Uppstigning kl. 6 för att hinna duscha innan den utsökta goda frukosten kl. 7. Vi tog vårt pick och pack och begav oss till floden där ett gäng ribbåtar väntade på att få bära oss med sig till en urbefolkningsby.

Jag går där släpandes på min dramaten (smart som jag är tog jag så klart med mig den till djungeln) och det första en av guiderna, Gari, säger till mig och pekar på min väldigt vackra väska ”te quiero ver caminando en la selva con esta” vilket på svenska skulle betyda något i stil med ”jag vill se dig vandra i djungeln med den där väskan”. Dock hade nästan alla sådana väskor så varför han klagade på/retade just mig blir jag mig inte riktigt klok på… Kul var det i alla fall. Staden var ganska nedgången tyvärr. Både personerna och byggnaderna, vägarna, allting, såg trött och gammal ut. Lite tråkigt…

Jag satte mig långt fram i båten för att kunna lyssna när Gari berättade om allt mellan himmel och jord som snabbt som blixten susade förbi utanför. Vi stannade plötsligt för att speja efter Delfines rosados och mycket riktigt så dök ryggarna på dom upp lite här och var, cool upplevelse.

Efter ungefär 1 h färd i båten kom vi fram till urbefolkningsbyn, Tkunas. Vi välkomnades på så sätt att vi fick dansa med dom, lära oss lite av deras omöjligt svåra språk och lyssnade på en man som berättade om en ritual dom gör när flickorna får mens för första gången. Den går till så att dom klipper av henne allt hår, placerar henne i djungeln i 6 månader och lär henne allt hon behöver för att gå in i kvinnolivet. Dock håller dom inte riktigt lika hårt på denna tradition nu för tiden som dom gjorde innan. Flickan får behålla sitt vackra svarta hår och blir endast placerad i djungeln en vecka eller liknande. Jag tycker att det var en liten mystisk men intressant ritual måste jag säga.

Jag fick en tatuering med färg av någon slags frukt där i byn av en man. Han sa att den skulle hålla 10 dagar men mentiras, redan efter 2 hade den i princip försvunnit helt. Dock gillade jag den mycket, ett rödskinn var motivet. Medan jag satt där i godan ro och blev målad på såg några av mina vänner en anakonda. Lite sur blev jag över att jag prompt skulle göra den där tatueringen och pga. det gick miste om anakondan men aja, nu har jag ännu en anledning att vilja åka tillbaka – för att se en anakonda.

Vi ritade teckningar med färg från frukter med barnen från samhället. Hon som hjälpte mig var helt underbart söt och dessutom gav hon mig sin teckning efter. Jag har den här hemma i tryggt förvar. Det var en obeskrivligt fin känsla att sitta där på jordgolvet under palmtaket pratandes på spanska tillsammans med små indianska barn, jag var helt fylld av lycka.

Vi fortsatte i ribbåtarna till byn vi skulle spendera två nätter i: Puerto Nariño. Där åt vi lunch bestående av piraya, mumsigt faktiskt. Efteråt gick vi till huset vi skulle bo i. Det var ett typiskt urbefolkningshus som hette Yurupary. Vi lämnade alla väskor, installerade oss lite primitivt där i huset och bytte om till badkläder. Det var nämligen dags att bege oss ut på floden för att få ta oss ett uppfriskande dopp bland alla läskiga vattendjur.

Vi åkte i en träbåt med tak, den var långsmal och ganska vinglig. Jag fick chansen att sitta längst fram i fören och kunde tack vare det njuta lite extra av naturen. Att kunna andas in den där friska luften, låta ögonen utforska varje planta, känna det svala vattnet mellan fingrarna och bara känna att man faktiskt lever, låter inte det underbart? Exakt så kände jag i den stunden.

Vi kom fram till stället där vi skulle hoppa i vattnet och nästan alla skuttade glatt ner utan en tanke (eller kanske en eller två) på alla luriga pirayor som fanns där under ytan. Vi var där i vattnet i kanske 30 min och det var en cool upplevelse även fast det egentligen var som att bada i vilken flod som helst… Det kändes nog speciellt just för att man visste att det var i Amazonas och inte i exempelvis Mälaren man befann sig.

Vi kom tillbaka till Puerto Nariño, en aning trötta och myggbitna för att äta kvällsmat. Efter maten gick vi för att besöka en liten by där urinvånarna bodde. Även denna gång välkomnades vi med en dans. Jag tror ärligt att vi dansade där fram och tillbaka med händerna på varandras axlar i 30 min i mörkret. Dansen började med att en gammal man och en mongolid liten pojke slog på trummor och sjöng. Efter en stund kom även kvinnorna fram och en av dom hade ett litet barn i ett knyte i sin famn. Dom började dra med oss upp där på golvet och redan efter 5 min hade fler än hälften tröttnat. Efter att vi dansat klart berättade dom för oss att dom i vanliga fall dansar fram och tillbaka sådär i 3 hela dagar. Att dom inte tröttnat är bara ett mysterium… Kanske hamnar dom i trans eller något sådant?

När vi kom tillbaka till huset igen satte jag mig utanför för att kolla på alla små djur i rabatten. Gari kom och satte sig bredvid mig och började prata med mig om sådana där saker som intresserar mig mycket, det var ett helt fantastisk avslut på en av dom garanterat bästa dagarna i mitt liv. Jag sov högst upp i en av våningsängarna i vårat rum med Soraya, min bästa kompis härifrån som är från Tyskland, under. Väggen utåt bestod av myggnät och endast några få plankor. Jag sov som en gudinna där i naturens famn. Underbart.

Leticia.

Leticia. 

 
I ribbåtarna, Leticia.
 
 
I ribbåtarna, Leticia. 

  
På väg till första urbefolkningssamhället.
 
 
Lägger till.
 
  
Framme!

 
Ursöta indiantjejer. 

 
Välkomstdans. 

 
Lär oss språket... Typ.
 
 
Enkelt.

 
 
Kom fram till Puerto Nariño. 

Puerto Nariño. 

Restaurangen där vi åt alla mål. 

 
Där vi bodde. 

 
Huset. 

Vårt rum. Marte från Belgien och Soraya från Tyskland som också bor i Popayán. 

 
Köket. 

 
Toa + dusch utanför.
 
 
En sötispapegoja. 

Jag på floden.
 
 
Floden. 

 
Floden.

Floden. 

 
Wiho, bad. 

Badandes. 

Min fina Sorayis och jag. 

Magiskt. 
 
 
Dansande i urbefolkningssahället på kvällen.  

Steg ur planet i Leticia, Amazonas huvudstad, efter en ca 1,5 h flygresa från Bogotá. Hettan och den otroligt fuktiga lukten som mötte varje centimeter a huden kom som en chock. Om jag innan hade påstått att det var varmt i Popayán insåg jag i denna stund hur väldigt fel jag hade haft. Klockan var sisådär 15.30 men trots detta kände man sig som en stekt kyckling redan efter 10 min i solen.

Vi gick in i bagagehallen för att med svetten rinnandes i pannan släpa iväg väskorna som kom åkandes på det svarta, slitna rullande bandet. När jag äntligen kom ut ur rummet möttes jag av en glad Bella (AFSvolontär från Stockholm) som välkomnade mig på svenska. Känslan av att face to face kunna prata sitt eget språk med någon efter 4 månader var ganska ball. Det kändes skönt men samtidigt weird…

Nästa steg: in i en taxi som skulle ta oss till hotellet vi skulle spendera första natten på. Åkte med en nyfunnen vän från Tyskland samt två andra tjejer jag inte hade en aning om vad dom hette. När vi kom fram blev jag ännu mer chockad än jag blev när jag steg ur planet pga. hettan. Hotellet var helt makalöst fint. Sådär lyxigt som man drömmer om när man ska utomlands. Sådär alldeles för fint.

Vi serverades mat. Fisk, grönsaker och ris såklart (om jag inte nämnt det förut så är det hög tid nu; colombianerna anser att om tallriken inte innehåller ris så är det inte en riktig måltid. Spyr redan på riset… Hur ska jag klara mig resten av året är frågan?). Det var gott med mat, trots riset, var vrålhungrig. Efter maten när alla skolprogramselever samt volontärer (ca 70 st tror jag) hade samlats på hotellet presenterade sig guiderna som skulle vara med oss dessa 5 dagar. Vi hoppade in i 3 bussar och åkte på rundtur i staden. Vi besökte ett godisställe som hette ”Casa de chocolate”, utforskade den brasilianska delen av staden, tog oss en närmare titt på floden Amazonas och hela tiden berättade guiderna spännande saker. Det var en riktigt bra start på resan enligt min uppfattning!

Efter rundturen kom vi tillbaka till hotellet och hade ca 2 h lediga. Pga. den outhärdliga värmen kände jag att jag ville hoppa ner i den lockande poolen med sitt klarblå vatten. Det var ett mycket bra val, äntligen svettades jag inte likt en springande gorilla i en bastu. Dock efteråt när jag gick upp blev jag sådär äcklig och varm igen… Men men, det var i alla fall värt ett försök kan jag tycka.

Vi åt kvällsmat och en efterrätt som inte blev så värst populär. Guiderna berättade planerna inför morgondagen och efteråt gick jag och la mig direkt. Värmen gjorde att man helt enkelt inte orkade lika mycket som vanligt. Det är omöjligt att förklara känslan så här i skrift, än mindre i tal, ni måste helt enkelt åka dit själva för att förstå vad jag menar. Jag somnade gott i min säng tack vare AC:n vi hade i rummet, ivrig att vakna morgonen efter för att se vad för härligheter den dagen skulle komma att bjuda på.

Hotellet i Leticia, poolen.

Utanför hotellet, gatan.
 

Utanför hotellet, gatan.

  
Godishuset vi besökte.

Uppstigning kl. 4.30 för att välkomna december. Såhär gör gör man i Colombia.

Alla klasser i skolan har fått i uppdrag att sjunga julsånger i aulan. Vår coach kom på den fantastiska idén att vi faktiskt kan utnyttja mina svenskakunskaper och ta det hela till en ny nivå - till en svensk julsång-nivå. Det resulterade i att jag bestämde att vi ska framföra "En stjärna lyser så klar". Mina mates överraskar mig, dom gör det riktigt bra! Jag tror i ärlighetens namn att vi kommer göra succé. Tänkte visa er hur man enligt colombianer uttalar svenska ord:

  
(Kärleken världen behöver
Vet vi att barnet bär
Vår långa vandring är över
Stjärnan har stannat här

Änglarna ger oss hopp och tro
Sjunger om fred på vår jord
Den som gud aldrig övergav
En stjärna lyser så klar

Änglarna ger oss hopp och tro
Sjunger om fred på vår jord
Den som gud aldrig övergav
En stjärna lyser så klar)

Från första början var denna video endast avsedd för ett par tjejer som frågade om jag inte kunde berätta lite om min syn på detta land, erfarenheter osv. Dom behövde det för skolan. Sedan slog mig att jag faktiskt även kunde använda denna video för att ytterligare berätta lite för er om mitt liv här. Det är ett litet annorlunda och ovant sätt att dela information på kan jag tycka, men lite ombyte skadar väl aldrig?

  På stationen i Popayán, väntandes på bussen

Framme i byn Coconuco

Centrum i byn

    
I ett lerbad, det sägs att denna plats är helig och att vattnet kan bota många sjukdomar...

I have been reading 'Welcome Brooklet Colombia' wich is like a guide that they gave us in Sweden about Colombia before arriving. Last week the volunteers here in Popayán reminded us that the things being presented in this book are very important and therefore we had to read it all over again. I found some interesting information that I really wanted to share with you guys since it describes my way of living to 100 %. So here we go!

'Colombia can provide a more interesting and fulfulling AFS experience than many other countries since it is not inundated with foreigners, volunteers or backpackers. Thanks to this there is a curiosity for new cultures.' This is definitely true, it seems like the people here have never seen somebody that does not have brown eyes, dark skin or black hair. This my friends leads us to the next point.

'You will probably look different from most Colombians - nevertheless, stay relaxed and calm, also in situations which might be new for you. As a foreigner you will stand out and people will stare at you. This will usually be little more than many comments about how beautiful your eyes are (if they are not brown). This rarely causes any problems if you are relaxed about it. If you have blond hair you will be called 'mono', and 'gringo' is a term widely used here.' I sincerely think that 'mona' is my new name... I suddenly became Mona-Lisa haha. And that you-have-beautiful-eyes-part, I do not even want to talk about it... Wow. It is impressive that they keep on telling me that every day, do they not ever get tired? They are just eyes, come on.

'You will have to forget all European notions of time. If you are arranging to meet someone and he/she says 2 pm, this could mean anything from 2.15 to 3.00 It is just the way of living in this country.' OH YES, I am going crazy because of this. Do these people not have anyting else to do? Do they not plan their days? I do.

Well, I do not know if you found this worth reading but I at least wanted to share it with you. Life here is a biiit different... It is everything I ever wanted, everything I ever searched for. This is the life that I need.