitt liv, det räcker väl för mig”. Vart glömde vi att känna kärlek och gemenskap med våra medmänniskor? Med de personer som kanske lever på andra delar av jorden men som är precis lika dana som oss inuti?
Vi har tappat kunskap, lurat oss själva. Vi tror att vi vet vad lycka är men jag säger att vi uppenbarligen inte vet vad riktig riktig sådan innebär. Vad är det för en fakevärld vi lever i egentligen? Varför låter vi ens egoismen härska? Varför reser vi inte till de mest fattiga delarna av världen för att bidra till förändring? För att se att de faktiskt finns personer som varje dag dör pga. svält? Varför gör vi ingenting? Varför? Och vems fel är det att vi lever såhär då? Vårat.
Att se den sanna glädjen och känna den otroliga tacksamheten av att endast ge en liten chokladbit till den där tiggande personen på gatan, är en känsla obeskrivligt mycket vackrare och betydelsefullare än alla de där sakerna som vanligtvis formar min vardag. Det insåg jag igår. Och vet ni? Det är dags för er att inse det också. Jag behöver er. Vi behöver varandra i kampen mot en vackrare värld. Låt oss börja nu, idag.
Känn efter inuti, jag vet att det finns ett hjärta där som faktiskt tänker likadant som mitt. Fatta mod och följ mig bara. Fatta mod att börja älska, på riktigt. Sådär innerligt. Känn kärlek till allt. Men viktigast av allt är att du börjar älska dig själv. För det är först då du kan känna sann kärlek till omgivningen. Det börjar hos dig, hos mig, hos oss. Nu.
I have been reading 'Welcome Brooklet Colombia' wich is like a guide that they gave us in Sweden about Colombia before arriving. Last week the volunteers here in Popayán reminded us that the things being presented in this book are very important and therefore we had to read it all over again. I found some interesting information that I really wanted to share with you guys since it describes my way of living to 100 %. So here we go!
'Colombia can provide a more interesting and fulfulling AFS experience than many other countries since it is not inundated with foreigners, volunteers or backpackers. Thanks to this there is a curiosity for new cultures.' This is definitely true, it seems like the people here have never seen somebody that does not have brown eyes, dark skin or black hair. This my friends leads us to the next point.
'You will probably look different from most Colombians - nevertheless, stay relaxed and calm, also in situations which might be new for you. As a foreigner you will stand out and people will stare at you. This will usually be little more than many comments about how beautiful your eyes are (if they are not brown). This rarely causes any problems if you are relaxed about it. If you have blond hair you will be called 'mono', and 'gringo' is a term widely used here.' I sincerely think that 'mona' is my new name... I suddenly became Mona-Lisa haha. And that you-have-beautiful-eyes-part, I do not even want to talk about it... Wow. It is impressive that they keep on telling me that every day, do they not ever get tired? They are just eyes, come on.
'You will have to forget all European notions of time. If you are arranging to meet someone and he/she says 2 pm, this could mean anything from 2.15 to 3.00 It is just the way of living in this country.' OH YES, I am going crazy because of this. Do these people not have anyting else to do? Do they not plan their days? I do.
Well, I do not know if you found this worth reading but I at least wanted to share it with you. Life here is a biiit different... It is everything I ever wanted, everything I ever searched for. This is the life that I need.
Presentation
Här kommer du kunna följa mig under mitt år som utbytesstudent i Colombia, Sydamerika. Läs mer än gärna och passa på att få ta del och uppleva det lite du också!
Fråga mig
Kalender
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 | ||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 | 16 |
17 |
18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 | |||
26 |
27 | 28 |
29 | 30 |
|||||
| |||||||||
Sök i bloggen
Senaste inläggen
- Återförenade syskon
- La despedida
- Resa till Ecuador
- Reklam för AFS
- Hej igen Popayán
- Visum
- Hejdå Popayán
- Salpicón payanes
- Sista skoldagen
- Despedida participantes 2012-2013
- Engelskalektionsbesök
- Värdfamilj
- Oförglömlig kväll
- Vad jag börjat göra
- 1 månad