Som rubriken säger: 1 månad...

Mina vänner det fattas endast 1 liten månad innan AFSprogrammet slutar. I ärlighetens namn är jag fylld av väldigt blandade känslor. Det är som att jag faktiskt känner att jag behöver åka tillbaka till Sverige igen, träffa alla viktiga personer jag tycker om, fortsätta framåt med mitt pluggande, helt enkelt återgå till det vanliga igen. Fast jag måste erkänna att det skär en aning i hjärtat på samma gång... Det kommer definitivt bli olidligt smärtsamt att lämna det liv jag byggt upp här i Sydamerika. 

Jag vet att jag alltid babblar på om att jag är så extremt tacksam för att jag lärt mig här, men det är ett tema som inte går att undvika. Vi fortsätter därför på det spåret, oavsett om ni vill det eller inte!

Dom månader jag befunnit mig här har gett mig så obeskrivligt mycket. Jag har växt som person något ofattbart, vilket jag verkligen uppskattar. Jag vet att jag kommer ha nytta och glädje av exakt allt som hänt här under resten av mina år på jorden. Jag är också helt säker på att jag innan jag kom hit höll på att förbereda mig inför just det jag idag lever. Jag känner det i hjärtat bara. 

En av mina högsta önskningar är att varje individ på jorden fick chansen att leva det jag upplevt, med andra ord; resa utomlands och upptäcka världen. Det finns så många fler vackra personer, språk, platser, energier och känslor än vad ni kan föreställa er. Jag är högst medveten om att jag inte sett i närheten av ens 3 % av allt som finns att upptäcka, men det jag sett har fått mig att inse att det är omöjligt, åtmninstone för mig, att endast leva på en enda plats på planeten. 

Tack är allt jag kan säga. Jag är öändligt tacksam. Tack för allt. Verkligen. 

En av dom allra finaste sakerna med att åka iväg såhär måste vara alla nya vänner man skaffar sig. Det finns så många olika personlighetstyper, personer som verkligen är intressanta, inspirerar en och faktiskt, utan att ens vara medvetna om det själva, hjälper en att växa som person. Jag har lärt känna exakt sådana personer här och det är jag innerligt tacksam för. Jag vet att det utanför Sveriges gränser finns människor som jag faktiskt vill lära känna, spendera mer tid tillsammans med, lära ut och bli lärd av. 

Idag känner jag att jag utvecklats något enormt tack vare min vistelse här. När jag kom hit den den 3:dje augusti för en hel evighet sedan (det är så det känns åtminstone) så var jag verkligen inte samma person jag idag är. Jag värderar annorlunda nu, tänker annorlunda, min acceptans är betydligt större, förstår på ett annat sätt andra personers tänkande, värderar mig själv mycket mer, Sverige, min familj... Skulle kunna rabbla upp en hel rad ord. 

Jag är oändligt tacksam och innerligt lycklig över att ha fått möjligheten att leva allt jag här upplevt. Det är en ovärderlig resa som kommer att hjälpa mig genom alla år i livet. Det är jag helt övertygad om. Jag bär med mig det jag anser förgyller mitt liv, det jag verkligen tycker om med Colombia här inne i mig för att kunna skapa mig den verklighet jag vill leva. Varje dag inser jag mer och mer vem jag verkligen vill vara - är det inte lite det livet handlar om? 

"Everyone thinks of changing the world, but nobody thinks of changing himself"

Det här är en video där utbytesstudenter runtom i världen beskriver sitt fantastiska och oförglömliga år i ett enda ord. När jag ser den kan jag inte hjälpa att glädjen inom mig bubblar upp likt en vacker vårblomma vaknar till liv i april...

Hur skulle jag beskriva mitt år? Vilket skulle bli mitt ord? Jag har redan nu börjat fundera men har ännu inte hittat det rätta ordet... Finns det ens? Går det att med ord beskriva vad jag känner? Den kärlek jag lärt känna inom mig? 

Skulle inte du vilja vara i min situation? Skulle inte du vilja känna dig sådär obeskrivligt tacksam till livet? Skulle inte du vilja se delar av världen du aldrig kunnat föreställa dig? Skulle inte du vilja växa som person och verkligen inse att det finns någon djupare mening med livet än att vandra omkring hemma insnöad i dina gamla vanliga rutiner?

Skulle inte du vilja..? 

I am writing this in English just to make sure that the person I am writing about is going understand if she somehow would discover this someday... Tihi.

I have to say that I have learnt indescribably many things during the stay in this amazing country. But something, the most important thing that I discovered is that you sincerely find true friends in every corner of this planet if you are open to it. The language you speak, the nationality, the skin color, the eye color, the background, these things do not stop you from loving another person. Believe me, I know.

I got the chance to get to know one of the most beautiful girls in the world, Soraya from Germany. We did not have all the time in the world to get to know each other but the time we spent together was simply amazing. I am so indescribably happy that I met her, she feels like a sister to me. She was unfortunately just going to stay here 6 months and left the 4th of February... The night before she left I wrote her a letter and I just could not help but start crying. I was not crying becuase of sadness, it was more some kind of crying becuase I love her so much. Really much.

I just want to say that I wish her a great time until we see each other again, because I am completely sure of that we are going to meet. It does not matter where, I just know that I need more time with her. I also want to thank her for her fantastic and true friendship, I appreciate everything that has to do with her. A whole lot.

"Distance means so little when someone means so much"

I am forever keeping you here with me, in my heart.