Uppstigning kl. 6 för att hinna duscha innan den utsökta goda frukosten kl. 7. Vi tog vårt pick och pack och begav oss till floden där ett gäng ribbåtar väntade på att få bära oss med sig till en urbefolkningsby.

Jag går där släpandes på min dramaten (smart som jag är tog jag så klart med mig den till djungeln) och det första en av guiderna, Gari, säger till mig och pekar på min väldigt vackra väska ”te quiero ver caminando en la selva con esta” vilket på svenska skulle betyda något i stil med ”jag vill se dig vandra i djungeln med den där väskan”. Dock hade nästan alla sådana väskor så varför han klagade på/retade just mig blir jag mig inte riktigt klok på… Kul var det i alla fall. Staden var ganska nedgången tyvärr. Både personerna och byggnaderna, vägarna, allting, såg trött och gammal ut. Lite tråkigt…

Jag satte mig långt fram i båten för att kunna lyssna när Gari berättade om allt mellan himmel och jord som snabbt som blixten susade förbi utanför. Vi stannade plötsligt för att speja efter Delfines rosados och mycket riktigt så dök ryggarna på dom upp lite här och var, cool upplevelse.

Efter ungefär 1 h färd i båten kom vi fram till urbefolkningsbyn, Tkunas. Vi välkomnades på så sätt att vi fick dansa med dom, lära oss lite av deras omöjligt svåra språk och lyssnade på en man som berättade om en ritual dom gör när flickorna får mens för första gången. Den går till så att dom klipper av henne allt hår, placerar henne i djungeln i 6 månader och lär henne allt hon behöver för att gå in i kvinnolivet. Dock håller dom inte riktigt lika hårt på denna tradition nu för tiden som dom gjorde innan. Flickan får behålla sitt vackra svarta hår och blir endast placerad i djungeln en vecka eller liknande. Jag tycker att det var en liten mystisk men intressant ritual måste jag säga.

Jag fick en tatuering med färg av någon slags frukt där i byn av en man. Han sa att den skulle hålla 10 dagar men mentiras, redan efter 2 hade den i princip försvunnit helt. Dock gillade jag den mycket, ett rödskinn var motivet. Medan jag satt där i godan ro och blev målad på såg några av mina vänner en anakonda. Lite sur blev jag över att jag prompt skulle göra den där tatueringen och pga. det gick miste om anakondan men aja, nu har jag ännu en anledning att vilja åka tillbaka – för att se en anakonda.

Vi ritade teckningar med färg från frukter med barnen från samhället. Hon som hjälpte mig var helt underbart söt och dessutom gav hon mig sin teckning efter. Jag har den här hemma i tryggt förvar. Det var en obeskrivligt fin känsla att sitta där på jordgolvet under palmtaket pratandes på spanska tillsammans med små indianska barn, jag var helt fylld av lycka.

Vi fortsatte i ribbåtarna till byn vi skulle spendera två nätter i: Puerto Nariño. Där åt vi lunch bestående av piraya, mumsigt faktiskt. Efteråt gick vi till huset vi skulle bo i. Det var ett typiskt urbefolkningshus som hette Yurupary. Vi lämnade alla väskor, installerade oss lite primitivt där i huset och bytte om till badkläder. Det var nämligen dags att bege oss ut på floden för att få ta oss ett uppfriskande dopp bland alla läskiga vattendjur.

Vi åkte i en träbåt med tak, den var långsmal och ganska vinglig. Jag fick chansen att sitta längst fram i fören och kunde tack vare det njuta lite extra av naturen. Att kunna andas in den där friska luften, låta ögonen utforska varje planta, känna det svala vattnet mellan fingrarna och bara känna att man faktiskt lever, låter inte det underbart? Exakt så kände jag i den stunden.

Vi kom fram till stället där vi skulle hoppa i vattnet och nästan alla skuttade glatt ner utan en tanke (eller kanske en eller två) på alla luriga pirayor som fanns där under ytan. Vi var där i vattnet i kanske 30 min och det var en cool upplevelse även fast det egentligen var som att bada i vilken flod som helst… Det kändes nog speciellt just för att man visste att det var i Amazonas och inte i exempelvis Mälaren man befann sig.

Vi kom tillbaka till Puerto Nariño, en aning trötta och myggbitna för att äta kvällsmat. Efter maten gick vi för att besöka en liten by där urinvånarna bodde. Även denna gång välkomnades vi med en dans. Jag tror ärligt att vi dansade där fram och tillbaka med händerna på varandras axlar i 30 min i mörkret. Dansen började med att en gammal man och en mongolid liten pojke slog på trummor och sjöng. Efter en stund kom även kvinnorna fram och en av dom hade ett litet barn i ett knyte i sin famn. Dom började dra med oss upp där på golvet och redan efter 5 min hade fler än hälften tröttnat. Efter att vi dansat klart berättade dom för oss att dom i vanliga fall dansar fram och tillbaka sådär i 3 hela dagar. Att dom inte tröttnat är bara ett mysterium… Kanske hamnar dom i trans eller något sådant?

När vi kom tillbaka till huset igen satte jag mig utanför för att kolla på alla små djur i rabatten. Gari kom och satte sig bredvid mig och började prata med mig om sådana där saker som intresserar mig mycket, det var ett helt fantastisk avslut på en av dom garanterat bästa dagarna i mitt liv. Jag sov högst upp i en av våningsängarna i vårat rum med Soraya, min bästa kompis härifrån som är från Tyskland, under. Väggen utåt bestod av myggnät och endast några få plankor. Jag sov som en gudinna där i naturens famn. Underbart.

Leticia.

Leticia. 

 
I ribbåtarna, Leticia.
 
 
I ribbåtarna, Leticia. 

  
På väg till första urbefolkningssamhället.
 
 
Lägger till.
 
  
Framme!

 
Ursöta indiantjejer. 

 
Välkomstdans. 

 
Lär oss språket... Typ.
 
 
Enkelt.

 
 
Kom fram till Puerto Nariño. 

Puerto Nariño. 

Restaurangen där vi åt alla mål. 

 
Där vi bodde. 

 
Huset. 

Vårt rum. Marte från Belgien och Soraya från Tyskland som också bor i Popayán. 

 
Köket. 

 
Toa + dusch utanför.
 
 
En sötispapegoja. 

Jag på floden.
 
 
Floden. 

 
Floden.

Floden. 

 
Wiho, bad. 

Badandes. 

Min fina Sorayis och jag. 

Magiskt. 
 
 
Dansande i urbefolkningssahället på kvällen.