Alla klasser i skolan har fått i uppdrag att sjunga julsånger i aulan. Vår coach kom på den fantastiska idén att vi faktiskt kan utnyttja mina svenskakunskaper och ta det hela till en ny nivå - till en svensk julsång-nivå. Det resulterade i att jag bestämde att vi ska framföra "En stjärna lyser så klar". Mina mates överraskar mig, dom gör det riktigt bra! Jag tror i ärlighetens namn att vi kommer göra succé. Tänkte visa er hur man enligt colombianer uttalar svenska ord:

  
(Kärleken världen behöver
Vet vi att barnet bär
Vår långa vandring är över
Stjärnan har stannat här

Änglarna ger oss hopp och tro
Sjunger om fred på vår jord
Den som gud aldrig övergav
En stjärna lyser så klar

Änglarna ger oss hopp och tro
Sjunger om fred på vår jord
Den som gud aldrig övergav
En stjärna lyser så klar)

Från första början var denna video endast avsedd för ett par tjejer som frågade om jag inte kunde berätta lite om min syn på detta land, erfarenheter osv. Dom behövde det för skolan. Sedan slog mig att jag faktiskt även kunde använda denna video för att ytterligare berätta lite för er om mitt liv här. Det är ett litet annorlunda och ovant sätt att dela information på kan jag tycka, men lite ombyte skadar väl aldrig?

I have been reading 'Welcome Brooklet Colombia' wich is like a guide that they gave us in Sweden about Colombia before arriving. Last week the volunteers here in Popayán reminded us that the things being presented in this book are very important and therefore we had to read it all over again. I found some interesting information that I really wanted to share with you guys since it describes my way of living to 100 %. So here we go!

'Colombia can provide a more interesting and fulfulling AFS experience than many other countries since it is not inundated with foreigners, volunteers or backpackers. Thanks to this there is a curiosity for new cultures.' This is definitely true, it seems like the people here have never seen somebody that does not have brown eyes, dark skin or black hair. This my friends leads us to the next point.

'You will probably look different from most Colombians - nevertheless, stay relaxed and calm, also in situations which might be new for you. As a foreigner you will stand out and people will stare at you. This will usually be little more than many comments about how beautiful your eyes are (if they are not brown). This rarely causes any problems if you are relaxed about it. If you have blond hair you will be called 'mono', and 'gringo' is a term widely used here.' I sincerely think that 'mona' is my new name... I suddenly became Mona-Lisa haha. And that you-have-beautiful-eyes-part, I do not even want to talk about it... Wow. It is impressive that they keep on telling me that every day, do they not ever get tired? They are just eyes, come on.

'You will have to forget all European notions of time. If you are arranging to meet someone and he/she says 2 pm, this could mean anything from 2.15 to 3.00 It is just the way of living in this country.' OH YES, I am going crazy because of this. Do these people not have anyting else to do? Do they not plan their days? I do.

Well, I do not know if you found this worth reading but I at least wanted to share it with you. Life here is a biiit different... It is everything I ever wanted, everything I ever searched for. This is the life that I need.

AFSkontoret här i Popayán har en grej, alla deltagare måste laga mat från sitt land. När min tur kom insåg jag att jag hade lite av ett problem framför mig. Vad i hela fridens namn skulle jag laga? Det finns inte direkt någon speciell mat som är just från Sverige nu för tiden. Vi är alldeles för internationella på den fronten.

Den första fungerande maträtten som ploppade upp i mitt huvud var IKEAS världskända köttbullstallrik med lingonsylt, potatis, brunsås och sallad, men efter alldeles för mycket letande i varenda litet hörn av denna stad efter mina älskade lingon gav jag upp. Det fanns absolut ingenstans. Suck. Lingonen är ju liksom hela grejen... Typ.

När dagen då jag skulle laga kom hade jag åtminstone bestämt mig för att laga det alla barnfamiljer mumsar i sig i soffan framför TV:n på fredagskvällarna. Dam dam dam daam... Tacos! Okej, jag vet att det inte ursprungligen är från Sverige men uppskattat blev det verkligen bland mina mates här i alla fall.

Som efterrätt mumsade vi i oss det bilden här ovan frestar oss med. Jag tror aldrig att jag tidigare fått så mycket beröm angående mina matlagningsskills som jag fick den dagen. Tror att jag ska satsa på att bli kock, tydligen finns det talang här!

Ps. alla ni som vanligtvis klagar på mina brända korvar och alldeles för kletiga spaghettisar borde testa min utsökta tacos. Ds.

Inte direkt den gladaste låt som skrivits, men obeskrivligt tänkvärd & vacker är den i alla fall.

En okänd lärare kom till mitt klassrum och bad att få prata med mig. Jag reste mig lite tveksamt ur stolen och tänkte något i stil med "åh nej, vad har jag nu ställt till med?" men efter ett par sekunder visade det sig att det enda han ville var att jag skulle följa med till hans klass och berätta om klimatet i Sverige. Jag upprepar: det enda han ville. Enligt mig var det inte så lite så att säga, det kom som en chock. Skulle jag, Lisa Maria Dahlin, ställa mig framför en colombiansk klass och på spanska förklara allt som har med Sveriges klimat att göra? Jag som knappt vet ett fnatt...

Det hela slutade i alla fall med att jag stod där 2 min senare framför 7:ans elever som vid synen av mig reste sig ur sina stolar och hälsade goddag. Först när jag sa att dom kunde sätta sig gjorde dom det, ganska häftig känsla faktiskt. Jag började lite taffligt försöka beskriva i general det där annorlunda landet långt borta där det fanns snö. Reaktionen var WOW ungefär.

Dom första minutrarna satt alla knäpptysta där vid sina bänkar lyssnande och tittande på mig men efter sisådär 5 min hände det plötsligt något. ALLA började inse att jag var från ett annat land vilket ledde till tusentals frågor. Jag har nog aldrig svarat på så många frågor under 1 h, helt otroligt vad dom plötsligt undrade saker. Alla skrek i munnen på varandra, värre än en hönsgård skulle nog beskriva det hela bäst haha...

"Escuchenme, no puedo hablar si están gritando" var meningen jag mest använde mig av under denna timme tror jag. Jättesöta var dom verkligen, allihopa. Dom frågade mig allt mellan himmel och jord, om min skola i Sverige, min familj, maten, ekonomin, politiken, vägarna, språket etc. Men så ringde plötsligt klockan, det var dags att gå hem. Och jag säger er att det var första gången jag varit med om att barn inte velat gå hem från skolan. Förmodligen den första och sista.

Jag kände att det jag bidrog med verkligen uppskattades och den känslan tror jag faktiskt är oersättbar. Värmen som fanns där inne i mitt bröst, tanken på att jag kunde förgylla dessa barns tillvaro gjorde hela min dag. Detta fick mig även att tro lite mer på mig själv och min spanska... Jag har tro det eller ej tillräckligt mycket kunskap för att kunna stå framför en klass och spontant svara på frågor på spanska. Hur ballt är inte det?

1. Den där underbara som man aldrig vill ska ta slut
2. Den där mindre underbara som innebär blogguppdatering

Det är så att jag är fri från skolan denna vecka, därav lite uppdateringar i efterhand av vad som hänt den senaste tiden, därav semester nr. 2. Nej nu överdriver jag en aning. Klart att jag njuter av att slippa gå upp 5 varje morgon för att pallra mig till skolan. Det är bara det att jag är van att vara konstant upptagen och nu när jag plötsligt inte är det vet jag inte vad jag ska göra med all tid som getts till mig...

Kan berätta att när jag skriver och sedan läser igenom det igen för att se hur många fel jag gjort inser jag att jag behöver en svenskakurs eller något liknande. Det krävs ansträngning för att hitta passande ord. Hur ska jag klara av svenska C när jag återvänder till Svearike igen om jag redan nu försämrats är frågan jag ställer mig... Hur?

Jag hoppas att ni njuter av hösten som förmodligen anlänt med alla sina fina färger där hemma, kolla och njut lite extra åt mig så gör jag det åt er också. Jag kan lova att det bjuds på allt mellan himmel och jord i detta land.

Idag tog två snälla gossar med mig till stadion här i staden för att få erfara en fotbollsmatch IRL. Popayán spelade mot (hoppas inte att någon colombian läser det här och översätter det i google translate för då är jag körd) minns ej namnet på det andra laget haha... Men det viktiga är att vi vann åtminstone! Om jag vore colombiansk medborgare hade jag skrivit att jag varit en stolt sådan men jag håller mig till att säga att jag är stolt över mitt framtida land.