Sittandes där i bussen på väg till skolan jag ska tillbringa ett helt år i, wow säger jag bara. Känslan var en blandning av glädje, stress, ovisshet, spänning och längtan. Så plötsligt gick vi där, min syster och jag, på gatan utanför skolan med dom andra eleverna i olika åldrar. Alla hade sin uniform, alla utom jag.

Man kan verkligen säga att jag kände mig annorlunda. Inte hade jag uniformen, inte hade jag svart hår, mörk hud eller bruna ögon, inte skorna och sist men inte minst språkkunskaperna... Jag har nog aldrig tidigare känt mig så svensk som i den där stunden när jag för första gången gick in i skolan när andra elever faktiskt också var där.

Det hela började med 30 min väntan. Jag och Evelyn gick runt till olika ställen för att fråga om dom möjligtvis visste vilken klass jag skulle börja i, men ingen hade någon som helst aning för mannen som hade koll på det hade inte kommit till skolan än. Vi satte oss och väntade i ett av rummen tillsammans med massa andra personer och efter vad som kändes som en evighet anlände mannen och visade oss till mitt klassrum.

Känslan när Evelyn vände sig mot mig och sa något i stil med "lycka till nu Lisa, det kommer gå superbra. Vi ses när du slutat, okej?" och kramade mig hårt och länge... Den känslan finns föralltid med mig. Så stod jag där med läraren utanför den vita aningen gamla dörren omringad av colombianska elever.

Första steget in, andra, tredje, fjärde... Och plötsligt var det som att jag var sista tårtbiten alla ville sätta tänderna i. Alla mina klasskompisar stod där framför mig, frågade mig saker i munnen på varandra, studerade mig nyfiket och log som aldrig förr. Det var en magisk känsla ska jag säga er. Jag har aldrig någonsin känt mig så välkomnad som jag gjorde i den studen i hela mitt liv.

Klockan 08.00 ringde klockan och alla intog sina platser. Vår lärare (som för övrigt inte kan vara mycket äldre än oss) började prata om skolan osv. Och vet ni vad? Det otroliga var att jag förstod. Jag förstod vad han sa! Vi gjorde lite "startaktiviteter", övningar och pratade i grupper och efter ungefär 1 h gick vi tillsammans till skolans aula där 5 andra klasser också befann sig.

Jag var den första i min klass led, vilket även innebar att jag var den första att gå in i aulan och tro mig när jag säger er att jag aldrig i hela mitt liv känt mig så uttittad som då. 350 par ögon klistrade på sig, det är en speciell känsla. Dom "betydande" personerna från skolan började prata när uppståndelsen lagt sig och vi intagit våra platser. Dom berättade lite om vad året skulle innebära, förväntningar på oss elever, relationen till gud (min skola är väldigt katolsk, har tom en liten kyrka), glädjen av att vara tillbaka osv.

"Och detta år har vi nöjet att lära känna en svenska, Lisa Dahlin, som är här som utbytesstudent. Kan du vara snäll och ställa dig upp?" Och ja, vad skulle jag göra? Där reste jag mig upp i mitten av aulan med allas blickar vända mot mig. Och förlåt jag ändrar mig, det var NU jag kände mig sådär enormt uttittad som aldrig förr. Det var brutalt men samtidigt gillade jag det. Jag kände mig bekväm, det var inga dömande blickar dom gav mig. Det var mer nyfikna, beundrande och förväntansfulla. Kvinnan fortsatte hälsa mig välkommen och innan jag satte mig ner igen och fick sjudande applåder lyckades jag åtminstone få fram ett "muchas gracias señora", tack och lov...

Bredvid mig under mötet i aulan satt en kille från en annan klass men grejen var att han inte direkt var närvarande. Han satt och sov (om du läser det här mormor kan jag säga dig att han såg ut precis som dig när du sover framför TV:n). Vid ett tillfälle var alla tvugna att ställa sig upp och sjunga och hans kompisar försökte despertat väcka honom. Undra vad han hade gjort kvällen innan?

En tjej från min klass satt och "klappade/kliade" mitt hår genom hela tiden i aulan. Hon verkar vara en helt underbar person, hoppas att vi blir riktigt bra vänner. Hon bor dessutom nära mig! Det mindre bra var att hon tyckte att jag måste träffa en av hennes kompisar som tydligen är jättesnygg. Jag är redan trött på allt som har med killar att göra... Så nej tack.

Rasten var fullsmockad. Det var  jobbigare att ha rast än att sitta inne i klassrummet vid bänken och lyssna på läraren. Alla ville ha min uppmärksamhet, alla. Små barn till personer i min ålder inklusive lärarna. ALLA pratade med mig HELA tiden. Undrar hur många gånger jag sagt att jag heter Lisa och kommer från Sverige osv på svenska idag? Ingen aning, har tappat räkningen.

Jag höll minst 10 olika barn i handen, pratade med säkert 50 olika personer och skrattade mig genom hela dagen. Det var underbart, kaotiskt och så annorlunda. Jag kände mig så otroligt uppskattad! När det var dags att gå hem väntade två alldeles för söta flickor utanför mitt klassrum för att ge mig ett brev där dom hade gjort sitt yttersta för att skriva på engelska att dom tyckte om mig och att det var så kul att dom fick chansen att träffa mig. Eller något i den stilen i alla fall... Det var så jag förstod det hela.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att det inte kunde ha blivit bättre. Om en utbytesstudent kommer till en skola i Sverige och ska försöka passa in måste han eller hon göra allt i sin makt för att lyckas men här krävs det inte mer än att vara svensk... Det är helt fantastiskt att se att det finns folk i andra länder som faktiskt är öppna, välkomande och nyfikna. Dags att ta efter det beteendet kan jag tycka! Eller vad säger ni mina kära vänner?