Grym trumorkester invigde en speciell dag i skolan. 80 år firades igår och idag klädde vi ut oss till olika saker som representerade Cauca. Kan ni gissa vad jag var? Turist, enkelt och bra. Behövde inte ens klä ut mig...

Föreställ dig en underbart fin morgon, strålande sol, klarblå himmel och en sådan där perfekt temperatur att du varken fryser eller svettas. Du går ut genom dörren för att bege dig till skolan/jobbet/farmor etc. och fullkomligt njuter av hur fint och harmoniskt allting känns, den där känslan av allt älska livet följer sig som en skugga. Allt är fulländat. Föreställ dig en helt fantastisk dag helt enkelt.

En timme senare när du sitter där vid skolbänken/skrivbordet/farmors matbord hör du plötsligt hur det brutalt börjar slå på taket av regndroppar, eller bättre sagt, hagelkorn lika stora som din lillfingernagel. Det blir plötsligt svårt att prata med dina classmates/arbetskamrater/farmor som inte hör så värstans bra, i ärlighetens namn så hör du knappt din egen röst pga. oljudet.

När du sedan har befunnit dig klart på platsen och måste bege dig hemåt igen kollar du med skräck i blicken ut genom fönstret och ser att gatan utanför har förvandlats till en flod, palmernas blad nu hänger trötta neråt, personerna som förut så glatt skuttade runt på gatorna har krypit ihop under filtar inne i husen och bilarna kämpar sig fram i vattenmassorna, så är lusten att halvspringa dom där 800 meterna till ditt hus plötsligt inte lika stor längre.

Det är sjukt hur klimatet här växlar. Ena sekunden är det finaste vädret nånsin för att i nästa bjuda på det sämsta. Inte regnar det lite heller. Det är massivt, tungt, brutalt, läskigt nästan. Fast åh så mysigt det är att sova och höra det regelbundna smattrandet mot taket. En sak som är säker är att man i alla fall inte hinner tröttna på vädret här!

Jag ber om ursäkt för extremt seg uppdatering. Det är så att jag inte har tid helt enkelt. Eller rättare sagt så vill jag helst inte slösa bort min värdefulla tid i landet jag förälskat mig i sittandes här vid datorn för att ständigt tala om för er vad jag sysslar med.

Något jag åtminstone kan berätt är att allt flyter på utan några stora problem direkt. Det största jag fightas med är tanken på att åka tillbaka till Sverige... Men detta skall vi icke tänka på i detta nu. Det handlar om att leva i nuet, ellerhur? Jajjamensan

Där går jag ensam på väg till spanskalektionen. Bussen kommer aldrig så jag beslutar mig för att börja gå åtminstone en bit av vägen. Dåligt beslut. Jag hinner gå ca 5 steg innan någon ropar "linda" "hermosa" "mona" eller varför inte "cómo está?" Småskrattandes fortsätter jag min färd för att 5 steg senare få höra exakt samma sak. Tutanden, visslanden och "wows" är en del av vardagen här.

Dom 10 första gångerna någon ger mig en komplimang eller uppmuntrande blick kan jag inte hjälpa att jag börjar le lite smått och faktiskt menar det "gracias" jag kläcker ur mig. Men efter si så där en 30 gånger på 10 minuter har jag fått nog. Om ni någon gång önskat att fler skulle lägga märke till er; åk till Sydamerika! Här får ni garanterat inte en lugn stund. Helt stört.

Det är skrattretande egentligen... Jag kollar åt höger och någon, några, eller varför inte många latinos stirrar förundrat rakt på mig. Jag kollar åt vänster och minst lika många där har fastnat med blicken för att se mig gå vidare. Jag möter någon som bokstavligt talat stirrar så att jag tror att ögonen ska ramla ut, han till och med stannar. Jag kollar bakåt och det första jag ser är en rad med killar stirrandes på mig, allihopa. Jag kollar uppåt och hör uprepande visslingar och sådana där ljud man gör för att ropa på katten från byggarbetare högt uppe på ett tak. Igår kollade jag till och med ner i ett hål i gatan, eller okej det var en brunn, och vad mötte jag där? En leende gloende flirtande colombian såklart.

"Le gustaría tomar algo?" "Cómo se llama?" "Estoy enamorado de usted" är fraser jag hör oftare än godmorgon. Det är nästan skandal... Jag menar, är folk såhär? Vad händer med världen? Som igår på väg hem från spanskalektionen... Först kom en taxichaufför åkandes, stannade framför mig, och försökte övertyga mig om att jag skulle åka taxi istället för buss. Jag svarade enkelt "nope, det tänker jag inte", och satte i hörluren igen för att visa att det var dags för honom att sticka. Mycket riktigt gjorde han det, men endast 5 meter för att sedan backa tillbaka till mig igen i ett tappert nytt försök. Jag låtsades inte om honom över huvudtaget men människan gav inte upp. Han åkte iväg 5 meter, backade tillbaka och började prata igen. Hopplöst. Tillslut tog jag ut ena hörluren igen och kollade på honom med ett lite irriterat ansiktsuttryck. Men brydde han sig om det? Nej, inte det minsta. Han var överlycklig eftersom att han hade lyckats fånga min uppmärksamhet tillslut. Metod spelar ingen roll tydligen, målet är det viktiga. Målet även kallat Lisa. Det hela slutade med att jag motvilligt sträckte in handen i taxin för att ta emot ett gammalt kvitto med hans namn och nummer. När jag skrivit klart detta inlägg ska jag leta reda på den där lappen och slänga den i första bästa papperskorg. You gotta know the game you're playing!

Det gick 3 minuter och bussen kom. Väl på bussen hände exakt samma sak. Folk stirrade, män med sina udda och konstiga strategier att försöka fånga min uppmärksamhet. Busschauffören till exepmel, herregud. Hans blick när jag gick på bussen sa ungefär såhär "du är den absolut vackraste tjejen på jorden. Jag skulle göra vad som helst för att få kalla dig min fru. Snälla gift dig med mig och jag blir den lyckligaste mannen som någonsin levt på denna planet."

Nej nu räcker det. Jag måste få en paus från all jobbig uppmärksamhet när jag väl kan. Det sorgliga är att jag skulle kunna fortsätta såhär hela dagen... Är det verkligen normalt att få höra att man är vacker av 100 olika personer varje dag (jag överdriver inte) när man bara ser ut som vem som helst annan på jorden..? Det är galet.

För exakt 12 timmar sedan ringde min systers telefon. Det var Martha från AFS. Hon ringde för att berätta att imorgon (idag) var det dags för mig att börja skolan. Det kom som en chock då dom på skolan tidigare sagt att det först var den 27 jag skulle börja... Jag blev både nervös och stressad men samtidigt väldigt glad över beskedet med tanke på att jag börjat bli en aning uttråkad under dagarna här hemma.

Panikslagen kastade jag fram representabla kläder eftersom att jag inte hunnit få min uniform än. Sedan la jag mig i sängen för att tappert försöka sova en aning... Förvånandsvärt nog sov jag som en prinsessa och vaknade utvilad men aningen sömnig kl. 05.30 när klockan ringde. Jag hoppade in i duschen, fick inte ens gåshud (för första gången) och kunde nästan njuta av att bli ren. Sedan slängde jag på mig kläderna, käkade frulle och gick till "bussen" med min ena syster. Nu var det dags, nu var jag verklien på väg till skolan. Ballt!

Men när vi kom fram till den enorma orangea byggnaden även kallad Colegio Champagnat var det som pesten själv hade slagit ut. Vi såg ingen. Absolut ingen. Efter en stunds letande hittade vi en annan ingång där ett antal personer stod. Dom tittade förvånat på oss (inte bara för att jag såg annorlunda ut) utan även för att vi tydligen, av någon konstig anledning, inte alls var väntade idag.

Det visade sig att det bara var grundskolan som började. Det hade blivit ett stort och korkat missförstånd. Där stod vi och gapade lite tafatt och hade båda två lust att strypa den där personen som sagt till Martha att den stora dagen var idag. Fel fel och åter fel. Knasigt och tokigt. Totalt.

Vi gick paffa därifrån undrandes vart vi skulle ta vägen... Klockan var 07.16 på morgonen och det började redan hetta av solens strålar. Vi bestämde oss för att gå till AFS kontor för att se om någon befann sig där och kunde förklara det hela för oss, men icke. Till slut lyckades vi få tag på en kvinna som ögonblickligen kom dit och hjälpte oss hitta numret till min spanskalärare. Det var nämligen så att jag skulle ha spanskalektion idag på morgonen med honom men eftersom att jag skulle börja skolan kunde jag inte. Kvällen innan hade den ställts in, men nu helt plötsligt hade jag en hel dag framför mig utan det minsta att göra.

Vi fick efter en stund tag på honom och bestämde att vi skulle ha lektionen ändå klockan 10.00 Vilken kaotisk start på dagen va? Jag kommer garanterat minnas detta hela mitt liv. Nu ligger min syster här bredvid mig i sin säng och sover, helt utmattad. Stackarn blev tvungen att vakna tidigt bara för att följa med mig till skolan... Till skolan som tydligen inte alls ville ta emot mig idag.

Nu är det i alla fall dags för mig att vandra till bussen för att åka till den förhoppningsvis givande spanskalektionen. Ibland händer oväntade saker, ellerhur? Det läde jag mig idag i alla fall.

Om en vecka sitter jag där på en av alla dom blåa stolarna jag såg i klassrummen när jag besökte min skola, Colegio Champagnat Popayán. Om en vecka ligger mina fula blommiga skrivblock uppe på det minimala uppfällbara bordet som sitter fast i stolen. Om en vecka är pennan redo i min hand. Om en vecka kommer jag desperat försöka förstå vad läraren, eleverna och alla andra personerna på skolan säger... Om en vecka.

Jag både längtar så att det kliar i fingrarna samtidigt som en känsla av nervositet börjar gnaga där inne i magen någonstans. Det är så sjukt spännande samtidigt som jag vet att det inte finns någon återvändo. Om jag vantrivs och inte får en enda vän, om alla hatar mig för att jag är annorlunda, om jag blir mobbad, utfryst eller helt enkelt älskad, det återstår att se.

Min syster frågade mig om jag hade många förväntningar på skolstarten men jag svarade att det nog är bäst att jag inte har några förväntningar alls. Då slipper jag bli besviken eller överväldigad. Inga fördomar - inga jobbiga känslor att tampas med. Acceptans och öppet tänkande är vad som just nu finns här i mig. Men jag måste erkänna att det samtidigt finns tonvis med nyfikenhet på vad som kommer hända. Första dagen i en helt främmande och annorlunda skola... Wow.

Det enda jag säkert vet just nu är att det kommer vara helt annorlunda mot JENSEN Gymnasium Västerås.

För varje dag som går blir det lättare att prata. Det är nog det som är det bästa av allt. Utan att jag måste anstänga mig allt för mycket lyckas jag förmedla det jag vill. Kan ni tänka er hur det känns? Den där oändliga värmen som sprider sig i hela kroppen när en vilt främmande människa på andra sidan jorden förstår vad du säger och till och med berömmer dig för att du kan? Det är helt obeskrivligt fantastiskt faktiskt! Jag kan leva en hel dag på en enda komplimang... Hihi.