På fredagen när jag kom till skolan hade mina jättesöta klasskompisar köpt en tårta för att fira min födelsedag dagen innan. Jag blev verkligen superglad! Känslan jag fylldes av, att dom ens tänkt på mig, var helt underbar.
Jag har nog dom finaste colombianska klasskompisarna i världen! 

Då undrar ni antagligen vad dessa två ord betyder... Heliga veckan är den svenska översättningen och dom firar den istället för påsken. Det är för att hedra Jesus och allt han gått igenom för alla varelser på jorden. Dom går i processioner och bär riktigt tunga ikoner som vanligtvis befinner sig i stadens kyrkor. 

Jag hade turen att hamna i Popayán där denna vecka är otroligt vacker just tack vare att staden är väldigt religiös. Varje kväll/natt "presenterar sig" en procession bestående av Sahumadoras (det jag i december klädde ut mig till), män som bär figurerna, militärer, olika organisationer, orkestrar och personer som runt hela processionen går och lyser upp den med stearinljus. Gatorna är avstängda så att inga bilar kan förstöra det hela, helt underbart känns det då man inte längre behöver oroa sig för att bli överkörd när man passerar gatorna. 

Alla museum är öppna också, fritt inträde. Mina systrar och jag passade på att besöka flera. Bilder kommer senare. 

Det bästa med veckan var nog trots allt alla artesanías (hantverk) com hippies, rastas etc. erbjöd. Jag förälskade mig i varje liten sak jag såg... Om jag hade alla pengar i världen skulle jag nog praktist tagit köpt hela staden. 

Detta är ett lite annorlunda café i centrum med en aning speciella konstverk uppsatta här och var (kvinnokroppen där till vänster exempelvis). Det är helt underbart att sitta där och dricka nygjord mumsig lemonad på färska frukter och umgås med härliga vänner en tisdagskväll som denna i det tropiska klimatet måste jag faktiskt säga!

När man på colombiansk radio plötsligt hör "Suecia" vaknar man till liv måste jag säga... Det sas igår att man i Sverige importerar sopor (mestadels kompost som jag förstod det) eftersom att man där inte producerar tillräckligt mycket. Det är helt galet kan jag tycka med tanke på att det här finns sopberg större än skidområden hemma i Sverige. Vet ni vad? En gång i veckan öppnar dom soptipparna för att den allra fattigaste delen av befolkningen här ska kunna riva och slita bland dom allra äckligaste och mest stinkande smutsiga påsar med allt mellan himmel och jord... Det finns personer här som överlever "tack vare" dessa ställen i landet... Det är fruktansvärt...

Idag när jag på kvällen var på väg hem från ett köpcenter i taxi hamnade vi bakom en polisbil som körde med ena hjulparet på ena körbanan och det andra på den andra banan... Taxichauffören blev tvungen att tuta på polisen som körde för att han skulle flytta sig ur vägen. Jag menar, om till och med poliser kör som om ingenting i världen spelar någon roll, inte följer den minsta lilla enkla regel eller inte visar hänsyn till den resterande trafiken, vilka strålande exempel är dom då om jag får fråga? Det är nästan skrattretande hur vrickad situationen är tycker jag...

En annan gång satt jag med en av mina systrar och hennes några kompisar inne på ett fik när det plötsligt började tjuta något enormt utanför - en ambulans var på väg att passera men det var omöjlit för den att ta sig fram pg.a dom andra bilarna som blockerade vägen och inte ens försökte flytta sig för att den troligen extremt stressade och pressade ambulanschauffören kunde ta den antagligen döende patienten til sjukhuset i tid... Vad tänker människor med egentligen? Det är lag på att kan måste akta sig när ambulaser har blåljus och syrener påsatta men icke, colombianer verkar tydligen inte ha något emot att deras medmänniskor lämnar jorden i en bilkö... 

Utanför Olympica (ungefär som Willys hemma i Sverige) står det alltid personer som försöker sälja platpåsar, ljus, tidningar, godis etc. i hopp om att någon snäll person faktiskt ska rädda deras dag... Trots att jag varit här i snart 8 månader så skär det fortfarande i hjärtat av att se dessa personer. Här om dagen gick jag till Olympica för att köpa russin och på vägen ut började en mager stackars kvinna prata med mig för att försöka be mig köpa ett doftljus av henne. Först tänkte jag att jag bara borde ha gått därifrån utan att ens svara henne men sen tänkte jag till en extra gång och insåg att jag hade gjort rätt i att stanna. För att kunna ändra världen sakta men säkert måste man börja någonstans, det måste nödvändigtvis inte vara något som påverkar hela världen - men åtminstone en liten människas dag. Jag köpte därför två underbart gott doftande ljus av kvinnan som tackade mig öändligt. Jag gav sedan dessa ljus till min colombianska mamma som blev superglad. Jag hade "förlorat" 10 kronor men räddat kvinnans kvällsmat och fört med mig glädje hem till huset. Det är det väl värt?

En annan dag satt jag och väntade på en kompis i centrumet av staden när jag fick syn på en kille vid ett trafiklyse som jonglerade med käglor. Han var faktiskt förvånandsvärt duktig och underhöll verkligen trafikanter av alla dess slag. Efter att jag suttit där i säkert 10 min och studerat hans show reste jag mig upp och gick dit till honom med 20 kr, erkände att han var otroligt duktig, önskade honom en fin dag, log och gick därifrån. När jag hunnit ett par steg kom han för sig att prata och sa "eres un angel, de verdad. Mil veces gracias linda". Tänk att så pyttesmå gärningar kan göra en annan person så ofattbart glad, det är helt fantastisk. Dessutom kände jag en sådan där djup och innerlig glädje i mitt hjärta hela dagen. Dom som faktiskt kan hjälpa personer i behov borde väl ändå göra det? Man knyter speciella band, tro mig. 

Som ni märker är Sverige och Colombia dom totala motsaterna till varandra... Jag kom verkligen till ett intressant land. Så mycket jag lärt mig under dessa 8 månader tvivlar jag på att jag lärt mig under hela mitt liv i Sverige. Jag ser på Sverige med andra ögon idag. Den 2:a augusti 2012 när jag vinkade hejdå för ett tag till min familj på Arlanda var jag definitivt inte den Lisa jag är idag. Idag är jag mycket närmare den person jag faktiskt vill vara. Tack vare min tid här har jag funnit mig själv och utvecklats något otroligt. 

Nu har "el paro" avslutats vilket innebär att vägen mellan Cali och Popayán äntligen öppnats igen. På måndag börjar skolan som vanligt, alla fordon börjar synas på vägarna igen, maten är fräsch och alla stadsinvånare glada. Det var en upplevelse, även om det inte här syntes så extremt mycket. Alltid lärde jag mig väl något. Dock hoppas jag att mina resterande ca 4 månader i landet blir härligt trygga och att vi slipper vidare oväntade oroligheter. 

Fick chansen att se lite tjurfäktning i staden, dock var det endast med små ej fullvuxna tjurar och som tur var dödades dom inte. Jag tror inte att jag skulle stått ut att se det. En man på en häst stack dom med något vasst långt föremål innan matadoren marcherade in på banan och det var fruktansvärt att se blodet sippra ut ur pälsen på dom sårade stackars djuren... Men över lag var det ändå en cool upplevelse, skulle vilja se det hela med stora tjurar och en stor publik.

Aquí los dejo el enlace al blog de la organización AFS, por parte de Popayán, con cual estoy en Colombia. Me pidieron que escribiera una breve historia incluyendo mis pensamientos, experiencias, sentimientos etc. para poder compartirlos con todos los que estén interesados en saber un poco más de mi vida acá. Está en español.

Detta är en link till bloggen dom som bor i Popayán och jobbar med AFS har. Beskriver hur jag känner mig här osv. Skrev på spanska så för er som vill läsa och tyvärr inte fått chansen att lära er världens finaste språk: börja plugga spanska omedelbart eller använd den fantastiskt bra översättaren Google Translate.

http://afscomitepopayan.jimdo.com/experiencia-afs/extranjeros-en-popay%C3%A1n/?logout=1

La Novena är en tradition dom har här i Colombia. Den består av nio dagar, som man hör på namnet, börjar den 16 december och slutar den 24. Varje dag samlas släkten, sjunger julsånger, ber böner, ägnar tankar åt Jesusbarnet och umgås. Det är en väldigt fin tid tillsammans där man får chansen att lära känna varandra bättre, ha roligt tillsammans och faktiskt visa att man uppskattar varandra.  Enligt oss nordbor kaske det låter lite gammalmodigt/kyrkligt, men jag tyckte faktiskt att det var riktigt mysigt. Om jag ska vara ärlig så saknar jag faktiskt att varje dag bege mig till morföräldrarna för att umgås med min colombianska underbara familj.

Min mamma, jag och min mormor den 24:e. Kärlek!