En okänd lärare kom till mitt klassrum och bad att få prata med mig. Jag reste mig lite tveksamt ur stolen och tänkte något i stil med "åh nej, vad har jag nu ställt till med?" men efter ett par sekunder visade det sig att det enda han ville var att jag skulle följa med till hans klass och berätta om klimatet i Sverige. Jag upprepar: det enda han ville. Enligt mig var det inte så lite så att säga, det kom som en chock. Skulle jag, Lisa Maria Dahlin, ställa mig framför en colombiansk klass och på spanska förklara allt som har med Sveriges klimat att göra? Jag som knappt vet ett fnatt...

Det hela slutade i alla fall med att jag stod där 2 min senare framför 7:ans elever som vid synen av mig reste sig ur sina stolar och hälsade goddag. Först när jag sa att dom kunde sätta sig gjorde dom det, ganska häftig känsla faktiskt. Jag började lite taffligt försöka beskriva i general det där annorlunda landet långt borta där det fanns snö. Reaktionen var WOW ungefär.

Dom första minutrarna satt alla knäpptysta där vid sina bänkar lyssnande och tittande på mig men efter sisådär 5 min hände det plötsligt något. ALLA började inse att jag var från ett annat land vilket ledde till tusentals frågor. Jag har nog aldrig svarat på så många frågor under 1 h, helt otroligt vad dom plötsligt undrade saker. Alla skrek i munnen på varandra, värre än en hönsgård skulle nog beskriva det hela bäst haha...

"Escuchenme, no puedo hablar si están gritando" var meningen jag mest använde mig av under denna timme tror jag. Jättesöta var dom verkligen, allihopa. Dom frågade mig allt mellan himmel och jord, om min skola i Sverige, min familj, maten, ekonomin, politiken, vägarna, språket etc. Men så ringde plötsligt klockan, det var dags att gå hem. Och jag säger er att det var första gången jag varit med om att barn inte velat gå hem från skolan. Förmodligen den första och sista.

Jag kände att det jag bidrog med verkligen uppskattades och den känslan tror jag faktiskt är oersättbar. Värmen som fanns där inne i mitt bröst, tanken på att jag kunde förgylla dessa barns tillvaro gjorde hela min dag. Detta fick mig även att tro lite mer på mig själv och min spanska... Jag har tro det eller ej tillräckligt mycket kunskap för att kunna stå framför en klass och spontant svara på frågor på spanska. Hur ballt är inte det?