Sådär trött att man knappt inte ens orkar öppna ögonen, sådär seg att man bara vill ligga kvar i sängen – exakt så kände jag mig kl. 06.00 på morgonen när Gari stack in sitt huvud i rummet och glatt sa ”buenos días”. Dock vaknade jag till liv snabbt när jag insåg vart jag befann mig, vad för spännande saker som skulle komma att fylla denna dag.

Vi gick till restaurangen för att få i oss lite frulle bestående av ägg, bröd, frukt och varm choklad. Dock blev vi tvungna att stanna kvar där under palmtaket lite extra länge pga. regnvädret som härskade. När det äntligen blev möjligt att gå ut igen, när det endast regnade normalt, klädde vi på oss allt vad som kallas regnkläder och sprang ner till ribbåtarna. Det var nämligen dags att åka vidare till ett annat urinvånarsamhälle idag.

San Martin de Macayacu hette platsen och av någon konstig anledning kände jag mig som hemma redan första steget jag tog där i geggan. Det kändes så otroligt naturligt att vara där bara. Vi blev välkomnade av en man som pratade spanska, hyfsat i alla fall, och dom andra ”stammedlemmarna” satt nyfiket runt oss och väntade på att få lära oss göra armband. En liten flicka kom fram till mig och ville att vi skulle göra armbandet tillsammans men efter ca 5 min insåg jag att hon inte kunde… Eller hon hade nog rättare sagt glömt bort hur man gjorde. Stackarn satt där desperat och försökte och försökte och jag frågade om hon inte ville att jag skulle hjälpa henne, men hon förstod inte vad jag sa. Efter ett tag började dom andra barnen runt oss lägga märke till att min lilla flicka inte lyckades så särskilt bra och dom skickade dit en annan tjej som var superduktig.

Vi fick göra vasar och andra figurer av lera. En gammal kvinna visade oss hur processen gick till, det var riktigt roligt. Jag gjorde en vas och ett hjärta och medan jag satt där och knepade och knåpade så kom det fram flera stycken av urinvånarna och berömde mig. Dom tyckte att jag var ”en expert”. Dock kan jag inte riktigt säga att det var sant, mina figurer såg inte ut som något en ”expert” hade gjort haha…

Jag köpte ett par armband där i byn som minne och medan jag betalade kom den lilla flickan som hjälpt mig med det första armbandet fram till mig och gav mig det. Jag blev helt tårögd… Inte för att armbandet var det vackraste, men att hon letade efter mig och med all kärlek gav det, det mina vänner var sådär otroligt fint att jag verkligen blev berörd.

En annan liten flicka sökte sig till mig hela tiden men när jag tittade på henne blev hon blyg och smög iväg. Det var som att hon verkligen verkligen ville prata med mig men varje gång hon kom tillräckligt nära svek modet henne. Mot slutet av vistelsen vågade hon äntligen komma tillräckligt nära och jag lyckades få ett kort med henne. Jag vet inte varför, men det kändes verkligen som att vi känt varandra i en evighet. Hon var speciell den lilla fina flickan.

Jag, två italienska tjejer och Gari gick iväg en bit för att plocka några slags stenhårda bär med ett hål i mitten av färgerna svart/grå/brun/beige/vit, jordnära färger helt enkelt, för att senare göra armband av dom. Tänk egentligen vad naturen har att ge oss, varför utnyttjar vi inte den på rätt sätt istället för att totalt förstöra den? Jag blir förkrossad ibland när jag tänker på hur fel vi behandlar henne, Moder Jord.

Jag blev sjukt förvånad när jag plötsligt tittade åt vänster och läste på svenska på en vägg. Jag förstod först inte att det var på mitt språk, så förvånad blev jag. Antar att jag inte direkt förväntade mig att det fanns en skola, mitt i Amazonas, som någon religiös grupp från Sverige hade donerat. Om ni undrar hur jag fick reda på det så frågade jag självklart. Det var så coolt, för varje sekund kände jag bara hur jag älskade platsen sådär djupt och innerligt, mer och mer.

Mot lunchtid blev det dags att säga hejdå till min lilla fina vän, det kändes en aning tungt men vad kunde jag göra? Vi hoppade i ribbåtarna igen och åkte till Puerto Nariño för att äta lunch. Efter lunch begav vi oss till en lite by, som ett museum, som två killar byggt upp just för att kunna visa turister hur floden Amazonas ser ut under vattenytan och för att kunna berätta/visa hur stränderna upplevs om nätterna. Platsen var otroligt fint gjord, välordnad och intressant, men dock fick man tyvärr inte ta kort.

Först var vi alla tillsammans och såg en film om dom Rosa delfinerna och efteråt delades vi in i två gruppe. Den ena gick till undervattensrummet och den andra till nattstranden. Jag hamnade i gruppen som började undervattensrummet. Det var riktigt häftigt, dom hade byggt upp dessa rum i hyddor gjorda av trä och palmblad, det kändes verkligen exotiskt.

I undervattenshyddan berättade killen om dom vanligaste arterna man finner där under ytan, vad dom äter, hur dom lever osv. Trots att jag i princip inte kommer ihåg något alls av vad han sa så uppskattade jag det ändå väldigt mycket. Men det jag uppskattade mycket mer var upplevelsen dom gav oss i hyddan där nattstranden fanns. Allt var nedsläckt, till en början när man gick in i rummet såg man absolut ingenting, men med tiden vande sig ögonen och man började urskilja konturer i alla fall. Så började killen prata på sin annorlunda spanskadialekt pga. språket dom pratar där i byn, jag älskade hans accent. Han berättade om hur hans folk såg på födseln av jorden. Historian var så gripande och speciell att jag började gråta, det kändes så rätt allting bara, som att jag äntligen hittat hem.

Efter historian dröjde jag mig kvar och pratade lite extra länge med killen och han var verkligen en underbar ung man. Hans sätt att vara fick mig att känna hopp om att det fortfarande finns personer på jorden som bryr sig om Moder Jord mer än vad dom bryr sig om kläder, smink, prylar osv. Känslan inom mig som väcktes, känslan av att inse att jag faktiskt inte behöver alla dom där sakerna jag har, gjorde att jag förälskade mig mer och mer i platsen för varje minut. Det var nog där jag bestämde mig för att jag MÅSTE åka tillbaka. Det bara är så. Jag kände mig lycklig där. Hel.

Efter besöket på denna plats traskade vi iväg till ett utkikstorn för att kunna ta oss en titt på regnskogen/byn från ett annat perspektiv. Medan jag väntade på min tur köpte en av guiderna mig en glass gjord på endast frukt, det var nog den godaste glassen jag ätit i hela mitt liv (förutom helado de paila då). När det blev min tur att gå upp hade vyn blivit om ännu vackrare, solen var på väg ner, allt liksom stillnade, fågelsången dämpades, värmen förvandlades till en behaglig temperatur och den där kärleken jag redan kände för Amazonas någonstans djupt inne i hjärtat växte sig ännu större.

Jag stod där uppe och bara andades in livet lycklig över att vara jag, just där, i den stunden, på den plats jag inte visste betydde så obeskrivligt mycket för mig. Jag tog några kort och sedan var det dags att gå ner igen. Gari och jag gick tillsammans därifrån, himlen var sådär magisk att jag knappt vågade andas i rädsla av att förstöra den… Vi gick till byn där ett gäng kvinnor/tjejer spelade hetsig fotboll trots värmen. Fler av AFSarna kom dit och Gari stack därifrån. Jag pratade mycket med man som var med oss men som inte var från AFS utan från Venezuela, han var i samma tillstånd som mig, sådär kär i allting som hade med Amazonas att göra, så vi hade ett givande samtal måste jag säga.

Vi åt kvällsmat och fick rast efteråt. Jag bestämde mig för att ta mig en springtur trots det mindre friska klimatet. Det var riktigt skönt att få svettas, ta ut sig riktigt ordentligt och bara släppa alla tankar och vara i nuet. Bella, volontären som följde med oss och var ledaren va gruppen, väntade på mig där på en terrass så att jag inte skulle behöva gå hem ensam. Hur sött var inte det?

När vi kom fram till huset igen gjorde jag lite sit-ups och armhävningar, duschade och gick och la mig. Jag var sådär skönt trött i både psyket och kroppen och somnade omedelbart efter att jag krupit upp i sängen. En helt fantastisk dag hade passerat, förgyllt mitt liv, gjort mig otroligt mycket mer medveten om vad kärlek verkligen innebär och fått mig att lära känna mig själv bättre, veta vad jag faktiskt vill med mitt liv och sist men inte minst – gjort mig så otroligt mycket klokare.

Jag och den lilla söta tjejen som följde efter mig på avstånd hela tiden. 

Soraya och två av flickorna från byn.

 
Byn.
 

Flickan som jag gjorde armbandet med.
 

Soraya, en liten pojke från byn och jag. 

Puerto Nariño. 
 
 
Puerto Nariño. 

Puerto Nariño. Där dom som besöker byn sätter upp blad från nyheterna osv. Enda nyhetskällan dom har. 

Muséet vi gick till. 

La naturaleza. 

 
La naturaleza. 

La naturaleza. 

  
En av hyddorna där i museet. Inuti var nattstranden uppbyggd.

 
Utkikstornet vi gick upp i.
 
  
Jag där uppe, njöt helt verkligen.