En av dom svåraste sakerna i livet måste vara att ta avsked av varandra... Eller vad säger ni? Det gör sådär ont i bröstet att man inte vet vart man ska ta vägen. Fast samtidigt har jag kommit på en ganska tänkvärd sak. Om avskeden inte alls smärtar det minsta betyder det väl att man inte uppskattat tiden, momenten, allt man varit med om? Man gråter väl för att det är värt det? Man gråter väl för att man djupt inuti känner att det behövs? Man gråter väl av tacksamhet och lycka? Man gråter väl för att det känns så otroligt rätt och vackert att allt det fina inte kan få plats inuti kroppen? Så gråter jag ibland i alla fall. 

Idag fixade AFS en liten avskedsmiddag för oss som kom hit tillsammans den 6:e augusti förra året. Värdfamiljerna, utbytesstudenterna, volontärerna från organisationen, dom som jobbar där m.fl medverkade. Det var så känslosamt att jag helt enkelt inte kunde hålla tårarna inne. 

Varje student fick ett par minuter att prata, tacka, visa sin uppskattning och säga det var och en ville helt enkelt men jag kunde inte. Omöjligt. Jag blev tvungen att gå till toaletten och gråta ur mig tårarna som brände innanför ögonlocken. När jag äntligen samlat mig igen lyckades jag klämma ur mig ett par ord, det som hjärtat ville säga. "Det är inte det att jag gråter på grund av sorg, jag gråter för all tacksamhet jag känner" var ungefär sammanfattningen av vad jag sa... 

Jag sjöng även två sånger jag ville dela med mig, "I will always love you" och "Hallelujah". Det kändes så himla rätt att sätta mig där framför mina älskade vänner med gitarren i famnen och sjunga direkt från hjärtat, dela med mig all samlad kärlek jag bär där inne.

Min underbara familj gav mig även en liten present, en "chiva" som är ett slags tokigt typiskt fordon här i Colombia (fast en miniatyr såklart) med massa små papperslappar med fina/galna minnen från året. Det var det finaste med hela kvällen. Jag blev så fantastiskt glad, helt fylld av en sprudlande glädje. 

Moment som dessa är sådana man inte lätt glömmer. Jag kommer föralltid bära med mig den där underligt smärtande lyckan jag så sant kände i hela kroppen...

Tacksamhet är nog en av dom finaste formerna av kärlek som finns. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Känslan när man äntligen, efter hela 364 dagar, får kramas med sina fina brorsor är obeskrivlig. Alla finner sin lycka på olika sätt men jag rekommenderar er definitivt att resa, så hittade jag min lycka.    "Travel is the only thing ...

   Con éstas tres mujeres pasé todo el año en Colombia, un año inolvidable y completamente maravilloso... ¿Cómo puedo yo ahora agradecerles a las personas más hermosas de este planeta? A las que me recibieron con la puerta abierta, con el corazón y...

Idag kom det ca 20 tjejer från en grannby som gärna vill åka utomlands som utbytesstudenter till AFSkontoret för att få lite mer detaljer kring resan. Jag, Verena, Anna och Fiona (alla dom 3 tjejerna är från Tyskland) hjälpte till, berättade hur vi s...

Det var så otroligt härligt att komma tillbaka till MIN stad igen. Exakt så kändes det när jag i mitten i baksätet av minibussen satt och tittade ut genom rutan på det overkligt vackra solbadande landskapet runt mig... Det var magiskt.    Att man...