När vi 7 utbytesstudenter som skulle till Popayán kom fram kom fanns det först ingen på flygplatsen. Förresten så vet jag inte om man kan kalla det flygplats direkt… Det var ett litet utrymme med det mest grundläggande sakerna, inte alls speciellt modernt osv. Men faktiskt så var det en del av hela grejen, det var så annorlunda!

Efter ett tag sprang ett par ungdomar med gröna AFStröjor och en flagga där det stod ”Bienvenidos a Popayán” in på flygplatsen och kramade oss och skrattade högljutt. Jag har nog aldrig riktigt känt mig så hemma som då, det var som att jag äntligen visste att det var hit jag ville.

Men i alla fall, här kommer en liten video på några av de första sekunderna i Popayán! Strunta i kvalitén...

Det har varit 3 väldigt fullsmockade och händelserika dagar med både svett och glädje. Med detta menar jag alla armhävningar vi blev straffade med av Juan, han som höll i ankomstlägret, om vi pratade något annat språk än engelska...  Knasigt. Det blev en hel del armhävningar.

Vi har bl.a sysslat med massor av olika aktiviteter som allvarligt snack om vad som är tillåtet, lekt helkonstiga men roliga lekar, ätit colombiansk mat, varit på sightseeing i staden, besökt bergen, gjort egna colombianska tidningar och sist men inte minst blivit jättegoda vänner. Det känns sorgligt att lämna alla om jag ska vara ärlig...

Men det är ingen idé att haka upp sig på hejdån, många sådana kommer jag bli tvungen att "facea" den kommande tiden. Istället borde jag fokusera på allt det underbara som finns runt mig. Så okej Lisa, det är den nya dealen!

Bogotá är verkligen en enorm stad med allt man kan tänka sig. Känslan när man ser en affär som finns i Sverige är så himla speciell, tänk vad globalt vi lever egentligen. Det som jag upplever jobbigt och hjärtskärande är när ett litet, smutsigt, gulligt och undernärt barn med smärta i blicken kommer fram till en och ber om comida eller dinero... Det gör så ont att veta att över hälften av världens befolkning inte har tillgång till så mycket mat, pengar, kärlek och vatten de skulle behöva för att leva ett åtminstone okej bra liv.

Det är dags för ändring på det, tycker ni inte? Det tycker jag.

Känslan av att få ta av sig skorna, vilken frihet. Sitter för tillfället i en helt OK skön fåtölj med benen i kors och datorn vilandes i knät på hotellet Alamedo. Jag och Sabina, tjejen jag åker med som också ska till Colombia och är från Stockholm, har precis ätit en riktigt god hotellfrukost. Eftersom att vi har gratis tillgång till internet här tänkte jag passa på att uppdatera läget lite.

Vi kom fram igår en aning trötta och möttes av fuktigare och varmare luft när vi gick ut från plygplatsen än den luft vi lämnat bakom oss i Sverige. Spanska talades överallt, människor skrattade och pratade, virrade runt på flygplatsen och pratade i mobiltelefoner. Det var med andra ord precis som på Arlanda förutom att svenskan hade ersatts med världens finaste språk. Inte helt fel!

En aning missförstånd uppstod men så småningom hamnade vi utanför det rätta hotellet. Väl här inne fick vi reda på att en person stod på flygplatsen och väntade på oss fortfarande... Trots att vi hade kollat febrilt runt oss när vi kommit av planet lyckades vi inte se någon skylt med hotellets namn eller våra namn. Väldigt mystiskt kan jag tycka. Men som sagt så löste det sig tillslut och vi fick våra nycklar och begav oss i i vårt väldigt mysiga och stilrena rum.

Det var längesen jag sov så gott som jag gjorde i natt. All energi som går åt till att försöka lyckas förstå vad dom säger, hitta rätt, skärpa till sig och vara någorlunda vuxen tär faktiskt på en. Jag hoppas att jag lyckas sova åtminstone ett par timmar på den 10,5 h långa flygresan som väntar... Klockan 15 i eftermiddag smäller det, då fortsätter resan till vårt nästan slutgiltiga mål. Bogotá, huvudstaden i Colombia.

Väl framme i Bogotá kommer vi att spendera 3 dagar tillsammans med utbytesstudenter från andra länder som också åker med AFS, organisationen vi åker med. Det ska bli så sjukt kul att äntligen få träffa alla som vi redan haft åtminstone lite kontakt med!

Det är som att allting är så ovisst och nästan läskigt spännande men samtidigt känner jag mig otroligt trygg. En väldigt speciell känsla jag inte riktigt lyckas sätta ord på... Livslusten är på topp, det är i alla fall en sak som är säker!

Nej nu antar jag att det är dags för mig att ta på mig skorna igen för att vandra vidare på min nystartade häftiga resa mot slutdestinationen Popayán. Måste bara hinna berätta en sak till... Det är så himla underbart att sitta här och både höra människor prata spanska, ha spansk musik strömmandes ur högtalarna och faktiskt så uppskattar jag till och med att TV:n står på, för till och med där får jag chansen att höra spanska. Underbart!

Jag önskar verkligen att ni kunde uppleva det på samma sätt som jag gör...

Hejdå mina älsklingar, inte så att jag inte kommer sakna er... Vi ses om ett år!
Love you ♥

Kan ni fatta?
Det är idag jag reser.
Det är idag mina fötter lämnar svensk mark.
Det är idag äventyret börjar.
Det är idag.

Av någon konstig anledning känner jag mig inte alls särskilt nervös. Antagligen kommer den känslan senare, på flygplatsen eller så. På sätt och vis känns det skönt att slippa plågas av dom där virriga fjärilarna i magen men samtidigt väldigt konstigt och fel. Är det inte meningen att man ska känna nervositet inför något sådant här?

Kanske är det så att jag inte känner något behov av att vara nervös? Ja, så måste det vara. Jag vet att världens mest fantastiska och underbara människor väntar med öppna och kärleksfulla armar på just mig. Dom väntar och längtar efter mig. Känslan... Obeskrivlig.

Ta nu hand om er mina underbara svenska vänner, släktingar och familj. Det känns lika bra att redan nu informera er om att jag kanske inte kommer kunna hålla så extremt mycket enskild kontakt med var och en. Om ni vill följa mitt liv där borta i det exotiska Sydamerika får ni helt enkelt läsa här! Kanske kommer jag inte heller lyckas uppdatera så regelbundet men jag lovar att jag ska göra mitt yttersta i alla fall.

Jag vill kunna njuta av mitt år där borta, inte leva något slags dubbelliv. Sverige finns kvar och det gör faktiskt dom människor som verkligen betyder något också. Och så en till sak: jag finns faktiskt också kvar. Det är bara det att jag inte kommer le mot dig varje dag, sitta bredvid dig i skolan, heja lite knasigt, cykla fram och tillbaka, prata tills du inte orkar lyssna, sjunga falskt och fantastiskt fint tills du får skavsår i öronen, vara sådär positiv när det är dags för idrott ute i spöregnet, kramas och gosas osv. Jag behöver en rejäl paus från allt det där som innefattar mitt vardagliga svenska liv. Och en rejäl paus är precis vad som komma skall!

Så som sagt; detta är mitt år som jag verkligen vill ta vara på.
Gör det ni också vetja mina fina vänner så lovar jag att vi ses snart igen.

Låt äventyret börja, I'm on it!

Kan det vara så att detta är anledningen till att jag vaknar kl. 5 och omöjligt kan somna om?

Mitt motto lyder ungefär såhär "gör man något ska man göra det ordentligt" och nu lever jag definitivt upp till det kan man säga. Att flytta ca 1000 mil är kanske inte det minsta beslutet i livet direkt?

Den där känslan av att veta att man inte kommer somna i sin egen säng på sisådär ett år, är det något ni är bekanta med? Inte är jag det i alla fall... Inte alls. Det längsta jag varit borta från antingen min familj eller mitt hem är antagligen med mormor och morfar seglandes i ungefär två veckor, högst. Man skulle enkelt kunna säga att jag inte är typen som åker iväg med mina vänners familjer utan av någon anlednin gär det alltid dom som följer med oss. Därav är jag inte så van med det där att vara utan min familj... Men nu gör jag det plötsligt.
Nu gör jag det.

Idag slog det mig, det där ballaste svaret jag borde tänkt på för länge sedan. Det där svaret jag skulle ge alla barnsligt nyfikna blickar, det där svaret som är svaret på allt. Svaret på varför jag inte åker till Spanien som ligger närmare eller det mer "traditionella" eller mainstream USA? Men hörni, det är ju självklart att jag inte gör det. Varför skulle en galning som jag välja ett normalt resmål? Och så en sak till, den där balla saken faktiskt. Jag har ju åkt tåg till Helsingborg! Har man gjort det så ska man väl kunna ta sig till andra sidan jorden utan minsta problem. Eller vad säger ni?

Jag vet att det är rätt, det här jag bestämt mig för.
Jag känner det i hela kroppen, i varje cell, från topp till tå.
Jag vet att det utan tvekan kommer att gå.