Där går jag ensam på väg till spanskalektionen. Bussen kommer aldrig så jag beslutar mig för att börja gå åtminstone en bit av vägen. Dåligt beslut. Jag hinner gå ca 5 steg innan någon ropar "linda" "hermosa" "mona" eller varför inte "cómo está?" Småskrattandes fortsätter jag min färd för att 5 steg senare få höra exakt samma sak. Tutanden, visslanden och "wows" är en del av vardagen här.

Dom 10 första gångerna någon ger mig en komplimang eller uppmuntrande blick kan jag inte hjälpa att jag börjar le lite smått och faktiskt menar det "gracias" jag kläcker ur mig. Men efter si så där en 30 gånger på 10 minuter har jag fått nog. Om ni någon gång önskat att fler skulle lägga märke till er; åk till Sydamerika! Här får ni garanterat inte en lugn stund. Helt stört.

Det är skrattretande egentligen... Jag kollar åt höger och någon, några, eller varför inte många latinos stirrar förundrat rakt på mig. Jag kollar åt vänster och minst lika många där har fastnat med blicken för att se mig gå vidare. Jag möter någon som bokstavligt talat stirrar så att jag tror att ögonen ska ramla ut, han till och med stannar. Jag kollar bakåt och det första jag ser är en rad med killar stirrandes på mig, allihopa. Jag kollar uppåt och hör uprepande visslingar och sådana där ljud man gör för att ropa på katten från byggarbetare högt uppe på ett tak. Igår kollade jag till och med ner i ett hål i gatan, eller okej det var en brunn, och vad mötte jag där? En leende gloende flirtande colombian såklart.

"Le gustaría tomar algo?" "Cómo se llama?" "Estoy enamorado de usted" är fraser jag hör oftare än godmorgon. Det är nästan skandal... Jag menar, är folk såhär? Vad händer med världen? Som igår på väg hem från spanskalektionen... Först kom en taxichaufför åkandes, stannade framför mig, och försökte övertyga mig om att jag skulle åka taxi istället för buss. Jag svarade enkelt "nope, det tänker jag inte", och satte i hörluren igen för att visa att det var dags för honom att sticka. Mycket riktigt gjorde han det, men endast 5 meter för att sedan backa tillbaka till mig igen i ett tappert nytt försök. Jag låtsades inte om honom över huvudtaget men människan gav inte upp. Han åkte iväg 5 meter, backade tillbaka och började prata igen. Hopplöst. Tillslut tog jag ut ena hörluren igen och kollade på honom med ett lite irriterat ansiktsuttryck. Men brydde han sig om det? Nej, inte det minsta. Han var överlycklig eftersom att han hade lyckats fånga min uppmärksamhet tillslut. Metod spelar ingen roll tydligen, målet är det viktiga. Målet även kallat Lisa. Det hela slutade med att jag motvilligt sträckte in handen i taxin för att ta emot ett gammalt kvitto med hans namn och nummer. När jag skrivit klart detta inlägg ska jag leta reda på den där lappen och slänga den i första bästa papperskorg. You gotta know the game you're playing!

Det gick 3 minuter och bussen kom. Väl på bussen hände exakt samma sak. Folk stirrade, män med sina udda och konstiga strategier att försöka fånga min uppmärksamhet. Busschauffören till exepmel, herregud. Hans blick när jag gick på bussen sa ungefär såhär "du är den absolut vackraste tjejen på jorden. Jag skulle göra vad som helst för att få kalla dig min fru. Snälla gift dig med mig och jag blir den lyckligaste mannen som någonsin levt på denna planet."

Nej nu räcker det. Jag måste få en paus från all jobbig uppmärksamhet när jag väl kan. Det sorgliga är att jag skulle kunna fortsätta såhär hela dagen... Är det verkligen normalt att få höra att man är vacker av 100 olika personer varje dag (jag överdriver inte) när man bara ser ut som vem som helst annan på jorden..? Det är galet.

 

Lina

25 augusti 2012 10:34

Jag vet precis hur det känns Lisa, när jag bodde på Gran Canaria färgade jag håret mörkt tillslut, det hjälpte inte. Det där kalla på katten-ljudet är värst. Jag hade jättesvårt att förhålla mig till det, du får lycka till i tio månader till eller vad det nu är:). Du skriver jättebra och det är så kul att följa dig via bloggen! Kram

http://www.brollopscoach.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Känslan när man äntligen, efter hela 364 dagar, får kramas med sina fina brorsor är obeskrivlig. Alla finner sin lycka på olika sätt men jag rekommenderar er definitivt att resa, så hittade jag min lycka.    "Travel is the only thing ...

   Con éstas tres mujeres pasé todo el año en Colombia, un año inolvidable y completamente maravilloso... ¿Cómo puedo yo ahora agradecerles a las personas más hermosas de este planeta? A las que me recibieron con la puerta abierta, con el corazón y...

Idag kom det ca 20 tjejer från en grannby som gärna vill åka utomlands som utbytesstudenter till AFSkontoret för att få lite mer detaljer kring resan. Jag, Verena, Anna och Fiona (alla dom 3 tjejerna är från Tyskland) hjälpte till, berättade hur vi s...

Det var så otroligt härligt att komma tillbaka till MIN stad igen. Exakt så kändes det när jag i mitten i baksätet av minibussen satt och tittade ut genom rutan på det overkligt vackra solbadande landskapet runt mig... Det var magiskt.    Att man...