Det kändes ändå ganska konstigt att gå till skolan med vetskapen om att jag inte skulle återvända som "la sueca" någonsin, sitta där och lyssna på lärarna, äta mina frukter på rasterna, prata med alla kompisar och längta tills 13.40 när klockan äntligen ringde och alla praktiskt taget sprang därifrån. 

Jag måste ändå säga att det har varit en otroligt lärorik och intressant tid i skolan. Många nya saker tar jag med mig hem till Sverige igen. I ärlighetens namn så har det inte varit en dans på rosor direkt men det var definitivt värt det. Tack så jättemycket allihopa som gjort mitt colombianska skolår helt OK ändå. 
 

En av dom svåraste sakerna i livet måste vara att ta avsked av varandra... Eller vad säger ni? Det gör sådär ont i bröstet att man inte vet vart man ska ta vägen. Fast samtidigt har jag kommit på en ganska tänkvärd sak. Om avskeden inte alls smärtar det minsta betyder det väl att man inte uppskattat tiden, momenten, allt man varit med om? Man gråter väl för att det är värt det? Man gråter väl för att man djupt inuti känner att det behövs? Man gråter väl av tacksamhet och lycka? Man gråter väl för att det känns så otroligt rätt och vackert att allt det fina inte kan få plats inuti kroppen? Så gråter jag ibland i alla fall. 

Idag fixade AFS en liten avskedsmiddag för oss som kom hit tillsammans den 6:e augusti förra året. Värdfamiljerna, utbytesstudenterna, volontärerna från organisationen, dom som jobbar där m.fl medverkade. Det var så känslosamt att jag helt enkelt inte kunde hålla tårarna inne. 

Varje student fick ett par minuter att prata, tacka, visa sin uppskattning och säga det var och en ville helt enkelt men jag kunde inte. Omöjligt. Jag blev tvungen att gå till toaletten och gråta ur mig tårarna som brände innanför ögonlocken. När jag äntligen samlat mig igen lyckades jag klämma ur mig ett par ord, det som hjärtat ville säga. "Det är inte det att jag gråter på grund av sorg, jag gråter för all tacksamhet jag känner" var ungefär sammanfattningen av vad jag sa... 

Jag sjöng även två sånger jag ville dela med mig, "I will always love you" och "Hallelujah". Det kändes så himla rätt att sätta mig där framför mina älskade vänner med gitarren i famnen och sjunga direkt från hjärtat, dela med mig all samlad kärlek jag bär där inne.

Min underbara familj gav mig även en liten present, en "chiva" som är ett slags tokigt typiskt fordon här i Colombia (fast en miniatyr såklart) med massa små papperslappar med fina/galna minnen från året. Det var det finaste med hela kvällen. Jag blev så fantastiskt glad, helt fylld av en sprudlande glädje. 

Moment som dessa är sådana man inte lätt glömmer. Jag kommer föralltid bära med mig den där underligt smärtande lyckan jag så sant kände i hela kroppen...

Tacksamhet är nog en av dom finaste formerna av kärlek som finns. 

Idag besökte jag världens gulligaste klass. En kompis till mig lär ut engelska under helgerna och bad mig vara med under någon timme för att sjunga ett par sånger, prata med eleverna, berätta lite om Sverige och svara på deras frågor. 
Det var helt underbart att besöka dom! Det blev superuppskattat verkligen, så uppskattat att dom vill att jag kommer tillbaka om en vecka igen så att dom kan ta med sig typisk colombiansk mat och andra saker... Hur sött är inte det? Dom gav mig även chokladbitar och andra små godsaker som för att visa sin uppskattning. Jag visste inte vad jag skulle säga. 

När jag åkte därifrån var jag fylld av en sådan där livsglädje man inte varje dag vaknar upp med. Jag kände mig väldigt tacksam och samtidigt uppskattad, en helt fantastisk känsla fyllde mig helt enkelt. 

Här kommer några bilder: 

Nu har DU möjlighet att öppna dörrarna för världen!
Den 16 augusti kommer 70 förväntansfulla gymnasieungdomar från 23 länder

från hela världenför att bo i Sverige under 10 månader. 

Och vet du vad? Du har chans att bli värdfamilj.
Ansök redan idag! Hör av dig till mig eller direkt till AFS.
Kontoret når du på 08-406 00 00 eller maila info@afs.se.
Det är en av dom häftigaste upplevelserna du kan vara med om, jag lovar.

Man utvecklas så otroligt mycket som människa.

Gå inte miste om det!

Som rubriken säger: 1 månad...

Mina vänner det fattas endast 1 liten månad innan AFSprogrammet slutar. I ärlighetens namn är jag fylld av väldigt blandade känslor. Det är som att jag faktiskt känner att jag behöver åka tillbaka till Sverige igen, träffa alla viktiga personer jag tycker om, fortsätta framåt med mitt pluggande, helt enkelt återgå till det vanliga igen. Fast jag måste erkänna att det skär en aning i hjärtat på samma gång... Det kommer definitivt bli olidligt smärtsamt att lämna det liv jag byggt upp här i Sydamerika. 

Jag vet att jag alltid babblar på om att jag är så extremt tacksam för att jag lärt mig här, men det är ett tema som inte går att undvika. Vi fortsätter därför på det spåret, oavsett om ni vill det eller inte!

Dom månader jag befunnit mig här har gett mig så obeskrivligt mycket. Jag har växt som person något ofattbart, vilket jag verkligen uppskattar. Jag vet att jag kommer ha nytta och glädje av exakt allt som hänt här under resten av mina år på jorden. Jag är också helt säker på att jag innan jag kom hit höll på att förbereda mig inför just det jag idag lever. Jag känner det i hjärtat bara. 

En av mina högsta önskningar är att varje individ på jorden fick chansen att leva det jag upplevt, med andra ord; resa utomlands och upptäcka världen. Det finns så många fler vackra personer, språk, platser, energier och känslor än vad ni kan föreställa er. Jag är högst medveten om att jag inte sett i närheten av ens 3 % av allt som finns att upptäcka, men det jag sett har fått mig att inse att det är omöjligt, åtmninstone för mig, att endast leva på en enda plats på planeten. 

Tack är allt jag kan säga. Jag är öändligt tacksam. Tack för allt. Verkligen. 

På senaste tiden har jag börjat ägna mig åt lite pysslande såhär.

Måste träna inför mitt framtida liv som tågluffare/hippie/gatumusikant! 

Dessa är endast några få av alla saker jag tillverkat,

nästa steg är att bege mig till centrum för att försöka sälja litegrann. 

"Yo ser de Suecia. Necesitar regresar a mi país y no tener plata... Comprar por favor"