Mitt motto lyder ungefär såhär "gör man något ska man göra det ordentligt" och nu lever jag definitivt upp till det kan man säga. Att flytta ca 1000 mil är kanske inte det minsta beslutet i livet direkt?

Den där känslan av att veta att man inte kommer somna i sin egen säng på sisådär ett år, är det något ni är bekanta med? Inte är jag det i alla fall... Inte alls. Det längsta jag varit borta från antingen min familj eller mitt hem är antagligen med mormor och morfar seglandes i ungefär två veckor, högst. Man skulle enkelt kunna säga att jag inte är typen som åker iväg med mina vänners familjer utan av någon anlednin gär det alltid dom som följer med oss. Därav är jag inte så van med det där att vara utan min familj... Men nu gör jag det plötsligt.
Nu gör jag det.

Idag slog det mig, det där ballaste svaret jag borde tänkt på för länge sedan. Det där svaret jag skulle ge alla barnsligt nyfikna blickar, det där svaret som är svaret på allt. Svaret på varför jag inte åker till Spanien som ligger närmare eller det mer "traditionella" eller mainstream USA? Men hörni, det är ju självklart att jag inte gör det. Varför skulle en galning som jag välja ett normalt resmål? Och så en sak till, den där balla saken faktiskt. Jag har ju åkt tåg till Helsingborg! Har man gjort det så ska man väl kunna ta sig till andra sidan jorden utan minsta problem. Eller vad säger ni?

Jag vet att det är rätt, det här jag bestämt mig för.
Jag känner det i hela kroppen, i varje cell, från topp till tå.
Jag vet att det utan tvekan kommer att gå.