Snabbt in med armen, sådär väldigt snabbt att jag inte ens hinner tänka. Det är bäst så. Och så plötsligt slås den där isande, köldbitande otäckt kalla vattenstrålen mot badrumsgolvet och ättrigt småstänker på hela min kropp. Gåshud på nolltid. Gåshus överallt. Hemskt.

Ja ni mina vänner, det är mycket riktigt dom första sekunderna i duschen jag just tappert försökt beskriva. Här i mitt område använder dom inte varmt vatten, det finns helt enkelt inte varmvatten i kranen. Jag är van vid värme så att det nästan hettar i huden när jag duschar, men här är det totala motsatsen. Här biter det i huden pga. kylan...

Vänder mig om, sträcker in huvudet under strålen och omedelbart isar det i varje cell där uppe. Småstänker gör det förstår också på resten av kroppen som för övrigt befinner sig så långt bort från strålen som det bara går. Jag vrider av vattnet och schamponernar desperat håret så fort jag bara kan, vrider på vattnet och försöker verkligen bara blöta håret... Men omöjligt, jag måste ju tvätta hela kroppen?

Ett, två, tre, nu gör jag det! Ett steg och dom isande strålarna rinner längs hela kroppen samtidigt som jag tänker "jag kan, det är lugnt, det går bra, det ÄR varmt". Men nej, det är inte varmt och därför funkar det inte ens att försöka lura hjärnan. Det är så sjukt djävulskt kallt att jag inte ens kan andas. Det är så sjukt djävulskt kallt att jag som alltid älskat att duscha plötsligt hatar det mest av allt i hela världen. Det är bara så sjukt djävulskt kallt.

Men som tur är har jag kommit på ett knep, eller flera faktiskt. 1. På morgonen är det alltid "lite varmare", bara isande ungefär. Jag kan åtsminstone andas. Om jag inte minns fel så är väl det ett plus om man vill överleva? Så därför föredrar jag morgonduschande. 2. Om jag först tar mig ett uppfriskande dopp i poolen (som inte heller är uppvärmd) så har min kropp redan anpassat sig lite åtminstone till kylan och jag upplever inte alls samma chocktillstånd eftersom att det redan skett i poolen. 3. Om jag av någon okänd otäck anledning måste duscha mitt på dagen kan jag alltid använda min hårfön till att tina upp fötter/händer osv. Visst är jag smart? Briljanta idéer om jag får säga det själv! Eller snarare överlevnadsinstinkter kanske...

Och det värsta av allt är att min familj inte alls tycker att det är kallt. Hur i hela fridens namn kan man inte tycka att kallt vatten är kallt? Undrar om jag någonsin kommer vänja mig... Antagligen inte. Eller möjligtvis lagom tills det är dags att lämna stället. Kanske.

Nej men det enda som verkligen är jobbigt med att vara här är just duschandet. En sak jag definitivt kommer uppskatta, som jag verkligen tog för given innan jag åkte, är att det hemma finns varmt härligt ångande vatten. Jag önskar ganska mycket att det plötsligt blev populärt att stinka, ha fett hår, vara smutsig och svettig. Och efter att ni läst det här borde faktiskt ni också tycka det, om det finns den minsta lilla gnutta medlidande i era hjärtan...

Okej nu låter det som att jag lider som aldrig förr här borta men riktigt så är det inte. Förutom duschandet är det fortfarande helt fantastiskt givande och spännande, ha det i baktanke också!

Ps. Gissa vad som står på tur? Min favoritsyssla - duschandet! Buena suerte Lisa... Ds.

Nyss hemkommen från det colombianska nattlivet, med andra ord dans till svetten rinner och fötterna smärtar. Det är så otroligt roligt att få dansa med  någon som faktiskt vill och kan. Tycker att ni svenska killar borde börja ta lite danskurser och bjuda upp oss flickor ibland faktiskt. Annars finns det risk att jag aldrig igen åtevänder till Sverige...

Det bästa av allt är att man icke behöver vara någon slags proffsdansare utan det räcker att bara följa hans steg och rörelser, våga lita på honom liksom. Han vet hur det ska vara, han vet hur han vill ha det och då blir det perfekt!

Min nya favoritmusikstil är definitivt latinamerikansk, utan minsta tvekan.

Den där känslan av att redan tredje dagen komma hem, använda sin nyckel för att låsa upp dörren, tända lamporna och öppna kylskåpet för att desperat gräva fram något ätbart... Det är ett tecken på att känna sig hemmastadd, ellerhur?

Att sedan dessutom själv ringa efter en taxi, berätta vart man ska, sitta där i baksätet utan bälte i den alldeles för täta och kaotiska trafiken på vägarna som har väggupp var 20:e meter más o menos helt ensam, det mina vänner är en cool känsla!

Jag kom precis hem från min första spanskalektion tillsammans med italienaren Lorenzo. Nu sitter jag här på min säng, känner den svala kvällsbrisen från balkongen, hör på avstånd barn skratta och syrsor sjunga. Jag kan skymta gatlyktornas mysiga sken genom den skira gardinen och det är som att alltihop ger en sån där mysig utlandskänsla man inte direkt är bortskämd med.

Förut trodde jag att jag visste vad "nöjd" innebar men i denna stund inser jag att jag inte ens var i närheten av att veta hur fantastiskt nöjd man faktiskt kan känna sig. Jag är nöjd på alla sätt verkligen. Alla.

Det var en vecka sedan jag lämnade trygga Sverige och jag har redan lärt mig så mycket nytt! Känslan är helt otrolig. Och med tanke på att jag kommer stanna här ca 50 veckor till så kan man verkligen säga att jag kommer fyllas på med allt det där som fattades hemma, men som finns här. Det går inte en minut utan att jag antingen ser något spännande och ovanlig, känner någon ny lukt, hör eller läser ett nytt ord eller upplever något jag aldrig skulle uppleva i Sverige (som bussresor/taxiturer). Jag hinner aldrig tröttna, tvärt om.

Jag måste bara lite snabbt men detaljerat beskriva bussresorna. Herregud är nog det bästa uttrycket tror jag... För det första är dom inte större än minibussarna i Sverige, väldigt låga i tak, gamla som gatan bokstavligen talat och chaufförerna, har dom verkligen körkort? Det här med tresekundersregeln är nog ungefär lika känt i Colombia som "vi-kör-tills-vi-slår-i-bakänden-på-bilen-framför-sättet" är i Sverige. Trafiken är totala motsatser. Gropar, gupp, hål, trottoarkanter, det spelar ingen roll vad som finns framför, gasen i botten ändå. Det är verkligen tur att jag inte är åksjuk... Det skulle gå illa. Det gäller att hålla i sig så att man inte råkar ramla över någon stackars skrynklig gumma på andra sidan mittgången som precis varit och handlat frukt för ett helt år framåt.

Och hörni, om ni av någon anledning planerar att åka till Colombia skulle jag tipsa er om att färga håret mörkt och skaffa bruna liser eller alltid ha på er solbrillor för det är i ärlighetens namn väldigt jobbigt att vandra omkring ute. Vart jag än vänder blicken möter jag en colombians mörka vackra ögon, leende och flirtande ansiktsuttryck. Jag menar, ett år med all denna uppmärksamhet... Hur ska det gå? Vill inte ens tänka på det... 5 minuter utanför huset och personer i plural säger "linda" eller något likande. I en måttlig grad är det smickrande men efter ett tag alldeles för energikrävande. Och när folk till och med frågar om dom får känna på ens hår, då har det nästan gått för långt. Haha jag vet inte vad jag ska säga... Det är galet!

Qué más? Min spanskalärare är fantastisk. Det märks verkligen att han älskar att lära ut, han kan sin sak. Redan efter en ynklig lektion har jag lärt mig massvis med saker! Okej, det mesta visste jag redan med tanke på att vi börjar med the most basic things, men bara känslan av att sitta där och få undervisning på spansa är så underbar. Nästa vecka måndag-torsdag och veckan därefter har jag två timmar spanska varje dag. Om jag inte blir duktig på spanska är det garanterat något fel på mig.

En sista sak...

Om ni inte gillar bergochdalbanor -
åk inte buss, bil eller taxi i Colombia.

Bara ett litet råd oss emellan sådär.

Jag har väl alltid tyckt att den här låten varit OK, lite charmig och härlig rytm och så,
men nu idag fick den plötsligt en helt annan betydelse.
Klänning, utsläppt hår, lagom sval mörk kväll, palmer, en sovande pool,
toppenhumör och en colombian som på spanska frågar om vi ska dansa.
Vem skulle säga nej? Jag gjorde i alla fall inte det.

Igår firade området jag bor i, som för övrigt är omringat av ett högt och säkert staket och har flera grindvakter, farsdag. Jag och Alejandra, min äldsta syster, hade precis varit och tränat på områdets gym när vi hörde fantastisk musik bakom ett hörn. Vi gick dit och där visade det sig att ett band spelade. Människorna dansade, skrattade och njöt av livet och det var så fint att se. Det gick inte att vara något annat än lycklig! Tänk om svenskar också kunde släppa loss lite ibland…

Nu är det dags för mig att gå och äta frukost, tidsskillnaden är verkligen stor! Efter frukosten ska jag besöka mitt favoritställe; gymmet. Alejandra har lovat att hon ska försöka lära mig dansa salsa, vi får se hur det går… Senare är det möte med organisationen på kontoret. Vi ska få information om våra skolor, få material och uniformer. Bilder kommer senare! Undrar hur jag kommer se ut i en colombiansk skoluniform?

Det har varit 3 väldigt fullsmockade och händelserika dagar med både svett och glädje. Med detta menar jag alla armhävningar vi blev straffade med av Juan, han som höll i ankomstlägret, om vi pratade något annat språk än engelska...  Knasigt. Det blev en hel del armhävningar.

Vi har bl.a sysslat med massor av olika aktiviteter som allvarligt snack om vad som är tillåtet, lekt helkonstiga men roliga lekar, ätit colombiansk mat, varit på sightseeing i staden, besökt bergen, gjort egna colombianska tidningar och sist men inte minst blivit jättegoda vänner. Det känns sorgligt att lämna alla om jag ska vara ärlig...

Men det är ingen idé att haka upp sig på hejdån, många sådana kommer jag bli tvungen att "facea" den kommande tiden. Istället borde jag fokusera på allt det underbara som finns runt mig. Så okej Lisa, det är den nya dealen!

Bogotá är verkligen en enorm stad med allt man kan tänka sig. Känslan när man ser en affär som finns i Sverige är så himla speciell, tänk vad globalt vi lever egentligen. Det som jag upplever jobbigt och hjärtskärande är när ett litet, smutsigt, gulligt och undernärt barn med smärta i blicken kommer fram till en och ber om comida eller dinero... Det gör så ont att veta att över hälften av världens befolkning inte har tillgång till så mycket mat, pengar, kärlek och vatten de skulle behöva för att leva ett åtminstone okej bra liv.

Det är dags för ändring på det, tycker ni inte? Det tycker jag.

Mitt motto lyder ungefär såhär "gör man något ska man göra det ordentligt" och nu lever jag definitivt upp till det kan man säga. Att flytta ca 1000 mil är kanske inte det minsta beslutet i livet direkt?

Den där känslan av att veta att man inte kommer somna i sin egen säng på sisådär ett år, är det något ni är bekanta med? Inte är jag det i alla fall... Inte alls. Det längsta jag varit borta från antingen min familj eller mitt hem är antagligen med mormor och morfar seglandes i ungefär två veckor, högst. Man skulle enkelt kunna säga att jag inte är typen som åker iväg med mina vänners familjer utan av någon anlednin gär det alltid dom som följer med oss. Därav är jag inte så van med det där att vara utan min familj... Men nu gör jag det plötsligt.
Nu gör jag det.

Idag slog det mig, det där ballaste svaret jag borde tänkt på för länge sedan. Det där svaret jag skulle ge alla barnsligt nyfikna blickar, det där svaret som är svaret på allt. Svaret på varför jag inte åker till Spanien som ligger närmare eller det mer "traditionella" eller mainstream USA? Men hörni, det är ju självklart att jag inte gör det. Varför skulle en galning som jag välja ett normalt resmål? Och så en sak till, den där balla saken faktiskt. Jag har ju åkt tåg till Helsingborg! Har man gjort det så ska man väl kunna ta sig till andra sidan jorden utan minsta problem. Eller vad säger ni?

Jag vet att det är rätt, det här jag bestämt mig för.
Jag känner det i hela kroppen, i varje cell, från topp till tå.
Jag vet att det utan tvekan kommer att gå.

Det är galet när jag tänker efter... Jag kan egentligen nästan ingenting om staden jag lever i. Får lite panik, sådär tre dagar kvar till avresa och jag kan inte det beräknade invånarantalet utantill. Lisa, vad hände här? Förresten är jag urdålig på siffror på spanska också, så hur jag ska kunna berätta är för tillfället ett ganska stort problem.

Igår besökte jag och mamma bl.a Vallby Friluftsmusem för att fånga gamla ursvenska byggnader på bild. Att man inte uppskattar och har tänkt på att Västerås faktiskt är en riktigt fin stad, det är synd. Eller jag har i alla fall aldrig gjort det förrän nu, när det är dags att lämna stället. Är inte det lite tokigt? Det är som att man först intresserar sig för något när det är dags att gå... Ändring på det kan jag tycka.

Idag är det dags att ta upp packandet på allvar. Hur ska detta gå till? Önska tjejen som nu faktiskt vet invånarantalet, 138 709 västeråsare, lycka till, för det lär hon verkligen behöva!