Om exakt 3 månader slutar AFSprogrammet vilket innebär att dom allra flesta av mina vänner beger sig till sina hemländer igen. Bara genom att tänka på det blir jag en aning ledsen... Eller jag vet inte om det är ledsamhet, tacksamhet, lycka, vemod eller lite av allting  på en gång? Det är svårt, jag känner mig kluven.

Självklart kommer det bli underbart att träffa alla nära och kära där hemma igen men samtidigt vet jag hur ont det kommer göra att lämna allt jag levt det passerade året. Hemma finns alltid kvar, oavsett vad som händer, men vet vet när jag kommer få chansen att åka tillbaka hit igen på riktigt? Semester är inte samma sak som att faktiskt leva i ett land. 

Dock är jag väldigt glad då jag fått chansen att stanna här 6 veckor längre. Jag åker hem först den 28 juli. Det allra roligaste är att min svenska mamma kommer hit dom 2 sista veckorna jag är här. Jag har redan börjat planera hennes professionella sightseeing (allting måste vara förberett i minsta detalj med tanke på att hon måste uppleva allt jag upplevt under ett helt år... Hur ska jag lyckas med det egentligen?)

Min högsta önskan under tiden jag blir kvar här själv är att kunna åka tillbaka till Amazonas. Jag hoppas verkligen att jag får chansen... Varje dag drömmer jag om att komma tillbaka, jag har nog aldrig varit så ivrig att vilja åka någonstans som jag just nu är. Jag vill göra något för människorna som lever där. Jag vill kunna hjälpa dom på något sätt och samtidit lära mig mig om deras spännande kulturer och levandssätt. Jag ska göra allt jag kan för att återvända dit! 

Det jag i nuläget gör är att försöka njuta av varje liten detalj i vardagen för att minnas denna upplevelse på bästa möjliga sätt. Vips kommer tiden ha runnit ut utan att jag ens lagt märke till det och jag sitter där hemma i JENSEN Gymnasium Västerås med sjuttioniomiljoner arbeten (fast det gillar jag ju också tro det eller ej, känner att jag inte alls anstränger mig här) igen, så det är verkligen viktigt att jag ser det som händer här och nu. 

Igår tog jag mig en sväng till Carrefour, motsvarande Maxi, för att införskaffa lite mjölk till frukost men icke kom jag därifrån med någon mjölk heller. Nu ska jag inte överdriva och säga att det ser ut såhär i varje hörn av alla affärer men jag blev bara tvungen att ta ett kort för att minnas synen... Chocken jag fick när jag svängde in på mjölkproduktavdelningen och möttes av dessa extremt utrensade hyllor var något av en engångsupplevelse (hoppas jag åtminstone). Nu tror jag att vi alla vill att landskrisen slutar så snart som möjligt, det börjar bli långdraget. 

Skolorna hålls fortfarande stängda vilket har lett till att jag faktiskt känner mig en aning uttråkad (trodde aldrig att jag praktiskt taget skulle sakna Champagnat efter ca tre dagar)... Dom politiska makterna och jordbrukarna kommer tyvärr inte överrens om något alls. "El paro" som det kallas på spanska fortsätter ofändrad, förutom att det blir värre för varje dag. 

Nu rekommenderar dom oss från AFS i Popayán att inte gå ut ensamma på gatorna då manifestationer samt protester av olika slag ständigt hålls. Det är poliser nästan överallt pga. våldsamheter osv. Det är helt enkelt inte säkert, speciellt inte för utländska personer... Nu ser invånarna chansen att påverka allt vad samhälle kallas och klagar pga. dom höga priserna på exempelvis bensin, matvaror, energi samt vatten. I den delen av landet där jag bor betalar man tydligen mer för allt detta än i dom andra delarna av landet. Dessutom är denna delen en av dom allra fattigaste... Jag förstår verkligen att dom "tar chansen" att förhoppningsvis kunna påverka nu. Upprorsdags.

Och till råga på allt nu mitt i all uppståndelse så dör Chávez, Venezuelas president, också. Santos (Colombias president) ser sin chans att slippa undan den extremt obekväma och olösliga situationen i sitt eget land och glider enkelt in på andra spår - pratandes om hans mer eller mindre fiendes död istället. Jag tror ärligt att detta kommer bli en faktor till förlängt missöde i Colombia... Istället för att beklaga hans död bör han ärligt fokusera på vad som faktiskt fortfarande måste förändras. Att Chávez har dött är redan del av det förflutna och det finns inget att göra åt det. Varför inte ta tag i det nödvändiga? Varför dra ut på det läskiga? Vakna upp och se verkligheten Santos, det är dags för dig att behandla ditt folk rättvist. 

Idag är det ingen skola för min del, inte för dom flesta av skolbarn/ungdomarna heller i landet. Den viktigaste vägen i hela Sydamerika är avspärrad mellan Popayán och Cali pga. att bönderna på landsbygden protesterar. Dom känner inte att allt tungt arbete dom gör för att odla kaffe blir tillräckligt uppskattat och tjänar inte den mängd pengar dom behöver... Detta har lett till att all export samt import till min stad ej fungerar, man kan varken komma in eller ut. 

I nuläget finns ingen besin, det man renar vattnet med tar slut, maten kommer hit i flyg och sjukhusen är utan syre. En gravid kvinna behövde verkligen åka och föda i Cali men dom lät henne inte passera i ambulansen och hon dog med barnet i magen... Detta gjorde stor uppståndelse i landet och presidenten blev tvungen att åka dit och "förhandla" med bönderna vilket åtminstone ledde till att dom låter ambulanser (men endast ambulanser) passera nu. 

Det som är lite skrämmande är att gerillan ser sin chans att sätta sig emot regeringen och går nu in i det hela med sina vapen och läskiga tankar. Det sägs att dom huggit av en bondes hand, att det blir våldsammare varje dag och att dom i värsta fall, om man ej finner en lösning på situationen inom en snart framtid, kommer ta kål på bönderna helt enkelt... Men vem vet om det är sant eller inte? Det sägs även på radio att männen från gerillan har förgiftat vattnet men i ärlighetens namn tror jag bara att dom vill skrämma upp oss mer och hittar på vilken dålig lögn som helst för att lyckas. Jag hoppas åtminstone att det är så. 

Igår sas det att vattnet skulle stängas av, men det hände inte. Vem vet när det blir så... Kanske idag, kanske imorgon, kanske nästa månad? Grejen är den att Popayán är extremt beroende av Cali, vi är som instängda här utan det vi behöver för att samhället ska kunna fungera. Nästan allt importeras därifrån och om det fortsätter såhär länge kan situationen blir relativt komplicerad. 

Just nu är det lugnt, inget att oroa sig för egentligen. Det är bara det att när colombianerna börjar bli uppskrämda känner jag mig inte särskilt trygg... Dock är det ingen idé att oroa sig i förtid. Jag mår super som alltid och är övertygad om att AFS flyttar oss om situationen skulle kräva det. Jag vet att jag kommer kunna åka iväg från allt som det skulle behövas men det som bekymrar mig är att colombianerna inte har samma möjligheter... Om jag ska vara ärlig är jag mer oroad för dom som är här och måste stanna oavsett vad som händer. Jag vet att jag och alla mina vänner från andra länder är i trygga, väldigt trygga händer. 

Lorenzo (italienare, också AFSutbytesstudent) och hans familj bjöd med mig till en närliggande stad som heter Cali för att se en helt fantastiskt cool världskänd salsashow, Delirio. Vi åkte på fredagen den 22:a och sov över i pappans systers lägenhet tills lördagen den 23:e. Klimatet i staden är extremt varmt och fuktigt, mitt på dagen är det nästan omöjligt att andas (okej inte direkt, men det är ansträngande) medan det på kvällen blir en helt underbart behaglig temperatur. Staden är mycket större än den jag bor i, mer utvecklad och modern. Superfin! 

På vägen dit stannade vi till vid ett shoppingcenter och drack juice, kollade på kläder och fick oss en guidad tur av Lorenzos colombianska härliga pappa. Bilresan tog ca 5 h med alla stopp vi gjorde och under hela tiden berättade pappan för mig om olika intressanta saker, blev en vis ung kvinna under den helgen tror jag... 

På kvällen gick vi till platsen där showen skulle äga rum och satte oss vid ett bord nära scenen för att kunna se perfekt. När föreställningen startade kl. 9 var jag en aning sömnig men så fort dom första medverkarna dansade ut på scenen vaknade jag till liv. Om jag innan tyckte att dom "normala" dansarna på klubbar etc rörde sig mycket hade jag helt fel. Det var helt otroligt hur snabbt, skickligt och elegant dom rörde sig. Har aldrig i hela mitt liv sett något liknande! 

Denna show åker runt i olika länder och visar upp sig och om ni får chansen måste ni definitivt åka och ta del av all härlighet, det är en engångsupplevelse. Lovar. Här kommer lite bilder från showen och på mig, Lorenzo, mamman pappan och syrran. Jag är så lycklig över att ha få uppleva det jag upplevde! Tusen tack till familjen. 

I am writing this in English just to make sure that the person I am writing about is going understand if she somehow would discover this someday... Tihi.

I have to say that I have learnt indescribably many things during the stay in this amazing country. But something, the most important thing that I discovered is that you sincerely find true friends in every corner of this planet if you are open to it. The language you speak, the nationality, the skin color, the eye color, the background, these things do not stop you from loving another person. Believe me, I know.

I got the chance to get to know one of the most beautiful girls in the world, Soraya from Germany. We did not have all the time in the world to get to know each other but the time we spent together was simply amazing. I am so indescribably happy that I met her, she feels like a sister to me. She was unfortunately just going to stay here 6 months and left the 4th of February... The night before she left I wrote her a letter and I just could not help but start crying. I was not crying becuase of sadness, it was more some kind of crying becuase I love her so much. Really much.

I just want to say that I wish her a great time until we see each other again, because I am completely sure of that we are going to meet. It does not matter where, I just know that I need more time with her. I also want to thank her for her fantastic and true friendship, I appreciate everything that has to do with her. A whole lot.

"Distance means so little when someone means so much"

I am forever keeping you here with me, in my heart.

Jahapp, då var det bara att inse faktumet att 6 hela månader i Colombia redan passerat. Som tiden springer iväg... Ibland undar jag om jag verkligen uppskattar varje litet ögonblick så mycket som jag borde, om jag verkligen lever här och nu? Men vad är egentligen uppskattning då? Går det att känna och visa sin uppskattning på olika sätt? Genom ett leende, en kram, en varm känsla inuti eller genom att dela med sig av den till andra genom ord? Jag tror att det finns oräkneligt många sätt att känna tacksamhet och jag bestämmer härmed att jag alltid känner att jag uppskattar det som händer mig, på olika sätt.

På Midstay (träff efter halva året som ni antagligen förstår på namnet) pratade vi om problem som uppstått i skolan, med AFS, familjen och vad vi generellt sätt tyckte varit svårt i Colombia. Det var riktigt bra att dom gav oss chansen att höra vad dom andra varit med om, hur dom sett på situationer osv. Något jag insåg var att jag knappt haft ett enda problem... Det som varit svårast för mig att anpassa mig till har varit matvanorna, vilket inte är någonting i jämförelse med vad mina vänner "genomlidit". Vissa av dom har blivit tvugna att byta värdfamilj 3 ggr pga. många olika anledningar. Så jag tänker att bara det att jag känner mig supervälkommen hos min familj är väl något att visa uppskattning och glädje för?

Vi befann oss på ett lantställe med pool och en superfin trädgård, biljard, pingis etc. ca 3 h utanför huvudstaden Bogotá. För att komma dit åkte vi först minibuss till Cali i ca 2 h, en stad som är rätt nära Popayán, för att sedan flyga därifrån till Bogotá. Från Bogotá åkte vi ytterligare buss i ca 3 h. Det var en relativt lång resa men det var det värt för stället vi kom till var riktigt fint med perfekt klimat och jättetrevlig personal.

En av dagarna red vi i naturen, det var nog det bästa med hela resan. Jag kände mig verkligen levande! Vi badade även mycket i poolen, solade och njöt helt enkelt. Jag måste säga att vi är ett härligt AFS-gäng, vi kommer bra överens och har superkul tillsammans. Vissa av dom kommer jag definitivt hålla kontakt med hela livet, det är jag övertygad om.

Tyvärr har jag inga bilder från "långhelgen"... Jag tog helt enkelt inte med min kamera och tänkte inte på att ta kort med telefonen smart som jag är. Men men, det finns ju inte så mycket att göra åt det nu. Det var i alla fall en fantastisk helg med mycket roliga och nödvändiga aktiviteter. Nästa gång vi ses allihopa blir antagligen när det är dags för hemresan... Sorligt men sant.

Tack AFS för att ni alltid finns där för oss. Ni gör verkligen ert jobb med kärlek, det märks och uppskattas!