Hur packar jag ner hela mitt liv i en resväska?
Vad ska jag prioritera när viktgränsen för bagaget är totalt 30 kg?
Vilka kläder/saker kommer jag få användning för?
Vem väntar på mig på andra sidan jordklotet?
Hur kommer det bli utan min familj, mina vänner?
Vad exakt fick mig att vilja resa?
Vilka otroliga erfarenheter kommer jag skaffa mig?
Vart ska jag få plats med Kaj, mitt favoritgosedjur som absolut måste med?
Vågar jag, kan jag? Ja, det vet jag förresten att jag gör. 

Och sist men inte minst, när kommer jag känna mig redo för avfärd? Redo för hejdån? Redo att kliva av planet och för första gången sätta ner fötterna på en kontinent jag aldrig besökt och ska spendera ett helt år på?
När är man redo?

Jag kommer förmodligen aldrig sluta älska den svenska naturen,
det är bara det att jag kommer ta en lite paus ifrån den ett tag
- för att sedan komma tillbaka och kunna uppskatta den ännu mer.   

Beslut, vilka det än är, är nästan alltid svåra att fatta. Vilken glass är smarrigast mån tro? Vilka skor passar bäst till outfiten? Eller vilket typsnitt ska jag välja? Så finns det sådana där beslut som är lite utöver det vanliga, sådana där beslut som drastiskt kan förändra ens liv totalt. Antingen till det bättre eller det sämre.

Mitt beslut har garanterat än så länge bidragit väldigt positivt till mitt annars så gråa, tråkiga, enformiga och svenska liv. Mitt beslut om att att lämna familj, vänner, släkt, skola och vanor, mitt beslut om att lämna tryggheten har gett mig livsglädje igen.

Snart, om mer exakt 54 dagar, kommer jag att för första gången sätta fötterna på en annan kontinent på andra sidan ofantligt stora Atlanten. Denna kontinent kallad Sydamerika.

"Men Lisa, vad ska du till Sydamerika för? Vad ska du göra där? Gifta dig med någon hashkung eller?" Ibland undrar jag varför folk måste vara frivilligt instängda innanför sina trygga ljusa nymålade väggar i sitt perfekta hem när de egentligen har alla möjligheter i världen att upptäcka allt spännande utanför... Jag har valt att vidga mina vyer, samla på mig ofantligt mycket erfarenhet, lära mig ett nytt språk, knyta livslånga band till vänner, ta del av en spännande annorlunda kultur och sist men inte minst göra ett tappert försök att bidra med en aning förståelse och fred olika nationer emellan. Jag råkar vara en person som intresserar mig för sådant här. Jag råkar vara en person som lätt tröttnar på samma gamla vanliga vanor och banor. Jag råkar vara en person som älskar att lära och utvecklas. Jag råkar vara en person som drömmer om att få tillbringa ett år i det otroligt häftiga landet Colombia. Och som svar på er sista fråga: nej, jag hade inte tänkt bli någon knarkdrottning om det är det ni oroar er för. Jag tänkte leva.

Colombia, Popayán. Vilka namn... Pirrar det inte lite i era magar också? Jag är så förväntansfull. Vad har detta exotiska land att ge mig? Vad kan jag bidra med där? Att min tillvaro kommer vara totalt förändrad är det enda jag i nuläget är helt säker på. Men förändring, det behövs. Och nu har jag det här precis framför näsan. Bäst att jag tar tillvara på det, på bästa möjliga sätt!

Så mamma, nu har jag bestämt mig för att åka. Och jag är övertygad om att jag inte kommer ångra mig!