Om en vecka sitter jag där på en av alla dom blåa stolarna jag såg i klassrummen när jag besökte min skola, Colegio Champagnat Popayán. Om en vecka ligger mina fula blommiga skrivblock uppe på det minimala uppfällbara bordet som sitter fast i stolen. Om en vecka är pennan redo i min hand. Om en vecka kommer jag desperat försöka förstå vad läraren, eleverna och alla andra personerna på skolan säger... Om en vecka.

Jag både längtar så att det kliar i fingrarna samtidigt som en känsla av nervositet börjar gnaga där inne i magen någonstans. Det är så sjukt spännande samtidigt som jag vet att det inte finns någon återvändo. Om jag vantrivs och inte får en enda vän, om alla hatar mig för att jag är annorlunda, om jag blir mobbad, utfryst eller helt enkelt älskad, det återstår att se.

Min syster frågade mig om jag hade många förväntningar på skolstarten men jag svarade att det nog är bäst att jag inte har några förväntningar alls. Då slipper jag bli besviken eller överväldigad. Inga fördomar - inga jobbiga känslor att tampas med. Acceptans och öppet tänkande är vad som just nu finns här i mig. Men jag måste erkänna att det samtidigt finns tonvis med nyfikenhet på vad som kommer hända. Första dagen i en helt främmande och annorlunda skola... Wow.

Det enda jag säkert vet just nu är att det kommer vara helt annorlunda mot JENSEN Gymnasium Västerås.