Föreställ dig en underbart fin morgon, strålande sol, klarblå himmel och en sådan där perfekt temperatur att du varken fryser eller svettas. Du går ut genom dörren för att bege dig till skolan/jobbet/farmor etc. och fullkomligt njuter av hur fint och harmoniskt allting känns, den där känslan av allt älska livet följer sig som en skugga. Allt är fulländat. Föreställ dig en helt fantastisk dag helt enkelt.

En timme senare när du sitter där vid skolbänken/skrivbordet/farmors matbord hör du plötsligt hur det brutalt börjar slå på taket av regndroppar, eller bättre sagt, hagelkorn lika stora som din lillfingernagel. Det blir plötsligt svårt att prata med dina classmates/arbetskamrater/farmor som inte hör så värstans bra, i ärlighetens namn så hör du knappt din egen röst pga. oljudet.

När du sedan har befunnit dig klart på platsen och måste bege dig hemåt igen kollar du med skräck i blicken ut genom fönstret och ser att gatan utanför har förvandlats till en flod, palmernas blad nu hänger trötta neråt, personerna som förut så glatt skuttade runt på gatorna har krypit ihop under filtar inne i husen och bilarna kämpar sig fram i vattenmassorna, så är lusten att halvspringa dom där 800 meterna till ditt hus plötsligt inte lika stor längre.

Det är sjukt hur klimatet här växlar. Ena sekunden är det finaste vädret nånsin för att i nästa bjuda på det sämsta. Inte regnar det lite heller. Det är massivt, tungt, brutalt, läskigt nästan. Fast åh så mysigt det är att sova och höra det regelbundna smattrandet mot taket. En sak som är säker är att man i alla fall inte hinner tröttna på vädret här!