Jahapp, då var det bara att inse faktumet att 6 hela månader i Colombia redan passerat. Som tiden springer iväg... Ibland undar jag om jag verkligen uppskattar varje litet ögonblick så mycket som jag borde, om jag verkligen lever här och nu? Men vad är egentligen uppskattning då? Går det att känna och visa sin uppskattning på olika sätt? Genom ett leende, en kram, en varm känsla inuti eller genom att dela med sig av den till andra genom ord? Jag tror att det finns oräkneligt många sätt att känna tacksamhet och jag bestämmer härmed att jag alltid känner att jag uppskattar det som händer mig, på olika sätt.

På Midstay (träff efter halva året som ni antagligen förstår på namnet) pratade vi om problem som uppstått i skolan, med AFS, familjen och vad vi generellt sätt tyckte varit svårt i Colombia. Det var riktigt bra att dom gav oss chansen att höra vad dom andra varit med om, hur dom sett på situationer osv. Något jag insåg var att jag knappt haft ett enda problem... Det som varit svårast för mig att anpassa mig till har varit matvanorna, vilket inte är någonting i jämförelse med vad mina vänner "genomlidit". Vissa av dom har blivit tvugna att byta värdfamilj 3 ggr pga. många olika anledningar. Så jag tänker att bara det att jag känner mig supervälkommen hos min familj är väl något att visa uppskattning och glädje för?

Vi befann oss på ett lantställe med pool och en superfin trädgård, biljard, pingis etc. ca 3 h utanför huvudstaden Bogotá. För att komma dit åkte vi först minibuss till Cali i ca 2 h, en stad som är rätt nära Popayán, för att sedan flyga därifrån till Bogotá. Från Bogotá åkte vi ytterligare buss i ca 3 h. Det var en relativt lång resa men det var det värt för stället vi kom till var riktigt fint med perfekt klimat och jättetrevlig personal.

En av dagarna red vi i naturen, det var nog det bästa med hela resan. Jag kände mig verkligen levande! Vi badade även mycket i poolen, solade och njöt helt enkelt. Jag måste säga att vi är ett härligt AFS-gäng, vi kommer bra överens och har superkul tillsammans. Vissa av dom kommer jag definitivt hålla kontakt med hela livet, det är jag övertygad om.

Tyvärr har jag inga bilder från "långhelgen"... Jag tog helt enkelt inte med min kamera och tänkte inte på att ta kort med telefonen smart som jag är. Men men, det finns ju inte så mycket att göra åt det nu. Det var i alla fall en fantastisk helg med mycket roliga och nödvändiga aktiviteter. Nästa gång vi ses allihopa blir antagligen när det är dags för hemresan... Sorligt men sant.

Tack AFS för att ni alltid finns där för oss. Ni gör verkligen ert jobb med kärlek, det märks och uppskattas!