Vaknade tidigt, redo att åka vidare till ett nytt ställe, det sista. Åt den smarriga frukosten igen, tog vårt pick och pack och begav oss till ribbåtarna. Idag var det dags att åka till samhället där en av guiderna, Leo, bor. Som vanligt gick jag där med kameran i högsta hugg för att fånga min syn på platsen. När jag kom fram till dit vi skulle gå hade välkomstdansen redan börjat och jag drogs med upp på sementfotbollsplanen på en gång.

Vi hade tagit med oss skrivböcker och pennor till dom små barnen och när vi dansat klart var det dags att lämna ut dom. Dom blev överlyckliga trots att majoriteten av dom inte kunde skriva… Det kändes underbart, värmde i hjärtat att se hur otroligt glada dom blev över en sådan liten sak.

Jag älskade verkligen Leos by, fick träffa hans fru och dotter och det första dom sa var att dom ville adoptera mig. Hade jag inte haft världens mest underbara familj hemma i Sverige hade jag inte tvekat en sekund... Nu tvekade jag två och därför kände jag att det nog var bäst att tacka nej och resa hem igen till Sverige för att ”ta avsked” innan jag återvänder för att bosätta mig där med dom. Hihi...

Vi gick tillbaka till ribbåtarna för att åka vidare. När vi kom fram till stället (Marasha, Comunidad Mocagua Peru) lämnade vi dom stora väskorna i en hydda och vandrade vidare genom la pura selva, nu hade vi äntligen kommit fram till den riktiga djungeln. För varje ställe vi åkte till kom vi allt närmare naturen och jag förälskade mig mer och mer…

Jag, en kille från Tyskland och en guide gick sist av alla och tog foton. Det hela resulterade i att vi halkade på efterkälken och Gari var en aning sur när vi kom fram… Det var lite roligt att se om jag så får säga. Omgivningen var otroligt fin! Dock kan jag meddela att det inte ser ut som man tror med tusentals olika blommor, färger och djur vart man än kollar. Det var antingen grönt, brunt eller en blandning. På sommaren däremot är det större variation av färger, arter osv. berättade dom. Det som var mest speciellt med platsen var inte hur den såg ut, utan den magiska atmosfären, den rena luften, lyckan och friheten man kände. 

Nästa program bestod av att klättra upp 35 meter i rep uppför ett enormt träd för att få uppleva djungeln på ett annat sätt. Till en början var det knixigt, innan man fick till tekniken liksom, men efter sisådär 5 min hade jag läget under kontroll. Det var helt underbart att hissa upp sig själv där mellan trädens gröna kronor, jag älskade det och bestämde mig omedelbart för att detta inte var sista gången jag skulle göra det.

När man tagit sig upp för hela trädet väntade två killar på en träplattform där uppe i trädet för att skicka iväg en med linbana över trädens ståtliga grenar 80 meter framåt. Det var ballt.

Efter att alla hade tagit sig upp för trädet och åkt linbanan gick vi till stället där vi skulle sova. Det var som ett litet pytteområde byggt av trä och palmblad upphöjt ca 1 meter över marken med olika runda rum. Det var superfint och låg ca 20 m från floden. Vi åt riktigt god mat och laddade upp ny energi inför eftermiddagens program.

Min grupp hoppade smidigt ner i en vinglig trevlig träbåt och paddlade över floden till andra sidan för att vandra i djungeln och sedan själva försöka hitta tillbaka. Att vandra där var inte det roligaste på resan direkt enligt min smak men det var fortfarande något jag alltid kommer komma ihåg. Det är en fascinerande skog den där Amazonas…

Vi fick chansen att mata sådana där små söta Herr Nilsson-apor från Pippi. Dom var verkligen supersöta tills en av dom började klättra på mig och smet in innanför flytvästen med sina vassa klor och började vandra på min bara hud…

Senare, när vi kom tillbaka till sovstället, paddlade jag och Selina, en tjej från Schweiz, kanot i säkert två timmar och bara pratade. Hon är en helt underbar tjej verkligen. Vi hade superkul och märkte inte ens att tiden hade passerat förrän dom började ropa på oss inifrån land att det var dags att börja dra sig tillbaka för att äta kvällsmat.

Medan vi väntade på maten började jag och Gari göra ett halsband av dom där torkade bären vi plockat i en av byarna tidigare. Det var meningen att vi skulle göra ett armband tillsammans den dagen men medan vi var inne i undervattensrummet samt nattstrandsrummet hade han redan gjort klart det… Jag blev lite sur och tvingade honom därför att vi skulle göra ett till. Vi satt där och insåg att vi hade ganska många fler bär än vi behövde för ett armband och bestämde oss därför för att göra ett halsband istället. Det blev hur fint som helst.

Efter maten var det dags för krokodilspaning. Vi paddlade runt i det spegelblanka nattsvarta flodvattnet i säkert två timmar sökandes men utan resultat. Himlen var förtrollande vacker med tusentals klara lysande stjärnor, jag kunde omöjligt slita blicken från den. Jag kollade definitivt mer uppåt än neråt (neråt för att försöka se någon krokodil)… Efter dom där två timmarna var jag rejält stel i nacken, dom andra hade tröttnat för längesedan, han som paddlade oss hade ont i armarna och inklusive guiden började snarka, han somnade. Det var utan tvivel höjdpunkten på paddelturen!

När vi äntligen var på fast mark igen traskade vi vidare ut i djungeln i totalt mörker. Vi hade med oss ficklampor för att inte behöva snubbla över varje rot, men inte såg man mycket bättre tack vare dom direkt. Det var så himla annorlunda att gå där utan att se vad som fanns runt en. Energierna fanns där närmare, väldigt närvarande, kände jag för varje steg jag tog.

Vi kom fram till ett läger dom hade byggt upp med presenningar, en släkt eldstad, pinnar uppbundna i träd som formade som ”bänkar” där vi satte oss. Guiderna bad oss släcka alla lamporna och behöll endast en enda liten tänd. Gari började berätta en historia för oss som faktiskt var sann, som tidigare hade utspelat sig just där vi befann oss. Den handlade om en tjej som hade kommit dit till Amazonas med sin skola. Redan från första början när dom kom dit utmärkte hon sig på så vis att hon svor åt skogen och oavbrutet klagade på hur hemskt det var att befinna sig där. När dom kom fram till lägret ville hon inte äta utan ville prompt sova på en gång för att få tiden att gå. Hon gick och la sig och äntligen blev det frid och ro. Natten passerade utan problem och dom steg glada upp för att laga till frukosten.

När frukosten var klar hade Camila, som flickan hette, fortfarande inte stigit upp och dom började ropa på henne att komma dit. När hon fortfarande inte visade sig bad dom en av hennes klasskompisar gå till tältet hon sovit i och be henne komma fram för att äta. När klasskompisen gått och kollat efter henne och kom tillbaka ensam började guiderna oroa sig… Vart var flickan?

Dom bad klasskompisen gå till ”toan” och se om hon möjligtvis fanns där men icke, där var hon inte heller. Nu började klasskompisar, lärare samt guider oroa sig mycket och slängde snabbt i sig frukosten för att sedan börja leta runt lägret. Efter timmar letandes utan att hitta henne återvände dom till den lilla byn av hyddor där vi sov för att leta mer sökhjälp.

Två nätter gick och ingenting. Ingenting. Inklusive guiderna som vuxit upp i djungeln och alltid varit ”tvungna att visa sig macho” grät… ”Hur ska vi kunna fortsätta med dessa expeditioner om flickan har försvunnit?” ”Hur ska vi någonsin kunna sova lugnt igen vetandes att denna flicka inte längre finns trygg hemma hos sin mamma och pappa?” Dom var helt förtvivlade, visste inte alls vad dom skulle ta sig till.

Sökandet fortsatte och fortsatte men utan resultat även dagen efter. Tillslut bad dom visa gamla män, schamaner, som kände till platsen utan och innan, som hade förmågan att kunna kommunicera med naturen, att fara till platsen för att be dom om hjälp att hitta den försvunna flickan.

Redan efter en kort stund vände sig schamanerna till guiderna och frågade ”men varför oroar ni er? Varför ställer ni till det för er själva? Hon finns ju här, hon mår ju bra. Använd hjärnan vi blivit given och leta på rätt ställe istället för att vimla omkring här som snökristaller i en rasande snöstorm.”

Först kunde dom inte alls komma på vad schamanerna menade men efter en stunds tänkande slog det dom – hon måste finnas i ett av dom största träden, i ett av dom där träden som skyddar hela djungeln. Och mycket riktigt, visst fanns hon där, oskadd.

När dom hittade henne satt hon i fosterställning gömd innanför en av dom gigantiska rötterna, utan minsta skråma, utan minsta blåmärke eller rivsår i ett träd ca 7 km bort från lägret, vid foten av det trädet vi hade klättrat upp i tidigare på dagen.

Hon befann sig i något slags konstigt tillstånd… Hon var varken vaken eller sovande, mer som i en dvala. När dom väckte henne var det första hon frågade ”men vart är min lilla kompis?” ”Vilken kompis?” frågade guiderna. ”Men han som följde med mig på toa inatt”.

Hon var inte medveten om att hon hade varit borta i totalt 3 dygn, hon hade befunnit sig i det där tillståndet utan att känna varken hunger eller törst i beskydd av sin ”lilla kompis som följde med henne på toa på natten”. Då kan man ju fråga sig vilken den där "lilla kompisen" var…

Djungeln är modern, huset av jorden. Om du t.ex bjuder hem en nybliven vän till ditt hem och denne börjar kritisera det bedrövligt, hur känner du dig då? Du vill förmodligen inte att denna person ska stanna kvar där under ditt tak om han eller hon beter sig på detta vis och börjar själv bli en aning otrevlig tillbaka, även om du inte vill det.

Det är exakt samma sak med djungeln, hon behandlar dig som du behandlar henne. Om du är en vördnadsfull besökare som uppskattar och med kärlek berör varje liten detalj med din blick så kommer hon automatiskt att känna det och ge dig samma respons. Men om du däremot behandlar henne illa, säger fula saker och med flit förstör så kommer det garanterat speglas tillbaka mot dig själv.

Det som hände med Camila var att hon redan från första stund började förbanna djungeln och med att sin kraft visa hur fruktansvärt hon tyckte att det var att befinna sig där. Det dröjde inte alls länge förrän hon försvunnit, förrän skogen hade tagit henne för att inte endast lära henne, utan även oss andra en läxa.

Behandla djungeln som du vill att hon ska behandla dig. 

Hur kommer det sig då att Camila pratade om sin lilla kompis frågar ni er säkert igen eftersom att jag aldrig gav er svaret… Guiderna berättade för oss att det finns ett väsen som är som härskaren över djungeln. Nu för tiden visar han sig nästan aldrig. Dom har försökt kommunicera med honom, men utan att lyckas. Med tanke på vad som hände med Camila vet dom inte om han är missnöjd med alla besökare och vill därför få det hela på den klara sidan men eftersom att han inte visar sig längre sitter dom i en relativt svår situation. Dom har inklusive bett lärda schamaner prata med honom, men utan att lyckas…

Han är vanligtvis liten och hårig när han visar sig i sin egen skepnad men vet ni vad? Han kan visa sig som vem som helst…
Som din bästa vän, som din lärare eller som en av guiderna… Därför om du t.ex ska gå upp på toa på natten måste du alltid ha sällskap, vara extra försiktig och ALLTID kolla på fötterna på personen för det är där man märker skillnaden. Denna varelse har alltid sina små håriga fötter kvar, oavsett om resten av kroppen kan se ut som vem som helst av dina nära och kära.

Han förvandlar sig just för att kunna lura dig, för att locka dig med sig. Han gör det om han känner hot eller att någon behandlar hans hem på ett fult och nedlåtande sätt. Han skadar dig aldrig, tvärt om skyddar han dig mot allt vilt som finns där, men samtidigt rövar han bort dig ett tag för att lära dig eller din omgivning en läxa…

Turligt nog hittade dom Camila innan kroppen börjat ta skada av brist på näring osv. Det som hände satte skräck i dom alla inklusive oss där vi satt i mörkret mitt i djungeln med alla mystiska ljud runt oss. När dom precis nått slutet av berättelsen och alla var helt inne i den skrek en guiderna till med flit och gud, så rädd som jag blev har jag nog aldrig blivit i hela mitt liv. Stackars Soraya som satt bredvid mig fick sig en rejäl kram…

Kanske tycker ni att jag är galen som faktiskt tror på den här historian, precis som guiderna sa till oss efter att dom berättat den, men jag är övertygad om att det finns väsen där i skogen som man aldrig kunnat drömma om. Jag vet, jag har varit där och känt efter, och en sak säger jag er: det är raka motsatsen mot gråa alldagliga Sverige. Där har alla dessa energier/väsen/spännande saker försvunnit för länge sedan pga. oss. I Amazonas finns dom fortfarande kvar, det är det som gör det så spännande och fascinerande.

Vi reste oss en aning skakiga och gick stigen tillbaka till sovhyddorna igen. Vi såg en cool spindel på vägen tillbaka och en snygg skalbagge, det var alla djur som ville visa sig… När vi kom tillbaka samlade vi oss allihop ute på bryggan i mörkret och lyssnade när Leo berättade om urinvånarnas sätt att tänka, leva, osv. Än en gång kände jag sådan där stark samhörighet med allt som finns där, än en gång växte kärleken och lyckan inom mig sig allt starkare. ”Hur kan det ens vara möjligt att känna såhär?” tänkte jag minst femtio gånger under kvällen…

Klockan 00.30 orkade mina ögon inte hålla sig uppe längre och jag smög mig bort från sagoberättandet och kröp sömnig ner i sängen helt påfylld av liv och magi, fullkomligt nöjd med dagen.

  
Befolkningen i Leos by.

 
Bella från Sverige, jag och den lilla flickan jag gav skrivboken till + hennes familj.
 
 
Jag och en figur som sprang omkring som en tok i välkomstdansen.
 

La naturaleza. 

  
La naturaleza.
 
  
En söt liten pojke med sin katt.

 
Hus i byn.
 

Även här hade någon svensk religiös grupp donerat en skola, coolt. 

Jag med min ananas som en av guiderna gav mig direkt från trädet. Lycklig tjej.
  
 
Min adoptivfamilj. 

En glad Bella framme vid det sista stället! 

Into the wild. 

 
La naturaleza de la selva.
 

La naturaleza de la selva. 

 
I trädet kollandes ner dom 35 m vi klättrade upp med hjälp av repen som hänger där.
 
 
Jag där uppe. 

 
Utsikten över floden. 

Herr-Nilsson apa.
  

Innan den uslingen smög sig in innanför flytvästen... 

 
"Ja jag ger dig allt du vill ha mysi, självklart". Hur söt är han inte? 

 
Vem skulle tacka nej till att ta sig en tupplur här i hängmattan sådär på eftermiddagen? Inte jag i alla fall. 

  
Jag glömde säga att vi faktiskt fick oss en titt på en liten bebiskrokodil. Den andra gruppen som åkte ut och spanade efter oss lyckades hitta en och tog med den in till land... På bilden ser ni Fleming från Tyskland som också bor i samma stad som mig. Stackars lilla krokodilen...