5 i 5 öppnade jag ögonen, kollade på klockan, hann tänka att jag vaknade precis i tid och klädde snabbt på mig närmsta kläder för att smita ut ur rummet där resten av mina kompisar sov gott. Jag skulle iväg till trädet och klättra igen. Sa jag inte att jag hade bestämt mig för att göra det igen? Redan dagen efter fick jag chansen andra gången.

Himlen var magiskt vackert morgonfin. Det kändes overkligt, såg jag verkligen rätt? Jag och fyra tyska tjejer som inte hade testat dagen innan åkte iväg i en kanot tillsammans med Gari och en annan guide. Jag hade bestämt mig för att denna gång verkligen lyckas ta mig upp för trädet, utan svårigheter, och att faktiskt njuta av varje sekund.

Vi kom fram med kanoten, gick en bit i morgonskogen, förberedde oss mentalt för utmaningen och kom slutligen fram till trädet. Dom andra tjejerna började före mig och hade det ganska svårt… När dom kommit upp en bit selade dom på mig och färden började. Det var helt underbart att arbeta där med kroppen i morgonsolen som inte hunnit bli stekande varm ännu, endast värmde sådär lagom mycket. Om jag blev kär i aktiviteten dagen innan var det bara förälskelse, nu var steget för giftermål taget – jag fullkomligt älskade det.

Vid frukosten åt jag en ananas en av guiderna hade gett mig dagen innan, det var nog det absolut godaste jag någonsin ätit i hela mitt liv. Njöt av varje liten tugga. Efter att vi ätit packade vi ihop det sista och begav oss för sista gången genom djungeln för att komma fram till ribbåtarna som låg och väntade på oss ca 10 km bort. Vi samlade ihop all packning och surrade fast den på båttaken och iväg bar det mot Leticia ännu en gång.

För varje meter vi åkte i båtarna kände jag hur jag inte ville tillbaka till staden, till det vanliga livet, till stressen, orättvisan, pressen, avundsjukan och olyckan. Det var ju här i Amazonas jag kände mig tillfreds med livet, det var ju såhär jag verkligen behövde leva för att kunna vara djupt och innerligt stabil. Men men, av bar det igen. Vad kunde jag göra? Det enda jag visste var att jag skulle tillbaka igen, det var ett måste. Ett stort måste.

I Leticia åkte vi till hotellet vi bodde på första natten för att fräscha till oss och äta mat. Det var faktiskt skönt att kunna duscha av sig bra och fixa till sig lite. Att åka till Bogotá och se ut som en urinvånare från Amazonas kändes inte som den mest lockande idén direkt…

Efter att jag duschat tog jag mig en tur i staden för att köpa lite minnessaker. Köpte ett par typiska masker som dom tidigare använde i danser etc., armband och en väska det står Leticia Amazonas på.

Vi åkte till flygplatsen där vi blev tvungna att vänta ca 3 h, segt. Guiderna vinkade av oss och önskade oss lycklig resa. Gari vände sig mot mig och sa ”tienes que volver, Lisa.” Definitivt. Absolut. Hundra procent säkert. Det var varken första eller sista gången jag satte fötterna där på den okända men ändå så välbekanta underbara marken som tillät mig må fantastiskt bra, som tillät mig känna inre frid, som tillät mig hitta mig själv, som tillät mig leva.

Innan jag lämnar Sydamerika har jag bestämt mig för att återvända, jag bara måste. Och för er som aldrig varit i Amazonas – åk för tusan! Det är en annan värld, en magisk värld. Jag skulle önska att varje person kunde få komma dit bara för att få chansen att uppleva vad jag upplevt. Det är något som alltid kommer finnas med mig där djupt inne i hjärtat. Jag tror ärligt att Amazonas är den absolut finaste platsen på jorden, för mig är den i alla fall det.

Jag tackar innerligt för att jag fått uppleva det jag upplevt. Jag känner att jag äntligen börjar förstå vad jag vill med mitt liv, hur just jag kan leva lycklig. Jag vill att vi börjar tänka mer som urinvånarna där i djungeln, jag vill att vi alla hittar den där inre friden dom känner. Det är dags nu. Ellerhur?

Klockan 5 på morgonen, det finaste mina ögon skådat. 

Där vi sov. 
 
 
Några djur vi såg på väg till trädet.
 

När vi höll på att klättra upp. 

Gari beundrande sitt landskap.
  

Mumsfrukost bestående av min ananas. 

Leo, min adoptivpappa och underbara guide. 


På återseende Amazonas, tack för allt otroligt fint jag upplevt.