På stationen i Popayán, väntandes på bussen

Framme i byn Coconuco

Centrum i byn

    
I ett lerbad, det sägs att denna plats är helig och att vattnet kan bota många sjukdomar...

En dag fick jag ett meddelande på Facebook. Det var en kille som undrade om jag inte kunde hjälpa till att sjunga i en bar/restaurang. Efter många timmars tragglande lyckades vi tillslut med våra 10 låtar på engelska, spanska och svenska och begav oss till den berömda platsen. Där väntade mina vänner, däribland många från AFS, vilket verkligen gjorde mig glad! Det blev väldigt uppskattat och slutade med att jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig sjunga i ett annat café längre fram. Självklart tackade jag glatt ja, så nu har jag något pirrigt att se fram emot!

Sittandes där i bussen på väg till skolan jag ska tillbringa ett helt år i, wow säger jag bara. Känslan var en blandning av glädje, stress, ovisshet, spänning och längtan. Så plötsligt gick vi där, min syster och jag, på gatan utanför skolan med dom andra eleverna i olika åldrar. Alla hade sin uniform, alla utom jag.

Man kan verkligen säga att jag kände mig annorlunda. Inte hade jag uniformen, inte hade jag svart hår, mörk hud eller bruna ögon, inte skorna och sist men inte minst språkkunskaperna... Jag har nog aldrig tidigare känt mig så svensk som i den där stunden när jag för första gången gick in i skolan när andra elever faktiskt också var där.

Det hela började med 30 min väntan. Jag och Evelyn gick runt till olika ställen för att fråga om dom möjligtvis visste vilken klass jag skulle börja i, men ingen hade någon som helst aning för mannen som hade koll på det hade inte kommit till skolan än. Vi satte oss och väntade i ett av rummen tillsammans med massa andra personer och efter vad som kändes som en evighet anlände mannen och visade oss till mitt klassrum.

Känslan när Evelyn vände sig mot mig och sa något i stil med "lycka till nu Lisa, det kommer gå superbra. Vi ses när du slutat, okej?" och kramade mig hårt och länge... Den känslan finns föralltid med mig. Så stod jag där med läraren utanför den vita aningen gamla dörren omringad av colombianska elever.

Första steget in, andra, tredje, fjärde... Och plötsligt var det som att jag var sista tårtbiten alla ville sätta tänderna i. Alla mina klasskompisar stod där framför mig, frågade mig saker i munnen på varandra, studerade mig nyfiket och log som aldrig förr. Det var en magisk känsla ska jag säga er. Jag har aldrig någonsin känt mig så välkomnad som jag gjorde i den studen i hela mitt liv.

Klockan 08.00 ringde klockan och alla intog sina platser. Vår lärare (som för övrigt inte kan vara mycket äldre än oss) började prata om skolan osv. Och vet ni vad? Det otroliga var att jag förstod. Jag förstod vad han sa! Vi gjorde lite "startaktiviteter", övningar och pratade i grupper och efter ungefär 1 h gick vi tillsammans till skolans aula där 5 andra klasser också befann sig.

Jag var den första i min klass led, vilket även innebar att jag var den första att gå in i aulan och tro mig när jag säger er att jag aldrig i hela mitt liv känt mig så uttittad som då. 350 par ögon klistrade på sig, det är en speciell känsla. Dom "betydande" personerna från skolan började prata när uppståndelsen lagt sig och vi intagit våra platser. Dom berättade lite om vad året skulle innebära, förväntningar på oss elever, relationen till gud (min skola är väldigt katolsk, har tom en liten kyrka), glädjen av att vara tillbaka osv.

"Och detta år har vi nöjet att lära känna en svenska, Lisa Dahlin, som är här som utbytesstudent. Kan du vara snäll och ställa dig upp?" Och ja, vad skulle jag göra? Där reste jag mig upp i mitten av aulan med allas blickar vända mot mig. Och förlåt jag ändrar mig, det var NU jag kände mig sådär enormt uttittad som aldrig förr. Det var brutalt men samtidigt gillade jag det. Jag kände mig bekväm, det var inga dömande blickar dom gav mig. Det var mer nyfikna, beundrande och förväntansfulla. Kvinnan fortsatte hälsa mig välkommen och innan jag satte mig ner igen och fick sjudande applåder lyckades jag åtminstone få fram ett "muchas gracias señora", tack och lov...

Bredvid mig under mötet i aulan satt en kille från en annan klass men grejen var att han inte direkt var närvarande. Han satt och sov (om du läser det här mormor kan jag säga dig att han såg ut precis som dig när du sover framför TV:n). Vid ett tillfälle var alla tvugna att ställa sig upp och sjunga och hans kompisar försökte despertat väcka honom. Undra vad han hade gjort kvällen innan?

En tjej från min klass satt och "klappade/kliade" mitt hår genom hela tiden i aulan. Hon verkar vara en helt underbar person, hoppas att vi blir riktigt bra vänner. Hon bor dessutom nära mig! Det mindre bra var att hon tyckte att jag måste träffa en av hennes kompisar som tydligen är jättesnygg. Jag är redan trött på allt som har med killar att göra... Så nej tack.

Rasten var fullsmockad. Det var  jobbigare att ha rast än att sitta inne i klassrummet vid bänken och lyssna på läraren. Alla ville ha min uppmärksamhet, alla. Små barn till personer i min ålder inklusive lärarna. ALLA pratade med mig HELA tiden. Undrar hur många gånger jag sagt att jag heter Lisa och kommer från Sverige osv på svenska idag? Ingen aning, har tappat räkningen.

Jag höll minst 10 olika barn i handen, pratade med säkert 50 olika personer och skrattade mig genom hela dagen. Det var underbart, kaotiskt och så annorlunda. Jag kände mig så otroligt uppskattad! När det var dags att gå hem väntade två alldeles för söta flickor utanför mitt klassrum för att ge mig ett brev där dom hade gjort sitt yttersta för att skriva på engelska att dom tyckte om mig och att det var så kul att dom fick chansen att träffa mig. Eller något i den stilen i alla fall... Det var så jag förstod det hela.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att det inte kunde ha blivit bättre. Om en utbytesstudent kommer till en skola i Sverige och ska försöka passa in måste han eller hon göra allt i sin makt för att lyckas men här krävs det inte mer än att vara svensk... Det är helt fantastiskt att se att det finns folk i andra länder som faktiskt är öppna, välkomande och nyfikna. Dags att ta efter det beteendet kan jag tycka! Eller vad säger ni mina kära vänner?

"Åh nej, fyller jag år nu igen? Dags att bjuda släkten på kalas..." Så sitter alla där vid bordet och äter tårtan och pratar om hur vädret varit dom senaste dagarna. Hur givande och roligt är det på en skala?

Igår bjöds jag med på motsvarande evenemang här i Sydamerika och jag kan lugnt meddela att det var totala motsatsen. Det var givande och roligt. Jag dansade säkert i två timmar med "födelsedagsbarnet" nyss fyllda 54 år. Allting här är så spontant och accepterat, jag älskar det! För varje dag som går inser jag att jag aldrig kommer vara helt nöjd i Sverige igen...

En liten filmsnutt från början av kvällen, senare var golvet fullt av skrattande dansande lustiga par!

När vi 7 utbytesstudenter som skulle till Popayán kom fram kom fanns det först ingen på flygplatsen. Förresten så vet jag inte om man kan kalla det flygplats direkt… Det var ett litet utrymme med det mest grundläggande sakerna, inte alls speciellt modernt osv. Men faktiskt så var det en del av hela grejen, det var så annorlunda!

Efter ett tag sprang ett par ungdomar med gröna AFStröjor och en flagga där det stod ”Bienvenidos a Popayán” in på flygplatsen och kramade oss och skrattade högljutt. Jag har nog aldrig riktigt känt mig så hemma som då, det var som att jag äntligen visste att det var hit jag ville.

Men i alla fall, här kommer en liten video på några av de första sekunderna i Popayán! Strunta i kvalitén...

Känslan av att få ta av sig skorna, vilken frihet. Sitter för tillfället i en helt OK skön fåtölj med benen i kors och datorn vilandes i knät på hotellet Alamedo. Jag och Sabina, tjejen jag åker med som också ska till Colombia och är från Stockholm, har precis ätit en riktigt god hotellfrukost. Eftersom att vi har gratis tillgång till internet här tänkte jag passa på att uppdatera läget lite.

Vi kom fram igår en aning trötta och möttes av fuktigare och varmare luft när vi gick ut från plygplatsen än den luft vi lämnat bakom oss i Sverige. Spanska talades överallt, människor skrattade och pratade, virrade runt på flygplatsen och pratade i mobiltelefoner. Det var med andra ord precis som på Arlanda förutom att svenskan hade ersatts med världens finaste språk. Inte helt fel!

En aning missförstånd uppstod men så småningom hamnade vi utanför det rätta hotellet. Väl här inne fick vi reda på att en person stod på flygplatsen och väntade på oss fortfarande... Trots att vi hade kollat febrilt runt oss när vi kommit av planet lyckades vi inte se någon skylt med hotellets namn eller våra namn. Väldigt mystiskt kan jag tycka. Men som sagt så löste det sig tillslut och vi fick våra nycklar och begav oss i i vårt väldigt mysiga och stilrena rum.

Det var längesen jag sov så gott som jag gjorde i natt. All energi som går åt till att försöka lyckas förstå vad dom säger, hitta rätt, skärpa till sig och vara någorlunda vuxen tär faktiskt på en. Jag hoppas att jag lyckas sova åtminstone ett par timmar på den 10,5 h långa flygresan som väntar... Klockan 15 i eftermiddag smäller det, då fortsätter resan till vårt nästan slutgiltiga mål. Bogotá, huvudstaden i Colombia.

Väl framme i Bogotá kommer vi att spendera 3 dagar tillsammans med utbytesstudenter från andra länder som också åker med AFS, organisationen vi åker med. Det ska bli så sjukt kul att äntligen få träffa alla som vi redan haft åtminstone lite kontakt med!

Det är som att allting är så ovisst och nästan läskigt spännande men samtidigt känner jag mig otroligt trygg. En väldigt speciell känsla jag inte riktigt lyckas sätta ord på... Livslusten är på topp, det är i alla fall en sak som är säker!

Nej nu antar jag att det är dags för mig att ta på mig skorna igen för att vandra vidare på min nystartade häftiga resa mot slutdestinationen Popayán. Måste bara hinna berätta en sak till... Det är så himla underbart att sitta här och både höra människor prata spanska, ha spansk musik strömmandes ur högtalarna och faktiskt så uppskattar jag till och med att TV:n står på, för till och med där får jag chansen att höra spanska. Underbart!

Jag önskar verkligen att ni kunde uppleva det på samma sätt som jag gör...

Hejdå mina älsklingar, inte så att jag inte kommer sakna er... Vi ses om ett år!
Love you ♥

Kan ni fatta?
Det är idag jag reser.
Det är idag mina fötter lämnar svensk mark.
Det är idag äventyret börjar.
Det är idag.

Av någon konstig anledning känner jag mig inte alls särskilt nervös. Antagligen kommer den känslan senare, på flygplatsen eller så. På sätt och vis känns det skönt att slippa plågas av dom där virriga fjärilarna i magen men samtidigt väldigt konstigt och fel. Är det inte meningen att man ska känna nervositet inför något sådant här?

Kanske är det så att jag inte känner något behov av att vara nervös? Ja, så måste det vara. Jag vet att världens mest fantastiska och underbara människor väntar med öppna och kärleksfulla armar på just mig. Dom väntar och längtar efter mig. Känslan... Obeskrivlig.

Ta nu hand om er mina underbara svenska vänner, släktingar och familj. Det känns lika bra att redan nu informera er om att jag kanske inte kommer kunna hålla så extremt mycket enskild kontakt med var och en. Om ni vill följa mitt liv där borta i det exotiska Sydamerika får ni helt enkelt läsa här! Kanske kommer jag inte heller lyckas uppdatera så regelbundet men jag lovar att jag ska göra mitt yttersta i alla fall.

Jag vill kunna njuta av mitt år där borta, inte leva något slags dubbelliv. Sverige finns kvar och det gör faktiskt dom människor som verkligen betyder något också. Och så en till sak: jag finns faktiskt också kvar. Det är bara det att jag inte kommer le mot dig varje dag, sitta bredvid dig i skolan, heja lite knasigt, cykla fram och tillbaka, prata tills du inte orkar lyssna, sjunga falskt och fantastiskt fint tills du får skavsår i öronen, vara sådär positiv när det är dags för idrott ute i spöregnet, kramas och gosas osv. Jag behöver en rejäl paus från allt det där som innefattar mitt vardagliga svenska liv. Och en rejäl paus är precis vad som komma skall!

Så som sagt; detta är mitt år som jag verkligen vill ta vara på.
Gör det ni också vetja mina fina vänner så lovar jag att vi ses snart igen.

Låt äventyret börja, I'm on it!