Så var det dags. Hemresan för mina kära utbytesstudentvänner.

Det var sorgligt på den minimala flygplatsen i staden den morgonen måste jag säga... Värdfamiljsföräldrar och barn gråtande medan dom sa hejdå till sina adoptivbarn, många foton blev tagna och många fina ord sagda.

Dock kände jag mig inte det minsta ledsen, jag skulle nämligen tillbaka efter sisådär 3 dagar. För mig kändes det som en minisemester när jag glatt vinkade hejdå till min mamma och Evelyn och sa "vi ses snart!". 

Innan vi steg ombord på planet (jag och mina enorma mates).