Beslut, vilka det än är, är nästan alltid svåra att fatta. Vilken glass är smarrigast mån tro? Vilka skor passar bäst till outfiten? Eller vilket typsnitt ska jag välja? Så finns det sådana där beslut som är lite utöver det vanliga, sådana där beslut som drastiskt kan förändra ens liv totalt. Antingen till det bättre eller det sämre.

Mitt beslut har garanterat än så länge bidragit väldigt positivt till mitt annars så gråa, tråkiga, enformiga och svenska liv. Mitt beslut om att att lämna familj, vänner, släkt, skola och vanor, mitt beslut om att lämna tryggheten har gett mig livsglädje igen.

Snart, om mer exakt 54 dagar, kommer jag att för första gången sätta fötterna på en annan kontinent på andra sidan ofantligt stora Atlanten. Denna kontinent kallad Sydamerika.

"Men Lisa, vad ska du till Sydamerika för? Vad ska du göra där? Gifta dig med någon hashkung eller?" Ibland undrar jag varför folk måste vara frivilligt instängda innanför sina trygga ljusa nymålade väggar i sitt perfekta hem när de egentligen har alla möjligheter i världen att upptäcka allt spännande utanför... Jag har valt att vidga mina vyer, samla på mig ofantligt mycket erfarenhet, lära mig ett nytt språk, knyta livslånga band till vänner, ta del av en spännande annorlunda kultur och sist men inte minst göra ett tappert försök att bidra med en aning förståelse och fred olika nationer emellan. Jag råkar vara en person som intresserar mig för sådant här. Jag råkar vara en person som lätt tröttnar på samma gamla vanliga vanor och banor. Jag råkar vara en person som älskar att lära och utvecklas. Jag råkar vara en person som drömmer om att få tillbringa ett år i det otroligt häftiga landet Colombia. Och som svar på er sista fråga: nej, jag hade inte tänkt bli någon knarkdrottning om det är det ni oroar er för. Jag tänkte leva.

Colombia, Popayán. Vilka namn... Pirrar det inte lite i era magar också? Jag är så förväntansfull. Vad har detta exotiska land att ge mig? Vad kan jag bidra med där? Att min tillvaro kommer vara totalt förändrad är det enda jag i nuläget är helt säker på. Men förändring, det behövs. Och nu har jag det här precis framför näsan. Bäst att jag tar tillvara på det, på bästa möjliga sätt!

Så mamma, nu har jag bestämt mig för att åka. Och jag är övertygad om att jag inte kommer ångra mig!

 

Helenis

30 juli 2012 20:05

Vet du en sak? Jag klarade inte av att läsa denna text utan att fälla ett par tårar. Det gick bara inte. Tårarna berodde självklart på att jag kommer att sakna dig, min andra hälft, något enormt. En del av mig, 9857,62 km bort i något som kommer kännas som en evighet. Men vet du vad? Den största anledningen till dessa tårar är det faktum att jag vet att du kommer få det så sinnessjukt bra där borta. Jag är så glad för din skull, min fina bästa vän. Jag är så stolt över dig! Tänk att du gör det här, att du förverkligar dina drömmar och hittar den där livsglädjen som i vintras var något borttappad. Det är inte första gången jag säger detta, men ta vara på denna tid nu. Sverige har du gott om tid att vara i sedan, njut ordentligt av denna upplevelse! Jag finns alltid kvar här, det vet du. Även om det kommer att kännas tomt här utan dig, så är det nog lite coolt att ha en allra bästa vän bosatt på en annan kontinent. Tycker du inte?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Känslan när man äntligen, efter hela 364 dagar, får kramas med sina fina brorsor är obeskrivlig. Alla finner sin lycka på olika sätt men jag rekommenderar er definitivt att resa, så hittade jag min lycka.    "Travel is the only thing ...

   Con éstas tres mujeres pasé todo el año en Colombia, un año inolvidable y completamente maravilloso... ¿Cómo puedo yo ahora agradecerles a las personas más hermosas de este planeta? A las que me recibieron con la puerta abierta, con el corazón y...

Idag kom det ca 20 tjejer från en grannby som gärna vill åka utomlands som utbytesstudenter till AFSkontoret för att få lite mer detaljer kring resan. Jag, Verena, Anna och Fiona (alla dom 3 tjejerna är från Tyskland) hjälpte till, berättade hur vi s...

Det var så otroligt härligt att komma tillbaka till MIN stad igen. Exakt så kändes det när jag i mitten i baksätet av minibussen satt och tittade ut genom rutan på det overkligt vackra solbadande landskapet runt mig... Det var magiskt.    Att man...