Då undrar ni antagligen vad dessa två ord betyder... Heliga veckan är den svenska översättningen och dom firar den istället för påsken. Det är för att hedra Jesus och allt han gått igenom för alla varelser på jorden. Dom går i processioner och bär riktigt tunga ikoner som vanligtvis befinner sig i stadens kyrkor. 

Jag hade turen att hamna i Popayán där denna vecka är otroligt vacker just tack vare att staden är väldigt religiös. Varje kväll/natt "presenterar sig" en procession bestående av Sahumadoras (det jag i december klädde ut mig till), män som bär figurerna, militärer, olika organisationer, orkestrar och personer som runt hela processionen går och lyser upp den med stearinljus. Gatorna är avstängda så att inga bilar kan förstöra det hela, helt underbart känns det då man inte längre behöver oroa sig för att bli överkörd när man passerar gatorna. 

Alla museum är öppna också, fritt inträde. Mina systrar och jag passade på att besöka flera. Bilder kommer senare. 

Det bästa med veckan var nog trots allt alla artesanías (hantverk) com hippies, rastas etc. erbjöd. Jag förälskade mig i varje liten sak jag såg... Om jag hade alla pengar i världen skulle jag nog praktist tagit köpt hela staden. 

Detta är ett lite annorlunda café i centrum med en aning speciella konstverk uppsatta här och var (kvinnokroppen där till vänster exempelvis). Det är helt underbart att sitta där och dricka nygjord mumsig lemonad på färska frukter och umgås med härliga vänner en tisdagskväll som denna i det tropiska klimatet måste jag faktiskt säga!

Om exakt 3 månader slutar AFSprogrammet vilket innebär att dom allra flesta av mina vänner beger sig till sina hemländer igen. Bara genom att tänka på det blir jag en aning ledsen... Eller jag vet inte om det är ledsamhet, tacksamhet, lycka, vemod eller lite av allting  på en gång? Det är svårt, jag känner mig kluven.

Självklart kommer det bli underbart att träffa alla nära och kära där hemma igen men samtidigt vet jag hur ont det kommer göra att lämna allt jag levt det passerade året. Hemma finns alltid kvar, oavsett vad som händer, men vet vet när jag kommer få chansen att åka tillbaka hit igen på riktigt? Semester är inte samma sak som att faktiskt leva i ett land. 

Dock är jag väldigt glad då jag fått chansen att stanna här 6 veckor längre. Jag åker hem först den 28 juli. Det allra roligaste är att min svenska mamma kommer hit dom 2 sista veckorna jag är här. Jag har redan börjat planera hennes professionella sightseeing (allting måste vara förberett i minsta detalj med tanke på att hon måste uppleva allt jag upplevt under ett helt år... Hur ska jag lyckas med det egentligen?)

Min högsta önskan under tiden jag blir kvar här själv är att kunna åka tillbaka till Amazonas. Jag hoppas verkligen att jag får chansen... Varje dag drömmer jag om att komma tillbaka, jag har nog aldrig varit så ivrig att vilja åka någonstans som jag just nu är. Jag vill göra något för människorna som lever där. Jag vill kunna hjälpa dom på något sätt och samtidit lära mig mig om deras spännande kulturer och levandssätt. Jag ska göra allt jag kan för att återvända dit! 

Det jag i nuläget gör är att försöka njuta av varje liten detalj i vardagen för att minnas denna upplevelse på bästa möjliga sätt. Vips kommer tiden ha runnit ut utan att jag ens lagt märke till det och jag sitter där hemma i JENSEN Gymnasium Västerås med sjuttioniomiljoner arbeten (fast det gillar jag ju också tro det eller ej, känner att jag inte alls anstränger mig här) igen, så det är verkligen viktigt att jag ser det som händer här och nu. 

När man på colombiansk radio plötsligt hör "Suecia" vaknar man till liv måste jag säga... Det sas igår att man i Sverige importerar sopor (mestadels kompost som jag förstod det) eftersom att man där inte producerar tillräckligt mycket. Det är helt galet kan jag tycka med tanke på att det här finns sopberg större än skidområden hemma i Sverige. Vet ni vad? En gång i veckan öppnar dom soptipparna för att den allra fattigaste delen av befolkningen här ska kunna riva och slita bland dom allra äckligaste och mest stinkande smutsiga påsar med allt mellan himmel och jord... Det finns personer här som överlever "tack vare" dessa ställen i landet... Det är fruktansvärt...

Idag när jag på kvällen var på väg hem från ett köpcenter i taxi hamnade vi bakom en polisbil som körde med ena hjulparet på ena körbanan och det andra på den andra banan... Taxichauffören blev tvungen att tuta på polisen som körde för att han skulle flytta sig ur vägen. Jag menar, om till och med poliser kör som om ingenting i världen spelar någon roll, inte följer den minsta lilla enkla regel eller inte visar hänsyn till den resterande trafiken, vilka strålande exempel är dom då om jag får fråga? Det är nästan skrattretande hur vrickad situationen är tycker jag...

En annan gång satt jag med en av mina systrar och hennes några kompisar inne på ett fik när det plötsligt började tjuta något enormt utanför - en ambulans var på väg att passera men det var omöjlit för den att ta sig fram pg.a dom andra bilarna som blockerade vägen och inte ens försökte flytta sig för att den troligen extremt stressade och pressade ambulanschauffören kunde ta den antagligen döende patienten til sjukhuset i tid... Vad tänker människor med egentligen? Det är lag på att kan måste akta sig när ambulaser har blåljus och syrener påsatta men icke, colombianer verkar tydligen inte ha något emot att deras medmänniskor lämnar jorden i en bilkö... 

Utanför Olympica (ungefär som Willys hemma i Sverige) står det alltid personer som försöker sälja platpåsar, ljus, tidningar, godis etc. i hopp om att någon snäll person faktiskt ska rädda deras dag... Trots att jag varit här i snart 8 månader så skär det fortfarande i hjärtat av att se dessa personer. Här om dagen gick jag till Olympica för att köpa russin och på vägen ut började en mager stackars kvinna prata med mig för att försöka be mig köpa ett doftljus av henne. Först tänkte jag att jag bara borde ha gått därifrån utan att ens svara henne men sen tänkte jag till en extra gång och insåg att jag hade gjort rätt i att stanna. För att kunna ändra världen sakta men säkert måste man börja någonstans, det måste nödvändigtvis inte vara något som påverkar hela världen - men åtminstone en liten människas dag. Jag köpte därför två underbart gott doftande ljus av kvinnan som tackade mig öändligt. Jag gav sedan dessa ljus till min colombianska mamma som blev superglad. Jag hade "förlorat" 10 kronor men räddat kvinnans kvällsmat och fört med mig glädje hem till huset. Det är det väl värt?

En annan dag satt jag och väntade på en kompis i centrumet av staden när jag fick syn på en kille vid ett trafiklyse som jonglerade med käglor. Han var faktiskt förvånandsvärt duktig och underhöll verkligen trafikanter av alla dess slag. Efter att jag suttit där i säkert 10 min och studerat hans show reste jag mig upp och gick dit till honom med 20 kr, erkände att han var otroligt duktig, önskade honom en fin dag, log och gick därifrån. När jag hunnit ett par steg kom han för sig att prata och sa "eres un angel, de verdad. Mil veces gracias linda". Tänk att så pyttesmå gärningar kan göra en annan person så ofattbart glad, det är helt fantastisk. Dessutom kände jag en sådan där djup och innerlig glädje i mitt hjärta hela dagen. Dom som faktiskt kan hjälpa personer i behov borde väl ändå göra det? Man knyter speciella band, tro mig. 

Som ni märker är Sverige och Colombia dom totala motsaterna till varandra... Jag kom verkligen till ett intressant land. Så mycket jag lärt mig under dessa 8 månader tvivlar jag på att jag lärt mig under hela mitt liv i Sverige. Jag ser på Sverige med andra ögon idag. Den 2:a augusti 2012 när jag vinkade hejdå för ett tag till min familj på Arlanda var jag definitivt inte den Lisa jag är idag. Idag är jag mycket närmare den person jag faktiskt vill vara. Tack vare min tid här har jag funnit mig själv och utvecklats något otroligt. 

Det här är en video där utbytesstudenter runtom i världen beskriver sitt fantastiska och oförglömliga år i ett enda ord. När jag ser den kan jag inte hjälpa att glädjen inom mig bubblar upp likt en vacker vårblomma vaknar till liv i april...

Hur skulle jag beskriva mitt år? Vilket skulle bli mitt ord? Jag har redan nu börjat fundera men har ännu inte hittat det rätta ordet... Finns det ens? Går det att med ord beskriva vad jag känner? Den kärlek jag lärt känna inom mig? 

Skulle inte du vilja vara i min situation? Skulle inte du vilja känna dig sådär obeskrivligt tacksam till livet? Skulle inte du vilja se delar av världen du aldrig kunnat föreställa dig? Skulle inte du vilja växa som person och verkligen inse att det finns någon djupare mening med livet än att vandra omkring hemma insnöad i dina gamla vanliga rutiner?

Skulle inte du vilja..? 

Nu har "el paro" avslutats vilket innebär att vägen mellan Cali och Popayán äntligen öppnats igen. På måndag börjar skolan som vanligt, alla fordon börjar synas på vägarna igen, maten är fräsch och alla stadsinvånare glada. Det var en upplevelse, även om det inte här syntes så extremt mycket. Alltid lärde jag mig väl något. Dock hoppas jag att mina resterande ca 4 månader i landet blir härligt trygga och att vi slipper vidare oväntade oroligheter.