Om en vecka sitter jag där på en av alla dom blåa stolarna jag såg i klassrummen när jag besökte min skola, Colegio Champagnat Popayán. Om en vecka ligger mina fula blommiga skrivblock uppe på det minimala uppfällbara bordet som sitter fast i stolen. Om en vecka är pennan redo i min hand. Om en vecka kommer jag desperat försöka förstå vad läraren, eleverna och alla andra personerna på skolan säger... Om en vecka.

Jag både längtar så att det kliar i fingrarna samtidigt som en känsla av nervositet börjar gnaga där inne i magen någonstans. Det är så sjukt spännande samtidigt som jag vet att det inte finns någon återvändo. Om jag vantrivs och inte får en enda vän, om alla hatar mig för att jag är annorlunda, om jag blir mobbad, utfryst eller helt enkelt älskad, det återstår att se.

Min syster frågade mig om jag hade många förväntningar på skolstarten men jag svarade att det nog är bäst att jag inte har några förväntningar alls. Då slipper jag bli besviken eller överväldigad. Inga fördomar - inga jobbiga känslor att tampas med. Acceptans och öppet tänkande är vad som just nu finns här i mig. Men jag måste erkänna att det samtidigt finns tonvis med nyfikenhet på vad som kommer hända. Första dagen i en helt främmande och annorlunda skola... Wow.

Det enda jag säkert vet just nu är att det kommer vara helt annorlunda mot JENSEN Gymnasium Västerås.

"Åh nej, fyller jag år nu igen? Dags att bjuda släkten på kalas..." Så sitter alla där vid bordet och äter tårtan och pratar om hur vädret varit dom senaste dagarna. Hur givande och roligt är det på en skala?

Igår bjöds jag med på motsvarande evenemang här i Sydamerika och jag kan lugnt meddela att det var totala motsatsen. Det var givande och roligt. Jag dansade säkert i två timmar med "födelsedagsbarnet" nyss fyllda 54 år. Allting här är så spontant och accepterat, jag älskar det! För varje dag som går inser jag att jag aldrig kommer vara helt nöjd i Sverige igen...

En liten filmsnutt från början av kvällen, senare var golvet fullt av skrattande dansande lustiga par!

Kärlek till livet, kärlek till allt, kärlek till alla

- till dig & mig också.

Att kunna ta sig fram och tillbaka själv i en helt främmande stad

på andra sidan jorden är en speciell känsla ska jag säga er.

Att kunna småprata med taxichauffören grindvakterna och grannarna

när man kommer hem på kvällen... Det ni!

För varje dag som går blir det lättare att prata. Det är nog det som är det bästa av allt. Utan att jag måste anstänga mig allt för mycket lyckas jag förmedla det jag vill. Kan ni tänka er hur det känns? Den där oändliga värmen som sprider sig i hela kroppen när en vilt främmande människa på andra sidan jorden förstår vad du säger och till och med berömmer dig för att du kan? Det är helt obeskrivligt fantastiskt faktiskt! Jag kan leva en hel dag på en enda komplimang... Hihi.

Snabbt in med armen, sådär väldigt snabbt att jag inte ens hinner tänka. Det är bäst så. Och så plötsligt slås den där isande, köldbitande otäckt kalla vattenstrålen mot badrumsgolvet och ättrigt småstänker på hela min kropp. Gåshud på nolltid. Gåshus överallt. Hemskt.

Ja ni mina vänner, det är mycket riktigt dom första sekunderna i duschen jag just tappert försökt beskriva. Här i mitt område använder dom inte varmt vatten, det finns helt enkelt inte varmvatten i kranen. Jag är van vid värme så att det nästan hettar i huden när jag duschar, men här är det totala motsatsen. Här biter det i huden pga. kylan...

Vänder mig om, sträcker in huvudet under strålen och omedelbart isar det i varje cell där uppe. Småstänker gör det förstår också på resten av kroppen som för övrigt befinner sig så långt bort från strålen som det bara går. Jag vrider av vattnet och schamponernar desperat håret så fort jag bara kan, vrider på vattnet och försöker verkligen bara blöta håret... Men omöjligt, jag måste ju tvätta hela kroppen?

Ett, två, tre, nu gör jag det! Ett steg och dom isande strålarna rinner längs hela kroppen samtidigt som jag tänker "jag kan, det är lugnt, det går bra, det ÄR varmt". Men nej, det är inte varmt och därför funkar det inte ens att försöka lura hjärnan. Det är så sjukt djävulskt kallt att jag inte ens kan andas. Det är så sjukt djävulskt kallt att jag som alltid älskat att duscha plötsligt hatar det mest av allt i hela världen. Det är bara så sjukt djävulskt kallt.

Men som tur är har jag kommit på ett knep, eller flera faktiskt. 1. På morgonen är det alltid "lite varmare", bara isande ungefär. Jag kan åtsminstone andas. Om jag inte minns fel så är väl det ett plus om man vill överleva? Så därför föredrar jag morgonduschande. 2. Om jag först tar mig ett uppfriskande dopp i poolen (som inte heller är uppvärmd) så har min kropp redan anpassat sig lite åtminstone till kylan och jag upplever inte alls samma chocktillstånd eftersom att det redan skett i poolen. 3. Om jag av någon okänd otäck anledning måste duscha mitt på dagen kan jag alltid använda min hårfön till att tina upp fötter/händer osv. Visst är jag smart? Briljanta idéer om jag får säga det själv! Eller snarare överlevnadsinstinkter kanske...

Och det värsta av allt är att min familj inte alls tycker att det är kallt. Hur i hela fridens namn kan man inte tycka att kallt vatten är kallt? Undrar om jag någonsin kommer vänja mig... Antagligen inte. Eller möjligtvis lagom tills det är dags att lämna stället. Kanske.

Nej men det enda som verkligen är jobbigt med att vara här är just duschandet. En sak jag definitivt kommer uppskatta, som jag verkligen tog för given innan jag åkte, är att det hemma finns varmt härligt ångande vatten. Jag önskar ganska mycket att det plötsligt blev populärt att stinka, ha fett hår, vara smutsig och svettig. Och efter att ni läst det här borde faktiskt ni också tycka det, om det finns den minsta lilla gnutta medlidande i era hjärtan...

Okej nu låter det som att jag lider som aldrig förr här borta men riktigt så är det inte. Förutom duschandet är det fortfarande helt fantastiskt givande och spännande, ha det i baktanke också!

Ps. Gissa vad som står på tur? Min favoritsyssla - duschandet! Buena suerte Lisa... Ds.