Den där känslan av att redan tredje dagen komma hem, använda sin nyckel för att låsa upp dörren, tända lamporna och öppna kylskåpet för att desperat gräva fram något ätbart... Det är ett tecken på att känna sig hemmastadd, ellerhur?

Att sedan dessutom själv ringa efter en taxi, berätta vart man ska, sitta där i baksätet utan bälte i den alldeles för täta och kaotiska trafiken på vägarna som har väggupp var 20:e meter más o menos helt ensam, det mina vänner är en cool känsla!

Jag kom precis hem från min första spanskalektion tillsammans med italienaren Lorenzo. Nu sitter jag här på min säng, känner den svala kvällsbrisen från balkongen, hör på avstånd barn skratta och syrsor sjunga. Jag kan skymta gatlyktornas mysiga sken genom den skira gardinen och det är som att alltihop ger en sån där mysig utlandskänsla man inte direkt är bortskämd med.

Förut trodde jag att jag visste vad "nöjd" innebar men i denna stund inser jag att jag inte ens var i närheten av att veta hur fantastiskt nöjd man faktiskt kan känna sig. Jag är nöjd på alla sätt verkligen. Alla.

Det var en vecka sedan jag lämnade trygga Sverige och jag har redan lärt mig så mycket nytt! Känslan är helt otrolig. Och med tanke på att jag kommer stanna här ca 50 veckor till så kan man verkligen säga att jag kommer fyllas på med allt det där som fattades hemma, men som finns här. Det går inte en minut utan att jag antingen ser något spännande och ovanlig, känner någon ny lukt, hör eller läser ett nytt ord eller upplever något jag aldrig skulle uppleva i Sverige (som bussresor/taxiturer). Jag hinner aldrig tröttna, tvärt om.

Jag måste bara lite snabbt men detaljerat beskriva bussresorna. Herregud är nog det bästa uttrycket tror jag... För det första är dom inte större än minibussarna i Sverige, väldigt låga i tak, gamla som gatan bokstavligen talat och chaufförerna, har dom verkligen körkort? Det här med tresekundersregeln är nog ungefär lika känt i Colombia som "vi-kör-tills-vi-slår-i-bakänden-på-bilen-framför-sättet" är i Sverige. Trafiken är totala motsatser. Gropar, gupp, hål, trottoarkanter, det spelar ingen roll vad som finns framför, gasen i botten ändå. Det är verkligen tur att jag inte är åksjuk... Det skulle gå illa. Det gäller att hålla i sig så att man inte råkar ramla över någon stackars skrynklig gumma på andra sidan mittgången som precis varit och handlat frukt för ett helt år framåt.

Och hörni, om ni av någon anledning planerar att åka till Colombia skulle jag tipsa er om att färga håret mörkt och skaffa bruna liser eller alltid ha på er solbrillor för det är i ärlighetens namn väldigt jobbigt att vandra omkring ute. Vart jag än vänder blicken möter jag en colombians mörka vackra ögon, leende och flirtande ansiktsuttryck. Jag menar, ett år med all denna uppmärksamhet... Hur ska det gå? Vill inte ens tänka på det... 5 minuter utanför huset och personer i plural säger "linda" eller något likande. I en måttlig grad är det smickrande men efter ett tag alldeles för energikrävande. Och när folk till och med frågar om dom får känna på ens hår, då har det nästan gått för långt. Haha jag vet inte vad jag ska säga... Det är galet!

Qué más? Min spanskalärare är fantastisk. Det märks verkligen att han älskar att lära ut, han kan sin sak. Redan efter en ynklig lektion har jag lärt mig massvis med saker! Okej, det mesta visste jag redan med tanke på att vi börjar med the most basic things, men bara känslan av att sitta där och få undervisning på spansa är så underbar. Nästa vecka måndag-torsdag och veckan därefter har jag två timmar spanska varje dag. Om jag inte blir duktig på spanska är det garanterat något fel på mig.

En sista sak...

Om ni inte gillar bergochdalbanor -
åk inte buss, bil eller taxi i Colombia.

Bara ett litet råd oss emellan sådär.

Jag har väl alltid tyckt att den här låten varit OK, lite charmig och härlig rytm och så,
men nu idag fick den plötsligt en helt annan betydelse.
Klänning, utsläppt hår, lagom sval mörk kväll, palmer, en sovande pool,
toppenhumör och en colombian som på spanska frågar om vi ska dansa.
Vem skulle säga nej? Jag gjorde i alla fall inte det.

 
Blommor, Anderna

  
Så olika till utseendet men ändå så lika inuti, Anderna

 
Bogotá ovanifrån, Anderna

 
 
Tyckte att detta hus var lite sött, Bogotá

 
 
Jag och någon colombiansk man, Anderna

    
Området jag numera kallar mitt hem, Popayán

Igår firade området jag bor i, som för övrigt är omringat av ett högt och säkert staket och har flera grindvakter, farsdag. Jag och Alejandra, min äldsta syster, hade precis varit och tränat på områdets gym när vi hörde fantastisk musik bakom ett hörn. Vi gick dit och där visade det sig att ett band spelade. Människorna dansade, skrattade och njöt av livet och det var så fint att se. Det gick inte att vara något annat än lycklig! Tänk om svenskar också kunde släppa loss lite ibland…

Nu är det dags för mig att gå och äta frukost, tidsskillnaden är verkligen stor! Efter frukosten ska jag besöka mitt favoritställe; gymmet. Alejandra har lovat att hon ska försöka lära mig dansa salsa, vi får se hur det går… Senare är det möte med organisationen på kontoret. Vi ska få information om våra skolor, få material och uniformer. Bilder kommer senare! Undrar hur jag kommer se ut i en colombiansk skoluniform?

Innan jag träffade min familj hade jag målat upp en bild av att dom var helt underbara. Men vet ni vad? Underbara är inte ens i närheten av beskrivningen. Vid första mötet, när jag gick in där genom dörren på AFSkontoret och såg dom, den känslan kommer finnas med mig resten av livet. Värmen, glädjen, längtan, kärleken, välkomnandet, allting omfamnade mig.  Jag bara visste det, att det skulle bli så otroligt bra. Redan från den där första minuten kände jag mig hemma, som om vi alltid varit en familj.

Första timmarna var det svårt att höra vad dom sa. Det gick alldeles för snabbt och var skrämmande otydligt. Men när jag vaknade upp dagen efter var det som att något hade hänt, något hade hamnat på rätt plats liksom. Plötsligt förstod jag till och med vad mamma sa, hon pratar med värst dialekt. Jag kan delta och förstå diskussioner, skämt och allvar. Det är helt otroligt! Vi har verkligen en dialog. Dom frågar mig, jag svarar. Eller så frågar jag och dom svarar. Som sagt, det är en helt fantastisk känsla.

Jag känner att jag redan kan vara mig själv. 
Jag kan vara den jag vill vara.
Jag är den jag vill vara. Äntligen.
Jag älskar mitt liv.

När vi 7 utbytesstudenter som skulle till Popayán kom fram kom fanns det först ingen på flygplatsen. Förresten så vet jag inte om man kan kalla det flygplats direkt… Det var ett litet utrymme med det mest grundläggande sakerna, inte alls speciellt modernt osv. Men faktiskt så var det en del av hela grejen, det var så annorlunda!

Efter ett tag sprang ett par ungdomar med gröna AFStröjor och en flagga där det stod ”Bienvenidos a Popayán” in på flygplatsen och kramade oss och skrattade högljutt. Jag har nog aldrig riktigt känt mig så hemma som då, det var som att jag äntligen visste att det var hit jag ville.

Men i alla fall, här kommer en liten video på några av de första sekunderna i Popayán! Strunta i kvalitén...

Det har varit 3 väldigt fullsmockade och händelserika dagar med både svett och glädje. Med detta menar jag alla armhävningar vi blev straffade med av Juan, han som höll i ankomstlägret, om vi pratade något annat språk än engelska...  Knasigt. Det blev en hel del armhävningar.

Vi har bl.a sysslat med massor av olika aktiviteter som allvarligt snack om vad som är tillåtet, lekt helkonstiga men roliga lekar, ätit colombiansk mat, varit på sightseeing i staden, besökt bergen, gjort egna colombianska tidningar och sist men inte minst blivit jättegoda vänner. Det känns sorgligt att lämna alla om jag ska vara ärlig...

Men det är ingen idé att haka upp sig på hejdån, många sådana kommer jag bli tvungen att "facea" den kommande tiden. Istället borde jag fokusera på allt det underbara som finns runt mig. Så okej Lisa, det är den nya dealen!

Bogotá är verkligen en enorm stad med allt man kan tänka sig. Känslan när man ser en affär som finns i Sverige är så himla speciell, tänk vad globalt vi lever egentligen. Det som jag upplever jobbigt och hjärtskärande är när ett litet, smutsigt, gulligt och undernärt barn med smärta i blicken kommer fram till en och ber om comida eller dinero... Det gör så ont att veta att över hälften av världens befolkning inte har tillgång till så mycket mat, pengar, kärlek och vatten de skulle behöva för att leva ett åtminstone okej bra liv.

Det är dags för ändring på det, tycker ni inte? Det tycker jag.